… Philokalia… kärleken till skönheten……i teologi… i geometri… i rörelse… och i sång… i poesi… i analys… i sorgen och glädjen … i det spruckna…i tillbedjan

Senaste

The Storytelling Animal

Berättelsens omvända perspektiv – Reverse Perspective and Storytelling

Det är faktiskt fascinerande hur berättelser påverkar människan. Och det märkliga är att vi inte kan styra den påverkan. Därför är det är faktum att många ”galna” berättelser får allt fler anhängare. Nynazismen är en sådan berättelse. Galna sekter är sådan berättelser.

Vad är det som gör att vi är reda att anamma vissa berättelser och slå dövörat till andra? Det är ju lätt att tänka att berättelserna är liksom filmer på Netflix och vi är utanför och beställer det vi gillar. Men så enkelt är det inte.

Jag är från början själv en berättelse. Den berättelsen är disponerad att höra bekräftande berättelser. ”The greatest Story Ever Told” har inom sina ramar skapat en hel västerländsk kultur. Min livsberättelses förhållande till den Stora berättelsen är avgörande. Men om jag inte ser att jag själv är en berättelse så tror jag att logiska argument, intelligent information och ”vetenskapliga data” kan beskriva verkligheten och ”bevisa” en berättelses omöjlighet och vansinne. Om det vore så väl skulle vi ha kunnat analysera oss ut ur Tredje riket, Sovjetstaten, kyrkans häxförföljelser, ISIS och nutida nynazim.

En levande berättelse kan inte överbevisas, punkteras med logiska resonemang. Den kan bara övervinnas med en annan berättelse. Det förstår man när man ser hur berättelsen fungerar.

När man hör en berättelse så lösgör sig bla dopamin och oxytocin.
Oxytocin är avgörande för upprättandet av gemenskap, parbildning, omvårdnad, och förmåga att följa sociala normer. Förhöjd aktivitet av oxytocin skapar ökad tillit,[16] minskar aggressionerångest, samt dämpar aktiviteten i amygdala,[17] och minskar troligen också stress.[7] (Wikipedia).
Oxytocin är orsaken till varför vi gråter när vi ser en gripande film. Så när vi hör (eller ser) en berättelse så är det som om det var i verkligheten. Det ”är” verklighet i vår kropp.

Tänk er att om jag besöker kyrkan så verkar det som om den logiskt vetenskapliga analysen är allmänt rådande i våra predikstolar. Det är rena 1800-talet. I en kyrka som lever är en levande del av
”The greatest Story Ever Told” .

Logiska argument, intelligent information och ”vetenskapliga data” möter inte vår tids berättelser. Möter inte vår tids rop efter andlighet. Möter inte vår tids rop efter rättvisa och en grön jord. Av den enkla anledningen att de har fel perspektiv.

Berättelsen påverkar vår hjärna och vår kropp p.g.a av att dess perspektivlinjer tar sin början i berättelsens innehåll och scenografi för att sluta i mig, i min värld, i min hjärna, i min kropp. Det omvända perspektivet.

Logiska argument, intelligent information och ”vetenskapliga data” skapar ett central perspektiv i och med att det målar upp en värld utanför mig, en värld jag skall se på, ta ställning till och eventuellt arbete för, förverkliga.

Det omvända perspektivet: Berättelsen tar steget in i mig, blir en värld i mig, en värld jag är en del av.

Hur stiger berättelsen in i mig? Jag läser en bok, låter mig fångas, öppnar mina dörrar och händelserna pågår mig. Jag lyssnar till en berättelse, öppnar mig för rösten, för berättaren, grips av framförandet och berättelsen stiger in i mig, blir en levande värld i mig. Inte utanför, inte i teorin, inte i framtiden. Nu. I mig. The Reverse Perspective. Det omvända perspektivet.

Det är söndag 10 februari

med himmelriket är det som när det snöar….

Snöflinga på snöflinga dalar ner på min gård. Skikt efter skikt över äppelträdens kala grenar. Vita breda band följer mjukt grenarnas arm.

Och där ligger barnet och gör snöängel under armarnas vita valv.

Mellan böjda vita äppelträdsgrenar. Mellan dem flinga efter flinga landar snöstjärna på barnets kind och panna.

Med himmelriket är det som när snöflingan dalar ner mellan träden och smälter på kinden. På min. I mig. i mitt liv. I barnets snöängel. Hela tiden den vägen. Landar hos oss. Om vi är på plats. I vår trädgård. I vårt liv.

Ett annat perspektiv. Omvänt. Det är bara att ta emot. Bara vara stilla och låta hända.

Tänk att det är så.

Att bara vara under kyrkvalvet. Följa kyrkvalvens välvning, alla ringlande växter och blomstänglar som sjunger Edens lustgård och ovanför Guds änglar sjunger i kör.

Det finns ingenstans att gå. Det finns inget att uppnå. Allt blir till. Skaparorden smälter på min kind. Mörkrens ogräs växer i mitt sinn.

Det finns ingenstans att gå. Det finns ingenting att uppnå. Allt är här. Allt.

Jag gör en snöängel under trädet, under grenarna som sträcker sig över min sista viloplats. En snöängel på S:ta Anna kyrkogård. Under den ljusnande söndagshimlen. Med allt det mörka i mitt sinne.

”När skördetiden kommer skall jag säga till dem som skall skörda: Rensa först bort ogräset och bind ihop det i knippen att eldas upp.

Men vetet skall ni samla i min lada.”

Mässa i Sta Anna imorgon kl. 11

Det är söndag – 27 januari


Dedo de Dios (”Guds finger”) var en stenspira, monolit, som formats i havet utanför Puerto de las Nieves och byn Agaete, norra Gran Canaria (Spanien). Den såg ut som en hand med ett pekande finger. Den bröts av i den tropiska stormen Delta i november 2005.[1] Vindar på upp till 130 km/h bröt av Guds finger, och en symbol för Gran Canaria försvann.[2]Borgmästaren i Agaete undersökte med hjälp av dykare om det fanns en möjlighet att restaurera fingret, eftersom förutom att det var en symbol även har inspirerat konstnärer och poeter genom tiderna.[2] Myndigheterna lät slutligen naturen ha sin gång och gav upp planerna på en restauration[3]. WIKIPEDIA

Det är söndag. ”Säg bara ett ord”.
Ordet jag väntar på. Ordet som det tomma Intet före alla univers väntade på. Ordet mörkret som låg över jorden längtade efter. Ordet som hela mitt väsen vill höra! Säg bara ordet.

Inte vilket ord som helst. Inte bara önskemål. Inte bedjande ord ut i rymden. Inte tröstande överslätande ord. Inte undervisande ord. Säg ordet mina blodådror vill höra.

Det som fått saker att hända. Säg skaparordet.
 ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud.  Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till.  I honom var liv, och livet var människornas ljus.  Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit[b det. ”
Ἐν ἀρχῇ ἦν ὁ λόγος, καὶ ὁ λόγος ἦν πρὸς τὸν θεόν, καὶ θεὸς ἦν ὁ λόγος.
2οὗτος ἦν ἐν ἀρχῇ πρὸς τὸν θεόν. 3πάντα δι’ αὐτοῦ ἐγένετο, καὶ χωρὶς αὐτοῦ ἐγένετο οὐδὲ ἕν. ὃ γέγονεν 4ἐν αὐτῷ ζωὴ ἦν, καὶ ἡ ζωὴ ἦν τὸ φῶς τῶν ἀνθρώπων 5καὶ τὸ φῶς ἐν τῇ σκοτίᾳ φαίνει, καὶ ἡ σκοτία αὐτὸ οὐ κατέλαβεν.

Säg bara ett ord
ἀλλὰ μόνον εἰπὲ λόγῳ .

Och grönskan hör ordet, brister ut i blom.
Och säden hör ordet… går i ax
Och fruktträden, bärbuskarna och smultronplantorna…
Och så på nytt… ordet i en annan tid… allt vissnar, löven faller och träden, över stormens spår läggs ett täcke av djup tyst snö, så lugnt…

Säg bara ordet så är vår vardag himmelrikets ort. Säg ordet mina blodådror vill höra. Säg ordet mina hjärnsynapser och dopaminreceptorer känner igen och då spritter de till av glädje, havande.
Det ordet längtar min hud efter att höra.
Hela min kropp sträcker sig efter detta ”varde”, hos oss. I oss. Med oss. Inte långt bort. Inte på en annan plats.
Inte dit
Dedo de Dios pekar, uppåt, bortåt. Himmelriket är nu. Inte bara i framtiden. Inte bara i historien. Det är NU. HÄR:

Det omvända perpektivet.

Åt andra hållet.. In i vårt liv. Här är Guds rikes ort.

 ”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir pojken frisk ” Mt 8.8

1800-talets kärlekshistoria på Kumlinge prästgård 1

Ja… för att ägna mig mer åt det jag vill utan att snegla åt sidan har jag stängt ner min facebooksida, status tillfälligt för att vid behov ha tillgång till facebookgruppen Kumlinge forskarklubb.

Och belöningen anmäler sig genast, återupptagen dagbok, skrivro och en överraskning… bland boklådor som av någon outgrundlig anledning blivit infösta i en garderob i prästgården för att kanske i tiden ge plats för annat ”viktigt” så finner jag en bok jag efterlyst, letat efter på antikvariat:

På en mycket vacker finska beskriver Moberg sin ankomst till Kumlinge prästgård.

Skönheten i texten…

är jag inte skicklig nog att vidareförmedla, översättningen blir tyvärr en rå transformation från ett språk till ett annat. Men innehållet är spännande. Så ha överseende och kom gärna med förbättringsförslag och rättelser. För skönhetens skull.

”Vi reste till Åbo i medlet av juni, vid tiden för sommarmarknaden, och då hade kyrkoherde Lundenius med hustru anlänt dit i sin fritidsbåt för att handla och hämta hem pojkarna. Den yngre av dem, Johan Fredrik Isidor, som till vardags kallades Figge, hade fortsatt sin skolgång i Raumo, varifrån katedralskolan återigen flyttats till Åbo uppdelad i gymnasium och trivialskola. Kyrkoherden och hans fru förhöll sig vänligt överseende till min ringa och anspråkslösa person och den senare yttrade sig för min vän Karl: ”Det var bra att du inte tog med den där studenten, om vilken du skrivit, utan bara en liten pojke, inför vilken man inte behöver känna sig besvärad.” ”Nej, mor”, svarade pojken, ”visst är han student liksom jag, men inte behöver mor känna sig besvärad.”.

… Kumlinge prästgård var inte åtminstone på den tiden en av naturen gynnad plats, än mindre kunde man där ana en av kulturens hand skapad skönhet. Från mangårdsbyggnaden, som låg på bergskullens sydöstra slänt, hade man utsikt över de kala klipporna mot nordväst. Från bergskullens höjd kunde man se det vida Delet sträcka ut sig. Berget täcktes delvis av flyttblock och enrisbuskar och pryddes av tre gamla väderkvarnar.”

Den unge oansenlige lilla pojken blev sedermera rektor för Helsingfors universitet

Angels cocktail

The greatest story ever told, där halm blandas med guld, där konungar knäböjer inför nyfött arbetarbarn, där fårens bräkande, oxens andetag ryms med i änglars sång, där familjekris och mysterium går hand i hand.

En berättelse som skapat en hel kultur… skapat hopp, förundran och kunskap…

Det fanns en tid då kyrkan förvaltade ”angels cocktail”.
Obratnaja perspektiva.

Det är länge sedan. Helgonkalenderns tid. Vad vi idag pysslar med är svårt att förstå. Faktiskt.

 

 

 

 

Bild

Trettondagstid

trettondagstid 2

Tre konungar, tre magin,

vetenskapsmän på pilgrimsvandring,

ut ur Tusen och en natt,

in under stjärnan som stannat

ovanför en åsna, en oxe och ett barn i djurens krubba

Persiska resenärer i skimrande kläder,

i tyger lysande som stjärnhimlar knäböjer i djurens stall

Evangeliet säger:”De öppnade sina kistor”
I kistan finns mycket noggrant utvalda gåvor.

Gåvor som inte bara är presenter utan representanter.

Guldet står för det värdsliga, den värdsliga makten, det profana, det analyserbara och produktiva. Står för hela den värld som kan vägas och mätas, förstås och begripas.
Evangeliet säger att ” de föll ner” i tillbedjan.
Han som bär guldet, symbolen för världen sådan vi ser och förklarar den med hjälp av fysik, matematik, medicin och ekonomi.
Den världen. Vår värld.
I tillbedjan inför ett nyfött barn.
”Det är som det skall.”

Rökelsen står för det andliga, för tillbedjan, för mysteriet i en regndroppe och förundran över vintergatornas sträckning, för det obegripliga i kärlekens mysterium, för det tunga i sorgen och bitterbittra i förlusten, för mysteriet och människans orubbliga vetskap om en djupare mening.
Den världen. Vår värld.
I tillbedjan inför Ett nyfött barn.
”Det är som det skall.”

Myrran står för det kroppsliga, glädjen i musklernas rörelser, i dansens rytmer, penselns överraskande vägar och ögats förundran över livets skönhet och tragedi. Myrran är empati, njutning och vår förmåga att ge oss själva för andra.
Livets skönhet och smärta.
Den världen.
I tillbedjan inför ett nyfött barn.
”Det är som det skall.”

De öppnade sina kistor och kistorna var fyllda av vetande.
Om världen.
Om mysteriet. Vårt liv.
Om livets skönhet och smärta.

trettondagstidtrettondagstid 3

Första advent

Man ser honom stå där på en sluttning. En fåraherde med sin hund. Han håller upp ena armen för att skydda sig för det bländande skenet av en ängel som fyller upp hela den värld som vanligtvis är mörk, torr betesmark. Den andra handen är fullt upptagen att med en käpp försöka hålla hunden i styr. Hunden som här inte begriper den innevarande stundens vikt utan står och skäller hejdlöst. På det främmande. På ängeln och hela dess härlighet.
Stackars herde, inte ser han och inte hör han. Men han vet ändå att det är en Herrens ängel som uppenbarar sig. Han vet att det är nåt på gång.
Bilden finns som en illustration i en av vår världs stora litterära skattkistor, Vernon manuskriptet i Bodleian Libraries vid Oxfords universitet.

image

När man öppnar den skattkistan glimmar 370 vackert snidade texter på engelska fram, texterna är medeltida poesi och prosa om vartannat, om änglar, om Moder Maria, om lärjungarna och vår Herre, om helgon och martyrer. I marginalerna på sidorna av kalvskinn klättrar gröna smäckra stjälkar fram och sträcker ut sig i blad av olika former och brister fram i knoppar likt smultron.
De mycket högtstående illustrationerna, som är målade huvudsakligen i guld, rosa och blått, är inplacerade i den löpande texten och klängväxterna visar sig även gömma sig i illustrationernas ramar för att där bryta sig fram och lägga sig varsamt mellan de vackra orden.
Illustrationen gavs ut som ett vykort för något år sedan av Bodleian Libraries.
Hur träffande är inte bilden av ängeln, herden och den skällande hunden! Är inte vår frenetiska aktivitet i våra liv, i våra hörlurar och skärmar, i våra kyrkliga verksamheter, bara ett sätt att skydda oss, att likt hunden stå och skälla på det annorlunda som väntar vid tröskeln, det främmande skrämmande. Hur mycket av allt det vi tänker, grubblar och högt proklamerar är bara ett sätt vakta det liv vi bestämt oss för? Hur mycket av vårt liv ägnar vi åt att skälla på änglar? Och så missa den oskuldsfullhet som är levande liv i varje skimrande ögonblick. Som är lycka och närvaro. Som är den plats där barnens skratt porlar fram.

Öva tystnad. Varje dag.
Så slutar hundarna skälla.
”Sannerligen om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket.” Matteus 18

”Image 362 The image is surrounded by a green and gold frame, enclosing a border of blue dots. Above the frame, written in red is an indication of the image’s subject matter ‘Angelus ad pastores dicit Annunctio nobis gaudium magnum—‘. The tall, powerful, masculine angel in robes of blue and pink, with large blue and green wings, is holding a scroll without words; one of the shepherds reaches out to catch the scroll, or move it to one side. The background is rich gold/brown, with grassy hillocks on which the shepherds stand. The shepherds are shown, according to tradition, as one in his youth, one middle-aged, and one as an old man. The old man, barefoot, wearing black leggings and a hood, glares at the angel; the younger man looks back at him gesturing to him to behold the angel. The middle aged shepherd points to the angel, shielding his eyes. They are each roughly dressed and carry sticks or crooks. They are accompanied by a mongrel dog looking up and barking, by goats (painted blue) looking up towards the angel, and by sheep grazing alongside a boar.”

I dina händer vill jag
Öppen,ny, varje dag

27 november

%d bloggare gillar detta: