… Philokalia… kärleken till skönheten……i teologi… i geometri… i rörelse… och i sång… i poesi… i analys… i sorgen och glädjen … i det spruckna…i tillbedjan

Senaste

Det omvända perspektivet – stig av scen och bli sedd.

Återvänder dag igen till det omvända perspektivet och spiritualitet.

”Skönheten sitter i betraktarens öga!”  är en centralperspektivistisk slogan som upprepats inom vår kulturkrets så många gånger att den nära på blivit en definition på vår världsbild. Och när den anammas av vår kyrka så säger man inget mindre än att: Världens mittpunkt är det JAG som betraktar världen. Den inställningen är inte bara vår narcissistiska tidsålders huvudperspektiv utan även det styrande perspektivet för  humanism och naturalism. 10877971_10153026597498908_1056652240_nMen centralperspektivet är bara en metod för tekniskt ritande, för skapande av teckningar i skolans första klasser där betraktaren står i början av en gata och byggnadernas storlek bara minskar ju längre bort från betraktaren de befinner sig. Och det tekniska tänkandet har haft sin givna plats i scenografi och annan illusionskonst som söker efter att ersätta verkligheten ”med dess sken”.

Pavel Florenskij, ortodox präst, religionsfilosof och matematiker avrättad 1937 skriver: ”Dekoren är en skärm som skymmer varats ljus, medan rent måleri är ett fönster som är vidöppet mot verkligheten.”

För Florenskij är kunskapens subjekt inte en betraktare av värden (som vi ofta antar när det gäller vetenskaplig forskning) utan en aktör i den.

Centralperspektivet har alltså ifrån att ha varit en teknisk metod blivit till världsåskådning. Och det är inte bara skönhet som relativiseras och sägs vara beroende av betraktaren. Även godhet, ondska, sanning och rätt finns inte där ute i centralperspektivets värld utan i betraktarens hjärna, hjärta eller själ. I känslovärlden och i det subjektiva upplevelsen av världen.

För att inte tala om spiritualitet. Det är väl upp till var och en men där ute i verkligheten finns det ingen täckning för något sådant. Det finns helt enkelt inte verkliga referenser till vad de andliga traditionerna talar om. Så enögd har vår tid blivit.

Världen har blivit till en scen.
Genom skärmar följer underhålles vi av bränder, mord, kungligheter, vetenskapliga upptäckter, misshandel, olyckor och kärlekssagor i kungahus.
Så enögda har vi blivit.
 
Överraskar det någon att det främsta intresset när en olycka sker är att få det filmat, dokumenterat för att ev få upp produkten på mediernas scen.
Så enögda har vi blivit.
 
Överraskar det någon att politik blivit en sport med egna drivna reportrar och där man i första hand är ute efter vem som vann duellen?
Inte vad! Så enögda har vi blivit.
 
Och överraskar det någon att kyrka och religion tävlar om att rymmas med på scen och underhålla med andliga sånger och nya fräscha grepp framför altaret. Om man nu inte bara vill synas i de diskussioner som är viktiga på centralperspektivets dagordning.
la-sainte-trinite
 
Det finns en motrörelse.
Det omvända perspektivet.
Jag är betraktad.
Är sedd av det öga som vet vad godhet är.
Vad skönhet är.
Vad rättvisa är.
Det är jag som blir är sjungen i den gregorianska tonslingans tystnad.
Det är jag som är sedd i ikonernas tysta berättelser.
Det är jag som står vid altaret och är sedd av helgonen som svävat tysta över bänkarna i Sta Anna kyrka i 600 år.
 
Det omvända perspektivet.
 
Stig av scen. Och bli sedd.
 
Fall ner i tystnaden. Bort från alla ord som beskriver centralperspektivets värld, centralperspektivets teologi, centralperspektivets estetik och etik.
 
Stig av scen. Stig ner i tystnad. I tyst tillbedjan. I tyst förundran. I begreppslös skönhet.
 
Det är inte jag som är betraktaren. Jag är betraktad. Det är jag som står vid altaret. jag är: pojken som valde ut fem släta stenar i bäcken och stoppade dem i sin herdeväska, sin ränsel.
 
Fönstret står vidöppet.

Det är inte jag som är betraktaren!

Jag är betraktad.

Kyrkorummet är inte en scen för religiöst program! På centralperspektivets scen förlorar all liturgi sin mening. På centralperspektivets scen blir bön och tillbedjan vidskeplighet. På centralperspektivets scen står ateisten och drar ut perspektivlinjerna ut i rymden, uti kosmos alla parallellunivers och säger: Det finns ingen gud. Nej inte på scen, inte någon som drar i trådarna. Det är bara en illusion. Och tack gode Gud för att där inte finns en Fader.

 

Det finns en motrörelse. Det omvända perspektivet.

Det är inte jag som är betraktaren! Jag är nere vid altaret.

fullsizeoutput_10bd

Och fönstret bär vidöppet.

 

 

”Stories are told as much in what is not said as what is, and the storyteller always conveys far more than she knows or or may intend. The process of listening to a story is itself instructive: it requires us to break from our habitual heedlessness, our half-crazed running after the phantoms of wealth, power and manufactured experience; it invites us to be still, to be aware, to imagine, to listen, to open the ears of the heart, to lose our selves in another narrative that will expand our sensibility beyond the limits we have imposed on our selves.

Stories that are written down add another element: solitude, a solitude that draws the reader so deeply into himself that he can become deaf to what is happening around him, aware only of what is leaping into his mind from the page. Written stories have much of the ineffable about them, for the words floating on a white background, and their tantalizing inexactness pulls us into a space where anything can happen, and Silence becomes the teacher. It is a world in which we lose our preoccupation with our selves, in which the eye that seems constantly to observe is focused elsewhere and our haunted sense of separateness dissolves for a time.

We have no language adequate to convey this integrative attention, any more than we have language that conveys a sense that we are an integral part of ‘nature’ and not separate from it. In fact, it is telling that we have no language to convey any relationship with the meta-human but this language of apartness, of alienation.” Maggie Ross

 

 

 

 

 

Bild

Unconscius Beauty

love

Writing as a Meditation Practice Meditativt skrivande – eller hur man förbereder ett icke akademiskt tal

35485123_1039315142873090_5556752550679543808_n 2.jpg

  1. Begin by settling into a contemplative space of silence by taking a minimum of 21 conscious breaths — or sitting in stillness for 5−15 minutes with your attention lightly on your breath, body sensations, or sounds in the room. Notice the atmosphere of your mind — whether soft and spacious or grim and tight — and set the intention to cultivate an atmosphere of warmth and openness toward yourself and your experience.
  2. Set the timer for 10 minutes and free write without stopping, beginning with the prompt “Right now…” Don’t stop to reflect, edit, try to make sense or write a “piece.” Simply finish the sentence and keep going until you run out of things to say, then write the prompt again and finish the sentence, and so on, until the timer goes off. You don’t need to write fast — just without pausing to think. Be willing to let the words surprise you: The idea is to relax your mind so that you can source the layer under your discursive thoughts — though it is not “wrong” to write your conscious thoughts and feelings if they are dominating. In fact, there is no way to do it wrong.
  3. When the timer goes off, take a few breaths and then read aloud what you wrote, listening deeply to yourself. Try to resist the temptation to read it back in your head — even whispering it aloud makes a difference. Notice what your mind does when you read it back — expectations, fears, pleasures and judgments will likely arise. Allow them to be just as they are in an atmosphere of warmth and openness. You might jot a few notes on what you notice at the end of your piece for later reference.
  4. Now scan through the writing and underline any phrases, sentences or sections that strike you as particularly alive or that intrigue you for some reason — you don’t need to know why. Any of these fragments can be used as a prompt for another piece of timed writing, either now or in your next session. When you do use these fragments as prompts, remember that you can always return to the prompt “Right now…” at any time while doing a timed writing. This is the fundamental prompt for this practice.
  5. At the end of the session, share the benefits of the practice by making the wish that whatever insight you gained produce positive effects for yourself and all beings touched by you.
Writer and meditation teacher at flamingseed.com

Skrivarretreat 7-9 september Snoan

Anteckningar från en skrivarretreat.

Tystnad råder under alla andra tider utom under själva skrivpassen. Man pratar inte med varandra, använder inte telefon utan man äter under tystnad, går, sover, vaknar,
mediterar. Och så skriver man under ledning av Birgitta. Då bryts självklart tystnaden och deltagarna skriver, läser och reflekterar högt.

Fångad av språket

Det kan verka som om en skrivarretreat är en paradox, dvs har en omöjlig, inbyggd motsättning. Så är det. Och det är denna paradox som är så fruktbar. Vårt språk stelnar ofta och blir till konventioner, koncept och manér. Om vi då tänker att vårt språk väldigt långt styr vår uppfattning om världen, styr våra upplevelser och härbärgerar det vi kallar för ”kunskap” så förstår vi hur katastrofalt det kan vara att vara fången språket. För det första för att vi inte vet om att vi är fångar och för det andra för att det är just dessa språkliga fängelser som skapar människor med totalitära ideologier med alla konsekvenser.

Historien (som även den är en språklig berättelse) kan visa upp exempel efter exempel på vansinnesdåd utförda i religionens, politikens eller kulturens namn. Därför är övning i tystnad revolutionärt. Den som övar sig låter sig sjunka undan alla tankar, förklaringar, teorier och koncept.

”The Deep Mind”

Tystnadens utövare sjunker ner i, om det vore möjligt att säga, i hjärtats djup. Men det är inte möjligt att säga så för ordet ”hjärta” betyder idag samma sak som ”känsla”, och då blir det helt fel. ”The Deep Mind” väljer min favoritnunna Maggie Ross att benämna det som är bortom föreställningar, bortom upplevelser, känslor och tankar. Att bottna i ”The Deep Mind” är som att för första gången komma ner till den plats där jag rinner fram, där jag blir till. Som att för första gången v e t a vad mening, liv och lycka är.
När du återvänder till orden och språket VET du så mycket mera än orden någonsin kunnat berätta. Och texterna lyser på skrivarretreaten. Orden är fyllda av ny kunskap. Eller är det ur-gammal?

När folket och prästerna hörde Jesus var deras reaktion : Aldrig har de hört någon prata som han!!! Och ändå sade han bara det alla redan visste! Att öva sig i tystnad är revolutionärt. Koncept, ideologier och trosföreställningar fylls och sprängs upp av ett vetande, av liv, mening och kraft, men de ideologier och trosföreställningar som stelnat till att vara sig själva nog går under. Samma oerhört kreativa process sker under en skrivarretreat , berättelserna vi berättar fylls av kunskap som vi inte vet hur vi fått. Det är skrivarretreatens paradox.

Och vi som skrivit är bara förundrade och lyckliga. Rikare. Kunnigare. Jag hoppas att jag även i framtiden får vara med om den revolutionära verkstaden tillsammans med skrivare, präster, politiker, lärare, konstnärer…

Kent Danielsson

Philokalia

Att teckna sitt korstecken

http://trisagionfilms.com/project/sign-holy-cross/

 

I vår tradition dock från vänster till höger…

%d bloggare gillar detta: