https://youtu.be/cgGXcaakHMg

117 visningar24 aug. 2022

– myt eller verklighet?

I adventstid brukar bibliska berättelser vara extra populära. Mest känd av dessa är kanske den om Betlehemsstjärnan, som förutsäger Jesus födelse och leder ett antal vise män till barnets krubba. Men finns det något korn av historisk sanning i denna händelse eller är det bara en bra historia?

I den här artikeln reder Johan Warell, astronom och redaktör på NE för bland annat fysik och teknik, ut vad vi vet i dag.

FOTO: ERKKI MAKKONEN/SHUTTERSTOCK KONJUNKTION MELLAN VENUS OCH DEN SVAGARE JUPITER, TYPISK FÖR DE KONJUNKTIONER SOM SES MED NÅGRA ÅRS MELLANRUM. KONJUNKTIONEN MELLAN DESSA TVÅ PLANETER VID TIDEN KRING JESUS FÖDELSE VAR MYCKET TÄTARE ÄN PÅ BILDEN.

Ett vetenskapligt dilemma

Vetenskapen har länge sökt finna svar på frågan om huruvida Matteusevangeliets återgivning av händelserna kring Jesus födelse har en verklighetsbakgrund. Den första astronom som hade förutsättningar att med vetenskapliga metoder söka svar på Betlehemsstjärnans verkliga natur var Johannes Kepler. Tack vare Tycho Brahes exakta observationer från ön Ven av planeten Mars rörelser lyckades Kepler matematiskt förklara planeternas rörelser med elliptiska banor runt solen.

Keplers teori för planeternas rörelse, som gäller än i dag, gav honom möjlighet att söka svar på om planeternas rörelser kunde ha givit upphov till den bibliska stjärnan. Som troende kristen hade han dessutom ett eget religiöst intresse i frågan. Den information och de beräkningsresurser som Kepler hade tillgång var emellertid inte tillräckliga för att finna svaret på gåtan.

Kan vi i dag avgöra om Betlehemsstjärnan existerade eller om den är en fiktiv skapelse av Matteus i syfte att krydda födelseberättelsen?

Tolkningen av skrifterna

Matteusevangeliets återgivning av händelserna indikerar att något slags himlafenomen ägde rum. Men fenomenet var inte uppenbart för gemene man – inte ens kung Herodes den store kände till det. För de vise männen hade det dock en tydlig och remarkabel innebörd. Återgivningen av händelserna är odetaljerad och kan tolkas på många sätt. Tidsbestämningen för Jesus födelse är svår och födelseåret varierar mellan olika källor. Troligen föddes Jesus mellan cirka 4 f.Kr. och cirka 6 e.Kr., enligt Matteus under kung Herodes levnadstid (enligt olika källor 4–1 f.Kr.) men enligt aposteln Lukas så sent som under den första romerska skattskrivningen (6–7 e.Kr.).

Betlehemsstjärnan troligtvis ingen stjärna

Att ”stjärnan” var en stjärna verkar osannolikt; snarare är denna beskrivning bildlig. En astronomiskt rimlig supernova eller nova skulle ha uppmärksammats även av vanligt folk. Matteus redogörelse av att de vise männen följde stjärnan och att den stannade över Betlehem är inte förenlig med en verklig stjärna som är fix på himlen. Det finns visserligen en möjlighet att en supernova observerades av både kinesiska och koreanska astronomer omkring år 5 f.Kr. Denna händelse skulle i så fall möjligen ha skett före Jesus födelse, och beskrivningarna om stjärnans läge och uppflammande är inte helt samstämmiga. Någon astronomisk rest av denna stjärna har inte heller kunnat identifieras med säkerhet. Inte heller har historiska skrifter från denna tid något att berätta om ljusa kometer, som till skillnad från uppflammande stjärnor rör sig över himlen. De ljusaste kometerna kan vara synliga för blotta ögat i många månader eller till och med i över ett år. En sådan komet skulle ha varit så iögonfallande att även den skulle ha omtalats i folkmun.

En himmelsk sammansvärjning?

I sökandet efter en rationell förklaring ter sig en tredje förklaringsmodell i så fall mer sannolik. Det verkar nämligen uppenbart att de vise männen under förhållandevis lång tid följde stjärnans förehavanden på himlen och noterade variationer i dess läge, oavsett vad dess sanna natur än må ha varit. Objektets uppgång i öster, dess rörelse och dess allmänna obskyritet överensstämmer bäst med en planets. Finns det någon planet som betedde sig som bibeltexterna indikerar vid tiden för Jesus förmodade födelse, ett fåtal år före vår tideräknings början? Jo, faktiskt.

I mitten av september år 3 f.Kr., vid tiden för det judiska nyåret, rörde sig ”Kungsplaneten” Jupiter, den största planeten, mycket nära ”Kungsstjärnan” Regulus i stjärnbilden Lejonet. De två objekten stod alltså i konjunktion med varandra. Därefter stannade Jupiters östliga rörelse upp och bytte riktning. Jupiter passerade åter Regulus västerut den 15 februari. Därefter vände Jupiter igen för att den 8 maj år 2 f.Kr. passera Regulus för tredje gången. Planetens bana formade på detta sätt en tillplattad loop ovanför Regulus. På sin långsamma vandring österut passerade sedan Jupiter den 25 augusti den ännu ljusare planeten Venus. Dessa himlens två ljusaste planeter formade en ovanligt tät konjunktion som var synlig på kvällshimlen i väster. Planeterna låg så tätt att de för blotta ögat och med god vilja kunde tyckas forma en spektakulärt ljus stjärna.

Biblisk symbolik

Symboliken i dessa planetrörelser måste ha varit stark för vana himmelsskådare, även om de inte noterades av vanliga människor. Kungsplanetens gloriaformiga rörelsemönster och konjunktionerna med Kungstjärnan skedde under en period av nio månader. Det skedde i Lejonets stjärnbild, symbolen för den israeliska judastammen ur vilken, enligt Uppenbarelseboken, den judiske kungen över alla folk skulle uppstå. Träffande i sammanhanget är även Uppenbarelsebokens beskrivning av den havande jungfru som i födslovåndor är klädd i solens sken med månen vid sina fötter och med en drake väntande att sluka det nyfödda barnet. När de tre konjunktionerna mellan Jupiter och Regulus inleddes stod solen astronomiskt i Jungfruns stjärnbild och månen passerade under densamma i form av en alldeles färsk nymåne. Det gör att vi kan spekulera i att de vise männen med hjälp av skrifterna gjorde en specifik tolkning av solens och månens läge i Jungfrun och Jupiters glorialiknande rörelse nära Regulus, avslutad i en konjunktion med Venus. Händelserna var ett tecken på den förutsagde judiske konungens födelse och Herodes hot mot den konkurrerande härskaren.

En övning i spekulation

Om dessa astronomiska händelser ska fås att stämma med bibelberättelsen bör de vise männen inte ha givit sig av från österlandet förrän Jupiter inledde sin konjunktion med Venus. Om de då var till freds med sin tolkning och begav sig mot Jerusalem, i riktning västerut mot konjunktionen, kan det ha tagit veckor eller månader för dem att nå fram och rådfråga Herodes.

När de efter detta möte under hösten år 2 f.Kr. begav sig vidare stod Jupiter i söder på morgonen, vilket kan ha lett dem i riktning mot Betlehem.

Men varför de stannade just vid Jesus krubba låter historien vara osagt. Inte heller fanns det någon ”stjärna” som just då lämpligt stannade till på himlen. Visst kan en osedvanligt ljusstark meteor ha flammat till vid precis rätt tidpunkt och i lämplig riktning då de befann sig vid stallet i Betlehem, men därom nämns inget i skrifterna. Sannolikheten i att planetrörelserna tolkades av vise män på detta sätt och att dessa därefter begav sig ut på vandring mot Israel kan vi förstås inte uttala oss om. Men oavsett om historien är sann eller inte är det en bra och förunderlig berättelse. Precis så som vi gärna vill ha det i adventstid.

Öser ur den åländska teologins skattkista:
”…kyrkofädernas åsikter i inkarnationens mysterium. De talar vackert och principiellt. Men när de kommer till det faktiska livet då kommer misstänksamheten mot skapelsens egenvärde fram. Då tar man till älsklingsordet synd, Och straff. Och bot. Och försoning. Och rättfärdighet. Allt begrepp som är likt fåglar som inte kan bygga bo hos den som söker livet blott. Inte bor höken i jordkula, inte svanen under takåpannorna, inte påfågeln i i vassryggarna. Jag har inte häckplats i mig för livsförnekelsen.” Osmund Köresons ungdom s 185, Valdemar Nyman

Och ur den fransiskanska:
En enbart personlig Gud blir en sentimental klanreligion, och en uteslutande universell Gud lämnar aldrig abstraktionerna, teorierna och de filosofiska principerna. Men när vi lär oss att sätta ihop dem ger Jesus och Kristus oss en Gud som är både personlig och universell. All fysisk materia blev från början smort med evigt syfte av Kristusmysteriet (Vi bör inte bli förvånade över att ordet vi översätter från grekiska som Kristus kommer från det hebreiska ordet mesach, vilket betyder ”den smorde”, eller Messias. Han avslöjar att allt är smort!)
Rohr, Richard; Rohr, Richard. Den universella Kristus (s. 19-20). SPCK. Kindle Edition.

Många ber fortfarande och väntar på något som redan har givits oss tre gånger: först i skapelsen; sedan i Jesus, ”så att vi kunde höra honom, se honom med våra ögon, titta på honom och röra vid honom med våra händer, det ord som är livet” (1 Johannes 1–2); och för det tredje, i den pågående älskade gemenskapen (vad kristna kallar Kristi kropp), som långsamt utvecklas genom hela mänsklighetens historia (Romarna 8: 18ff.). Vi är fortfarande i flödet.Rohr, Richard; Rohr, Richard. Den universella Kristus (s. 20). SPCK. Kindle Edition.

En gång skall du förstå att de små speglingarna i stenens kristaller, i daggdroppar och i levande ögon är lika fyllda av sanning som de stora händelserna. Jag talar inte om de stora händelsernna. Jag talar om mig. Jag finns. Jag har funnits Enhörningen i blåa skogar är lika mycket värd att känna som skarorna av stridshingstar… Enhörningen sätter skära klövar i mossan och ropar mot månskäran Det ropet når fram till andra enhörningarns ensamhet, Och den skall stridshingstarna strida om att få och inte få och ändå strida. För de känner inte sig själva. Sid 42 Osmund Kåresons ungdom, Valdemar Nyman

To put this idea in Franciscan language, creation is the First Bible, and it existed for 13.7 billion years before the second Bible was written.*

Rohr, Richard; Rohr, Richard. The Universal Christ (p. 12). SPCK. Kindle Edition.

..the first incarnation was the moment described in Genesis 1, when God joined in unity with the physical universe and became the light inside of everything. (This, I believe, is why light is the subject of the first day of creation, and its speed

Rohr, Richard; Rohr, Richard. The Universal Christ (p. 13). SPCK. Kindle Edition.

is now recognized as the one universal constant.) The incarnation, then, is not only “God becoming Jesus.” It is a much broader event, which is why John first describes God’s presence in the general word “flesh” (John 1:14). John is speaking of the ubiquitous Christ that Caryll Houselander so vividly encountered, the Christ that the rest of us continue to encounter in other human beings, a mountain, a blade of grass, or a starling.

Rohr, Richard; Rohr, Richard. The Universal Christ (p. 13). SPCK. Kindle Edition.

Ur den åländska teologiska SKATTEKISTAN.
”Bodvar ler och menar, du vill se mig med dig i de gröna gudariken? Jag säger de är här. Glansfälten som skalderna sjunger om. Hans leende blir än ljusare, avspänt, vackert. Glansfälten. Gimle. Himlen. Paradiset.” Valdemar Nyman, Osmund Kåresons ungdom, sid 129

Och ur den fransiskanska…
”I share Houselander’s description of this startling experience because it poignantly demonstrates what I will be calling the Christ Mystery, the indwelling of the Divine Presence in everyone and everything since the beginning of time as we know it.”
Rohr, Richard; Rohr, Richard. The Universal Christ (pp. 1-2). SPCK. Kindle Edition.

Öser ur den åländska teologiska skattkistan, ur den nordiska skattkistan: Valdemar Nyman.

Återfinner de hisnande geografier jag förälskade mig i under studietiden.

”Hjälpsökande ser jag honom i ögonen. Där läser jag något som vill få mig att säga: – Jag är Angus. Men plötsligt överfalls jag av en obetvinglig makt som får mig att omtöcknad stamma. – Jag är Kristus Och då rodnar jag. Det tycks mig som höjes röster mot mig långtifrån… de ropar Hädare, Skändare. Jag försöker förvirrat förklara att jag inte är det jag säger att jag är, utan det är han som säger så som är det. Han är den vars namn är Jag är. Och jag Osmund, är bara när jag är i honom.” Osmund Kåresons ungdom 88

Och läser samtidigt om: En gunghästkatolik, den engelska mystikern på 1900-talet * Caryll Houselander beskriver hur en vanlig tunnelbaneresa i London förvandlades till en vision som förändrade hennes liv.Jag befann mig i ett underjordiskt tåg, ett trångt tåg där alla typer av människor skakade tillsammans, satt eller hängde i bandet – arbetare av varje sort som åkte hem i slutet av dagen. Helt plötsligt såg jag med mitt sinne, men lika levande som en underbar bild, Kristus i dem alla. Men jag såg mer än så; inte bara var Kristus i var och en av dem, han levde i dem, dog i dem, gladde sig i dem, sörjde i dem – men för att han var i dem, och för att de var här, var också hela världen här, här i detta underjordiska tåg; inte bara världen som den var i det ögonblicket, inte bara alla människor i alla världens länder utan alla de människor som hade levt i det förflutna och alla de som ännu inte kommit. Jag kom ut på gatan och gick länge i folkmassan. Det var detsamma här, på alla sidor, i alla förbipasserande, överallt – Kristus.Rohr, Richard; Rohr, Richard. Den universella Kristus (s. 1). SPCK

En berättelse ur

Valdemar Nymans roman

Broder Kilian

Berättelsen börjar med en beskrivning av en långgrund vik som skär in mellan strandbergen. Där viken är som smalast går en man, en lekbroder, en fransiskan. Han heter Olof Munlås.

Han kastar mansbörda efter mansbörda av sten.

Kilian frågar: Bygger du bro, Olof?

Olof svarar inte.

Du tar tunga bördor, fortsätter Kilian.

Olof svarar inte.

Får jag hjälpa till? frågar Kilian,

Jag bygger helst ensam säger Olof Munlås och fortsätter… det är botgöring. Fråga Peder Djäkne. Fråga varför fåglarna lämnat Stor Kummelskär, det gamla fågelberget med grisslor och tordmular i hundratal. Och där kökarborna  brukade samla ägg.

Och Kilian frågat Peder Djäkne som svarar:  Fölk med mig till kullen. Jag vill helst sitta så jag ser havet. Havet och klostret på samma gång. 

Hamnö ligger utbrett för deras ögon. Olof välter stenar.

Peder Djäkne säger: Olof bygger bro för mig, säger han. Men han bygger för sin egen sjuka själ. Du ser det branta stupet därborta. Där störtade han med vilja ned en man.

Inga vittnen fanns. Man godtog inte Olofs erkännande.

Men Olofs samvete plågade honom. Han skänkte sin jordlott i Överboda till klostret och gick själv i kloster.

Och det underliga är att Olof verka sörja mer över att fåglarna lämnat Stor Kummelskär än han sörjer dråpet.

Olof tar det som en gudsdom. Som ett tecken på att han inte fått förlåtelse. Han bara önskar att fåglarna skall återvända. Och vi måste hjälpa honom.

Och jag går här varje dag vid fågeltiden säger Peder Djäkne,  och ber, för den dräpte, för att fåglarna skall återvända.

Och nu vill Olof, den själen, förkorta vägen för mig. Men jag börjar bli gammal. Jag kommer nog inte att få se fåglarnas återkomst. Vem skall hjälpa broder Olof?

Kilian strålar upp och säger : JAG.

Och Kilian, denna unge man, drömsk, längtande, öppen och sårbar ” ”Solen skimrar genom de slutna ögonlocken som ett hav av glöd, Han ser sig själv i dess mitt, badande i kärlekseld, trängande allt djupare in i varandets ursprung.”

In i ett annat vetande, in i en annorlunda  kunskapen.  In i den kontemplativa, ordlösa, föreställningsfria KUNSKAPEN. Där man ERFAR Treenighetens dansande närvaro. Där man ÄR den öppna porten för TREENIGHETEN att dansa upp på Stor Kummelberg. Tillsammans med grisslor och Tordmular och fiskare från Överboda som kommer för att ägga.

Å denne broder Kilian i honom dansar Treenigheten fram sin väg, sitt liv och sin alltomfattande sanning och Kilian säger:

Sol som föder liv, sol som låter skärens klippor blomma, sol som kläcker sjöfågelns ägg och värmer sälarnas kalla kroppar! Föd liv i min ande, kropp och själ!

Ty i solens strålar dansar Treenigheten tillsammans med blomma ägg och sälarnas kroppar, Och förlåtelse är när livet tillåts återvända i mig, på Stor Kummelskär…

Valdemar Nyman: ”Ibland är jag fjärilen som virvlar kring stockrosen, ibland stockrosen själv. Ibland är jag inte jag men allt annat. Jag är ställd utom som Gud det är. Är bara i Gud. Och den som vet att bara vara blomma, fjäril, doft och solljus i Gud han mister den rikedomen aldrig”

Allt är ett. 

Är du. Är jag. 

Är ”blomma, fjäril, doft och solljus…”.

Är nu. Gränslöst i Gud.

Detta blev Valdemar Nymans livsprojekt. I teologi. I liturgi. I författarskap. I kärlek till konst, poesi, natur. I kärleken till Åland och Finström.

Med djupa rötter i den kristna mystika traditionen, i islamsk sufism och buddhism avtäcker han en spiritualitet som vilar orörd, djupt nere under ytan av analyser, debatter och ideologiska ställningstaganden. Medan resten av vår kyrka varit fången i en dualistisk världssyn där frågor om manligt-kvinnligt, syndigt-heligt, värdsligt-andligt, gudomligt-mänskligt upptagit största delen av dagordningen, så har Valdemar Nyman dansat: ” Du ärans konung Kriste. Mitt hjärta instämmer i den men jag vet med hela mitt väsen att jag har en annan ton, en annan färg.  Jag har ett annat språng i mitt lovprisande.Som en ung råbock som bryter fram i daggigt snår. Och solen är röd i de ångande blå daggdropparna.”

Låt Ålands kyrka dansa igen!

”Vi har större makt över våra känslor än vi trott”

Vi har mycket större makt över våra känslor än vi tror. Din hjärna lyssnar av kroppen och gör känslor som passar den situation du befinner dig i. Psykologiprofessor Lisa Feldman Barrett anser att det är hög tid att vi uppdaterar vår syn på känslor.

När du stressar upp dig inför allt som ska lösas i livet och spänner musklerna, får ont i magen, nacken och börjar andas ytligt så undrar hjärnan vad som är på gång. Den vill göra något åt din krisreaktion. Vänta då lite. Ibland har jobbiga känslor en enkel förklaring i hur kroppen har det, säger Lisa Feldman Barrett.Foto: Lars Pehrson StängNär du stressar upp dig inför allt som ska lösas i livet och spänner musklerna, får ont i magen, nacken och börjar andas ytligt så undrar hjärnan vad som är på gång. Den vill göra något åt din krisreaktion. Vänta då lite. Ibland har jobbiga känslor en enkel förklaring i hur kroppen har det, säger Lisa Feldman Barrett.Foto: Lars Pehrson 

Känslor är i själva verket gissningar, ett slags beräkningar av vad som ska hända härnäst baserade på vad du har varit med om tidigare. 

Det är dags att stoppa ned 1900-talets teorier om hur känslor blir till i historiens malpåse, menar Lisa Feldman Barrett. Glöm att exakt samma områden i hjärnan aktiveras när vi känner rädsla, ilska, glädje eller några andra specifika känslor. Glöm att amygdala spelar huvudrollen. Visst, ibland är den aktiverad när du blir rädd, men inte alltid. Och det finns inga speciella kopplingar för känslor i din hjärna. Mönstren ser olika ut varje gång. Känslor borde sorteras som kategorier för variation är normen, precis som det brukar vara i naturen. 

Vad kan vi lära oss av detta?

– Jo, att vi har större makt över våra känslor än vi tidigare trodde! säger Lisa Feldman Barrett.

Våra hjärnor kan hela tiden lära om och vi kan hjälpa dem på traven genom att bli bättre på att lyssna på våra kroppar.

Det är en engagerad psykologiprofessor jag når på telefon i Boston. Hon vill nå ut med sitt budskap.

– Bilden hittills har varit att du är född med ett visst register av känslor och att hjärnan är rustad med kretsar för dessa. Men det är inte så att hjärnan har olika funktioner i olika delar, som om den vore en schweizisk armékniv, säger Lisa Feldman Barrett med ett gott skratt.

Vi har större makt över våra känslor än vi tidigare trodde.

I en ständigt pågående slinga försöker hjärnan räkna ut vad som ska hända härnäst. Den gissar, beräknar, drar slutsatser. Det gäller både tolkningar av omvärlden och den inre världen. Hela tiden sker en kommunikation mellan kroppen och hjärnan, ett slags avstämning av hur kroppen har det (interoception med ett fint ord) och vad hjärnan bör göra för att skapa balans. Kroppen påverkar våra känsloliv mer än vi trott.

– Vi förstår nu att hjärnan utvecklades från början för att kontrollera kroppen. Hjärnan styr kroppens budget skulle man kunna säga, förklarar Lisa Feldman Barrett.

– Det handlar inte om pengar, men glukos, salt, hormoner och vatten. Allt vad din kropp behöver för att överleva och må bra helt enkelt, i första hand för att du ska kunna föra vidare dina gener till nästa generation.

De här kroppsliga förnimmelserna är medfödda och filtrerar hur du uppfattar din omvärld och berättar om vi känner oss lugna, nöjda, upprörda eller känner obehag. De är ett slags barometer som berättar vad som händer i kroppen. Med enklare ord kan vi kalla det vårt sinnesstämning, som är med oss varje vaken stund hela livet.

Känslor – så funkar de

Känslor skapas i stunden och hjälper oss att fatta rätt beslut. De uppstår ur aktivitet i nervceller men inga nervceller är exklusivt ägnade för att skapa känslor. 

Samma känsla kan aktivera olika områden i hjärnan. Och olika känslor kan aktivera samma nätverk. Känslor borde snarast sorteras i kategorier. 

Din hjärna förutsåg just det du upplever precis nu.

Känslor skapas när det uppstår en stark förändring i den här så kallade kroppsbudgeten. Din hjärna försöker förstå vad som händer genom att länka ihop förnimmelserna i kroppen med tidigare erfarenheter och det som händer i ögonblicket.

– Exakt samma typ av smärta i din mage kan vara rädsla, ångest, hunger eller en magkänsla om att någon inte bör litas på, beroende på vilken situation du befinner sig i och vilka gissningar hjärnan gör om vad som är orsaken till det onda.

När kroppen inte har tillräckligt med resurser påverkar det hur vi beter oss. Vi blir tröttare, i förlängningen blir inlärningen svårare och så vidare. Inlärning är kostsamt för metabolismen.

Jag kan ändra min egen fysik och på det sättet påverka mina känslor.

– Du kan tänka på depression som extrem sparsamhet ur kroppens synvinkel. När din kropp signalerar till hjärnan att den är helt i obalans slutar hjärnan bry sig om vad som händer i omvärlden. Det förklarar symtom på depression.

Den här kunskapen kan ge en ny förståelse för hur hjärnan fungerar och andra sätt att se på känslor och psykisk hälsa.

– Jag inser själv att jag har ett stort ansvar för mina egna känslor. Jag kan, i alla fall i viss mån, ändra min egen fysik och på det sättet påverka mina känslor.

Lisa Feldman Barrett säger att hon själv anstränger sig mer för att göra det bästa för sin kropp på ett sätt som hon inte gjorde förut.

– Under mina första 15 år som forskare hade jag konstant sömnbrist, jag hade ett litet barn och jag skulle leda forskninglabbet. Amerikansk kultur är för övrigt designad för att få din kroppsbudget att gå på minus.

Nu är hon mer försiktig och ser till att sova tillräckligt, träna och ta tid för återhämtning.

– Jag försöker också odla nya erfarenheter för att tvinga mig själv till att ha en bred repertoar av känslor som jag kan göra, säger Lisa Feldman Barrett och drar lite på det sista ordet.

Göra, för det är det som är huvudsaken i den nya teorin om känslor. Vi reagerar inte med känslor, vi skapar dem med utgångspunkt i våra kroppar.

Andreas Olsson, docent i psykologi vid Karolinska institutet, och leder forskningen på Emotionlab om emotionell inlärning i sociala sammanhang, har skrivit förordet till boken ”Så skapas känslor”. Han blev själv influerad av emotionsforskningens nestor, Paul Ekman, när han gick ett doktorandseminarium på Berkeleyuniversitetet i Kalifornien i slutet av 1990-talet. Paul Ekman är mannen bakom den klassiska synen, alltså att det finns ett begränsat antal grundemotioner som är genetiskt förprogrammerade och som uttrycks på olika sätt i ansiktet. Emotionerna ansågs vara universella med mindre skillnader i olika kulturer. 

Lisa Feldman Barrett och hennes labb på universitetet i Boston satte som mål att lösa frågan om en viss hjärnaktivitet visar på specifika känslor. Under ett par decennier undersökte varenda studie av ilska, avsky, rädsla, glädje, ledsamhet och lade ihop resultaten av de knappt hundra som var statistiskt användbara i en metaanalys. 1300 deltagare har testats under 20 år. De menar att de gamla teorierna har falsifierats.

Predrag Petrovic som också forskar i neurovetenskap vid Karolinska institutet och som skrivit boken ”Känslostormar” menar att det vore olyckligt att döma ut Paul Ekmans grundliga forskning, med sin tids metoder. Både Andreas Olsson och Predrag Petrovic anser att även om vi har lärt oss att uppleva emotioner på vissa sätt beroende på bakgrund och kultur så finns det liknande sociala emotioner världen över. 

När allt kommer omkring finns det också gemensamma nämnare mellan de olika synsätten, det ”konstruktivistiska” och det ”klassiska”. Känslor har tydliga funktioner. De förutsäger framtiden, beräknar hur vi ska agera och reagera. De vägleder oss och ger signalerna från kroppen mening.

Som art har vi alltid varit beroende av att förutse framtiden. Eller i alla fall att gissa vad som ska hända härnäst. Som precis nu när du läser det här.

The theologians in the early church tried to describe this wonderful reality that we call Trinity. If any of you have ever been to a Greek wedding, you may have seen their distinctive way of dancing . . . It’s called perichoresis. There are not two dancers, but at least three. They start to go in circles, weaving in and out in this very beautiful pattern of motion. They start to go faster and faster and faster, all the while staying in perfect rhythm and in sync with each other. Eventually, they are dancing so quickly (yet so effortlessly) that as you look at them, it just becomes a blur. Their individual identities are part of a larger dance. The early church fathers and mothers looked at that dance (perichoresis) and said, “That’s what the Trinity is like.” It’s a harmonious set of relationship in which there is mutual giving and receiving. This relationship is called love, and it’s what the Trinity is all about. The perichoresis is the dance of love.

–Jonathan Marlowe

Hespeler, 22 May, 2016 © Scott McAndless – Trinity Sunday John 17:1-4, 20-24, Proverbs 8:1-4, 22-31, Philippians 2:1-11 

        If you are ever invited to a Greek wedding, you ought to expect that a number of great things are about to happen to you. You can be sure that you are going to have a great time. You can be sure that there’s going to be excellent food and excellent wine and probably healthy servings of Uzo. There will be people yelling “Opa!” and (warning) some dishes may be broken. But, best of all, you can also be sure that, somewhere in among the celebration, the music will start and people will stand up and form a circle and begin to dance.

The circle dance has been a part of Greek culture for a very long time. It is almost something that is programmed into the people themselves. A celebration, for them, is just not complete until at least three people (it cannot be done with two) have stood in a circle and danced around each other, in and out, in a constantly changing circle. They do the intricate steps, move in and out, under and over. The dancers begin to move faster and faster in perfect harmony until it is like the individuals fade away and it seems that all you can see is the blur of movement that makes up the whole. No one knows how old the circle dance is, but we can be pretty sure that it is at least as old as the Cappadocian Fathers.         The Cappadocian Fathers were three important church theologians who lived in the middle of the late fourth century of the common era in Cappadocia – a region in the centre of modern Turkey. Their names, just in case you want to find them in your great Christian theologian trading cards collection, are Basil the Great, bishop of Caesarea; Gregory, bishop of Nyssa and Gregory of Nazianzus. And it is important to note one other thing about these three learned men: they may have lived in the territory we call Turkey, but they were ethnically and culturally Greek. This is actually quite important as you will see.        The really hot topic, in the days of the Cappadocian Fathers, was the trinity. The puzzle was basically this: Jesus and the New Testament writers had described their experience of God in a surprising and unprecedented way. Though they had experienced the unity of God – had known that God was one – they had specifically experienced God in three distinct ways: as God the Father and Creator, as God the Son and Redeemer and as God the Spirit and Sustainer. Though the Bible never actually says, not in so many words, that God is three in one and one in three, some sort of Trinitarian formul­a­tion was really the only way to make sense of what the Bible did say about God.          So, by the time the Cappadocian Fathers came along, the basic Trinitarian notion of God – one God experienced as Father, Son and Holy Spirit had been pretty well established. What the Cappadocians were trying to do was wrap their minds around how the various persons of the trinity related to each other and to us human beings. They were wise enough to realize that their poor human words could never precisely describe the functioning of the divine. What they did feel that they could do, however, was find a metaphor. They could paint some sort of picture and say, well, God is something like this.         And they did come up with a metaphor. They said that God was a perichoresis. Perichoresis is a Greek word that means rotation. And, if you listen to the way that these men described God as a rotation (and you remember that they were Greek) it becomes clear that the specific kind of rotation they were thinking of was a circle dance.         Now, let me ask you, when you hear me (or someone else) say or do something “in the name of the Father and of the Son and of the Holy Spirit,” what sort of picture does that draw in your imagination? I’ll bet that, for most of you, if you were forced to draw a picture of that formulation, you would come up with some sort of image of three static figures – perhaps an old man with a beard, a younger man who looks something like Jesus and some sort of a ghost or perhaps a dove to represent the Spirit.         That is what we tend to do when talking about the trinity. We imagine three distinct persons and then we try to find a way to blend them together. I’ve heard people talk about how one individual may play different roles in their life. One woman, for example, can be a mother in one part of her life, a daughter in another and a sister in another. I’ve heard people talk about the three parts of an egg – the yolk, the white and the shell. These are all attempts to wrap our human minds around a concept of the divine that cannot be understood with the human mind. They are metaphors that can be sometimes helpful to us in our understanding and imaginations and that can sometimes be very unhelpful.         Imagining God as a circle dance is, in essence, just one more metaphor among many others, but this metaphor may be more helpful than some of the others. While most of the other ways we imagine the trinity seem to be static, the image of a dance is all about movement. After all, if you put three people together in the centre of a dance floor and they just stand there – if they do not dance – they remain separate beings. But if they start to move in concert with each other, you suddenly have something new on that dance floor: you have the dance. And when you put some really good dancers together, they can produce something that is better and greater and more beautiful than anything that the individual dancers could ever do on their own. The wholeof the dance is greater than the sum of its individual parts: the dancers.         So imagine God this way. God is what is present when the individual members of the trinity (Father, Son and Holy Spirit) start to dance together. God, as such, does not have any existence apart from the dance, nor does God need to exist apart from the dance because it has been ongoing from before the very beginning of creation and it will never end.         You can also understand just about everything that the Bible tells us about God or the persons of the trinity as movements in a great cosmic dance. We hear of God the Father who creates, chooses, blesses, judges and sometimes punishes. These are all steps in a dance towards and away from humanity and this world and its issues.         We read about God the Son who is begotten of the Father, who, in our reading from the Gospel this morning is sent into this world, who in the Letter to the Philippians, empties himself, takes on the form of slave and becomes fully human. We have his death, resurrection and ultimate exaltation at the right hand of God. These are all steps in and out and around humanity and ultimately encompassing the whole of creation.         The movements of the Holy Spirit, though not particularly featured in our readings this morning, may also be seen in terms of dance steps. From the movement of the Spirit over the face of the waters at the very beginning of creation to the descending like a dove upon Jesus at the time of his baptism to the Spirit coming like tongues of fire upon the church at Pentecost and working and moving within believers everywhere bringing us together and making us one, God’s Holy Spirit is found dancing among us, in us and through us.         Now every dancer in this great circle dance of the trinity has his own steps and her own movements. (Gender, by the way, really doesn’t matter very much when you are discussing matters of the nature of God. Gender is a human construct.) But here is why it matters that you think of the trinity as a circle dance. Each movement alone is really nothing without the coordinated movement of the others. Only when they move in concert with each other does any of it make any sense. So it is with the trinity. None of the actions of God throughout the history of the world make any sense unless you see them within the internal relationship of the dancers of the trinity.         So when, for example, Jesus talks about his own relationship with God to his disciples in the Gospel of John – when he talks about the relationship between the eternal Father and the eternal Son – we see that the dance between the Father and the Son is so intricate that you can scarcely define the one without reference to the other. “Father,” Jesus says, “the hour has come; glorify your Son so that the Son may glorify you.” It is like the glory of the one cannot exist without the glory of the other. They are in continual exchange of glory, love and grace within that unbroken dance. This, above all is what makes them who they are.         Jesus goes on to say, “And this is eternal life, that they may know you, the only true God, and Jesus Christ whom you have sent.” This stresses the unity, the oneness of God but, interestingly, it seems to be a oneness that we are only able to know because of a dance move where the Father sends the Son away. A movement of sending the Son away from the Father would seem, you would think, to separate, not unite, the deity, but here we are told that it actually reinforces the unity of God. That is because the sending is a move in the great dance – a move towards humanity which is the most important movement of all.          But that is not the most interesting thing about all this that I see as I read this prayer of Jesus, who is praying for the church in the Gospel of John. Jesus repeats over and over again that God is one in this passage. But he also makes it clear that this unity of God is not exclusive to God. In fact, practically every time that Jesus refers to the oneness of God, he also seems to pivot that immediately to speak of our unity as the church.         For example, Jesus says, “The glory that you have given me I have given them, so that they may be one, as we are one, I in them and you in me, that they may become completely one, so that the world may know that you have sent me and have loved them even as you have loved me. “ He is saying that the ultimate proof of the oneness of God is not to be found in theological discussion or intellectual speculation about the nature of God, but rather in our own personal experience of unity in the church. If we are one with each other, that is the only thing that can give us a glimpse of the unity of Father, Son and Holy Spirit.         In other words, if the trinity is a circle dance it is the kind of circle dance that you do not understand and you are not meant to experience as a spectator. In order to get the concept of God that is presented in this image, you have to get up on your metaphorical feet and enter the dance for yourself. It is the practical things that we do for one another to support and help each other that allows us to even get a sense of how God operates as one.         All of our attempts to intellectually understand and explain the nature and the internal relationship of the trinity will fail. We cannot describe it or explain it. Our human brains are not big enough to comprehend it. Our human language has not the words to express it. But we can experience it. We can experience it by choosing to care for one another, learn from one another and accept one another despite all of our differences and all of the things that could divide us. Do that, and you enter the dance together with Father, Son and Holy Spirit and once you are in the dance, you don’t need to explain these things because you are part of them and they are part of you.         So if you want to understand the nature of the trinity, don’t try and reduce it to words and explanations. That will always fall far short. Get on with the hard work of caring for one another and loving one another.        I think the Cappadocian Fathers may have been onto something when they chose to describe God as a circle dance. Of course, it was a radically different way of understanding God from what anyone had ever said before. Some found it so strange that they would accuse the Christians of being atheists because their concept of God was so different from what anyone had ever thought of before. Did the Cappadocian Fathers care about that? No, somehow I think that they were far too busy dancing with the divine.

https://kentheo.com/2020/04/27/bekymmerloshet-apatheia/

”The church has neglected its central work of teaching prayer and contemplation, allowing the language of institutional religion itself to remain dualistic and largely argumentative. We ended up confusing information with enlightenment, mind with soul, and thinking with experiencing—yet these are very different paths.” Richard Rohr

förbereder mig för att ge två retreater under temat

Jag vill

ej

vilja

och ej

icke vilja

Men viljas 

vill jag

av mitt 

väsens Gud

som det står på Emilia Fogelklous gravsten

och vilken underbar formulering på ett icke dualistiskt medvetande

Ja… länge sedan jag mötte enneagrammet på en utbildningskurs på Berget. Och efter det hållit ett tjugotal kurser med detta som verktyg i självkännedom…. rekommenderas Här fransiscanen, mystikern och författaren Richard Rohr…som skrev boken Enneagram – själens spegel som vi använde som kursbok…

En underbar sammanfattning av den klassiska kristna mystiken. Samtidigt en förkrossande beskrivning av vår tids religiositet.

På onsdag är det askonsdag…

Det är söndag. Mysteriets dag.
Det mysterium som…

… ni har fått gåvan att lära känna .
Andra får höra om det genom liknelser. (Lukas 8)

Ni har fått gåvan att VARA på plats.
Andra får vara i berättelserna om.

Hur skickligt formuleras det inte?
Skillnaden mellan kontemplation och berättelser.
Berättelserna, liknelserna som skapar en egen värld 
Ett univers i vilket vi kan träda in i
och leva av budskapet, höra om den verklighet, den plats, liknelserna pekar på.

Andra har fått gåvan att vara på plats.

Söndagens fråga är enkel.

Vill du ha gåvan.
Eller nöjer du dig med att höra?

Kära barn!!!

Vill du ha presenten?
Eller räcker det att jag bara berättar om den?

Stackars barn!

Vår tids kyrka har valt det andra alternativet.
Valt undervisning, predikan och språkkonst (i bästa fall).

Men det finns andlighet som önskar att inte bara höra, utan att få VARA… på plats.

En del av den andligheten övar sig i tystnad. 
Med hjälp av verktyg. 
Verktyg som meditation, ordlös bön, vandring och meditativt arbete.
Verktygen hjälper oss att i tystnaden låta verkligheten rinna fram.
Ja, jag drar mig inte för att säga: 
Jag vill gåvan.
Jag har redan gjort orden.

KURS I KRISTEN DJUPMEDITATION 15-18.10.2020

Så många år av liv det i det ansiktet. Vardagar. Kalla nätter och varma kvällar. Så många år av arbete. Så mycket som gått fel och så mycken lycka. Så många år av längtan.Och i den längtan gror orden ur Jobs bok:
Här, med min kropp, vill jag skåda Gud, Och i alla ordens läpprörelser Jesajas ord: Öppna mina ögon, låt mig skåda det underbara i din lag.Han skådar med ögonlocken, skådar med pannans välvning, med ögonbrynens sträckning, och med örats snäcka som blivit havande med bibelorden: Skåda! Jag skickar en budbärare. Skåda! brudgummen kommer. Skåda! lyft upp ögonen. Skåda! Jag visar dig ett mysterium. Skåda! Guds tabernakel är i dig!
Och nu med barnets tyngd i sin årströtta muskler skådar han i barnets blick, ser sitt eget ljus, sin egen grund, sitt eget ursprung och mål. Vägen han gått.Sanningen han förstått och livet han levat.Genom allt bryter ljus fram. Det är som om huden sjöng, som om blicken lyste, som om hans händer ljöd av ett och detsamma. Här med min kropp skådar jag…Och ur den halvöppna munnen…”Herre nu låter du din tjänare gå hem, i frid som du har lovatTy mina ögon har skådat frälsningen”Lovsång.Symeons lovsång.
Rembrandts målning, det lyser om varje cell.

In an interview with the Orthodoxia News Agency, Jonathan Jackson spoke about his experience taking on the role of St. Joseph the Hesychast, which he called perhaps the most challenging role of his career and a great blessing:

The film depicts the life of an ascetic monk of Mt. Athos who recently has been canonized a saint by the Ecumenical Patriarchate. The title of the film bears his monastic name: Elder Joseph the Hesychast. 

Scenes from his early childhood on the island of Paros, his transition and efforts in Athens, lead on to his monastic life on Mt. Athos. Having been offered the invitation by God for an ascetic life, he was tonsured a monk in 1921. He was granted many experiences of the divine but simultaneously great demonic temptations. He lived with prayer, fasting and vigil, and was granted the Grace of the Holy Spirit, while obtaining the spiritual gifts of foresight and prophecy. Elder Joseph very soon took on students, one of whom has also been canonized a saint: Elder Ephraim of Katounakia. Another three of his spiritual students became Abbots of the monasteries of Mt. Athos, just as he himself had prophesied. His spiritual children built up monastic centers in Greece, Cyprus, USA, Canada and all over the world. Elder Joseph is recognized as one of the greatest contemporary ascetic personalities of Mt. Athos, and the Church at large. 

The unique film uncovers his ascetic struggles in the most deserted parts of Mt. Athos. The film is unique in that the entire life of the ascetic monk is dramatized with great precision and detail by the 5 time EMMY award winning Jonathan Jackson. It is the first time the camera lens has captured the hidden ascetic life of the monks of Mt. Athos. Elder Joseph met with experienced elders, some of whom have recently been canonized as saints.

https://alandsradio.ax/lashornan/balladen-om-bel-ols-del-18

https://alandsradio.ax/lashornan/balladen-om-bel-ols-del-17

Författare Leif Erikson

Inledning

Reformationen på 1500-talet innebar inte någon total brytning med  medeltiden, utan även kontinuitet. Vi kan tänka på anknytningen till de gammalkyrkliga bekännelserna, till kyrkofäderna – främst Augustinus – till katekestraditionen och till mässan.

Martin Luther läste också kyrkans mystiker och använde en del av deras terminologi, som han ofta gav en ny innebörd så att den stämde överens med ”nådens primat”, som Christian Braw uttrycker det i  Mystikens arv hos Martin Luther.

För Luther hörde den kristna läran och det praktiska utövandet av fromhet samman. Såsom man tror så ber man och såsom man ber så tror man: Lex credendi – lex orandi.

I inledningen till Stora katekesen (1529) ger Luther exempel från sitt eget andaktsliv och berättar hur han varje morgon och även andra tider på dagen ord för ord upprepar högt för sig själv budorden, trosbekännelsen och Fader vår och säger att ”den helige Ande är närvarande vid ett sådant lärande, talande och  och begrundande”  (lectioni, sermoni ac meditationi) och ger ökad klarhet och andakt. Enligt reformatorn har man dessutom en mäktig hjälp mot djävulen, världen och onda tankar när man umgås med Guds ord på det sättet. Det är även känt att Luther läste, bad och mediterade över katekesens innehåll: Guds tio bud, trosbekännelsen och Herrens bön.

I sitt företal till en tysk utgåva av sina skrifter år 1539 använder Luther delvis samma terminologi som inom det medeltida Lectio Divina. Han talar om tre moment i studiet av teologin, nämligen bön (oratio), meditation (meditatio) och anfäktelse (tentatio). Detta kan sägas utgöra hjärtat i Luthers spiritualitet.

Vad är Lectio Divina?

Lectio Divina, som är latin och betyder gudomlig läsning, är en benediktinsk praxis att läsa Bibeln, meditera över det man läser och be för att få en djupare kunskap i Skiften och därmed fördjupas i gemenskapen med Gud. I Lectio Divina uppfattar man Skriften som det levande Ordet med Jesus Kristus som både centrum och tolkningsnyckel.

Traditionellt består Lectio Divina av fyra moment: läsning (lectio), meditation (meditatio), bön (oratio) och kontemplation (contemplatio). Först läser man ett avsnitt från Skriften och sedan reflekterar man över dess betydelse. Därefter följer bön och kontemplation över det man har läst.

Fokus ligger inte liksom i exegetiken på den historiska analysen av bibeltexten, utan på dess andliga betydelse som tänks öppna sig när man med den helige Andes hjälp läser, mediterar och ber över texten.

Nära besläktad med Lectio Divina är Lectio Sacra (helig läsning) och Lectio continua (fortgående läsning). Alla dessa sätt att läsa Bibeln och be är viktiga former för kristen spiritualitet och bygger på bibelord som Joh 6:63, Rom 1:16, och Hebr 4:12, som beskriver hur Guds ord är levande och verksamt.

Historiskt går Lectio Divina tillbaka på till kyrkofadern Origenes (181-251) från Alexandria. Han ansåg att Skriften har flera betydelser: en bokstavlig (sensus litteralis), en allegorisk eller andlig (sensus spiritualis) och en moralisk (sensus tropologicus).

Enligt Origenes är den allegoriska, andliga betydelsen den viktigaste. Den är inte åtkomlig för vem som helst, men kan avslöjas när man läser Skriften under bön om den Helige Andes ledning:

Efter Origenes praktiserade biskop Ambrosius av Milano (340-397) och kyrkofadern Augustinus (354-430) både Lectio Divina och Lectio Sacra.

Mottot för abboten och grundaren av benediktinerorden Benedikt av Nursias (480-547) klosterregel var ”Bed och arbeta” (Ora et labora). Den innehöll tre moment: liturgisk bön, kroppsarbete och Lectio Divina, som beskrevs som ett tyst läsande av Bibeln under bön. Detta långsamma och tankfulla läsande av Skriften och begrundande av dess mening var benediktinernas meditation och kallades för ”gudomlig läsning” eller ”andlig läsning”.

Det var benediktinermunken Bernhard av Clairvaux (1090-1153) som kan sägas ha utformat av Lectio Divina som vi känner den idag. Bibliskt stöd fann han i Rom 10:8: ”Ordet är dig nära i din mun och i ditt hjärta, nämligen trons ord som vi predikar.”

Martin Luther och Lectio Divina

Martin Luther ersätter kontemplationen (contemplatio) med anfäktelsen (tentatio) i det medeltida Lectio Divina och förutsättter läsningen (lectio) både i oratio och meditatio.

I sitt företal till sin utgivning av några av sina skrifter på tyska (1539) rekommenderar Luther Lectio Divina för sina läsare och motiverar det med att det är ett rätt sätt att studera teologi. Reformatorn riktar sig här i första hand till dem som studerar teologi, men den undervisning som han ger kan vilken kristen människa som helst ta till sig och tillämpa i sitt andaktsliv:

”Dessutom vill jag visa dig på ett rätt sätt att studera teologi – så som jag själv har praktiserat. När du håller fast vid detta, kommer du att bli så lärd, att du själv vid behov kan skriva lika goda böcker som fäderna och kyrkomötena. Med detta kan jag (vid Gud) frimodigt och utan högmod och lögn skryta med, att jag inte skulle stå långt efter några av fäderna när det gäller förmågan att skriva böcker. När det gäller livet kan jag ändå inte jämföra mig med dem. Detta är nämligen det rätta sättet att studera teologi – som konung David undervisar om i Psalm 119 och som även alla patriarker och profeter har hållit fast vid. Där finner du tre regler, som psalmen ofta framhåller. De är: oratio (bön), meditatio (meditation) och tentatio (anfäktelse)”

Eftersom Luther förutsätter läsning av bibeltexten (lectio) i sin presentation av Lectio Divina bör några ord först sägas om den. Reformatorn var som känt kritisk mot den fyrfaldiga bibelutläggningen (quadriga) och betonade framför allt Bibelns yttre bokstavliga grammatikaliska betydelse  (sensus litteralis).

Han framhöll även att Skriften har en yttre klarhet (claritas externa) som kan läsas och förstås av vem som helst, medan den helige Ande måste ge den inre klarheten (claritas interna) .

Vid läsningen (lectio) stillar man sig inför Gud och hans ord: ”Bli stilla och besinna att jag är Gud” (Ps 46:11), läser långsamt och upprepar bibeltexten flera gånger – gärna med fokus på olika saker i texten.  Meningen är att man skall bli bekant med texten och försöka komma underfund med vad den betyder. Under läsningen litar man på Anden uppenbarar ”Guds hemligheter” som människan inte själv kan förstå: ”Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande ” (1 Kor 2:9-10)

Oratio

”För det första skall du veta, att den heliga Skrift är en bok, som gör alla andra böckers vishet till dårskap, därför att ingen av dessa har undervisat om det eviga livet såsom den heliga Skrift. Därför bör du genast förtvivla om din egen vishet och förståelse. Med hjälp av dessa uppnår du inget, utan med en sådan förmätenhet störtar du själv och andra ner från himlen (såsom det gick med Lucifer) ner i helvetets avgrund. Istället skall du böja knä i din kammare och med rätt ödmjukhet och allvar be till Gud, att han genom sin käre Son skulle ge dig sin helige Ande, som upplyser, leder och ger dig förstånd. Som du märker, så ber David i nämnda psalm om och om igen: ”Undervisa mig Herre, ge mig råd, led mig och visa mig” och med många liknande ord. Fastän han säkert mycket väl kände till Mose text och andra böcker samt även varje dag lyssnade till dem och läste dem, ville han ändå att Bibelns rätte Mästare skulle undervisa honom, så att han inte föll i sin egen förståelses fälla och blir sin egen Mästare.”

När reformatorn talar om oratio anknyter han till hur psalmisten i Psaltaren 119 ber Gud lära honom och hjälpa honom att rätt förstå Guds ord. Framför allt betyder oratio att be om Guds Andes hjälp med detta. Ingen människa förstår nämligen ett jota i Skriften om hon inte blir upplyst och vägledd av den helige Ande: ”Nullus homo unum iota scripturis videt, nisi qui spiritum Dei habet” (WA 18, 609:6-7)

Vi ber till Fadern genom Sonen att den helige Ande skall komma till oss och öppna Skriften för oss. Vi behöver be både innan vi närmar oss Guds ord, när vi läser det och efter att vi har läst det.

Bön inför Guds ord leder – när vi sedan mediterar – till en rätt förståelse av detsamma. Och när vi har hört och läst Guds ord

svarar vi med bön (Se Ps 119:172, 116:10 och 2 Kor 4:13).

En bön som inte håller sig nära Skriften blir snart innehållslös, fattig på tro och kärlek och riskerar att dö.

Meditatio

”För det andra skall du meditera (meditieren) , dvs. inte bara i ditt hjärta utan också på ett yttre sätt (äusserlich) driva (treiben) och frottera dig med (reiben) det muntliga talet och de skrivna orden i boken (buchstablische Wort im Buch), läsa och åter läsa med flitig uppmärksamhet och eftertanke (mit fleissigen Aufmerken und Nachdenken), vad den helige Ande avser med detta.  Och akta dig för att tröttna eller tänka att det räcker med att du har läst en eller två gånger, hört och sagt att du fattar allt ända i grunden. På det sättet föds aldrig betydande teologer, utan de är som tidiga frukter som faller redan innan de ens hunnit bli halvmogna. Därför ser du i samma psalm, hur David alltid berömmer sig av att vilja tala, bedja, säga, sjunga, höra och läsa dag och natt och alltid, men inte om något annat än enbart Guds ord och bud. Ty Gud vill inte ge dig sin Ande utan det yttre ordet. Rätta dig efter detta. Han har nämligen inte förgäves befallt att vi på ett yttre sätt skall skriva, predika, läsa, lyssna, sjunga och tala, osv. ”

Det latinska ordet ”meditare”, som förekommer bl.a. i Ps 119:97,99,148 samt i Ps 1:2, översätts till svenska med ”begrunda” och  ibland med ”läsa” och till finska med ”tutkia/tutkistella.” Ex: ”Vad jag älskar din lag. Jag begrundar (meditatio ) den dagen lång” (Ps 119:97)

Fastän Lectio Divina börjar med läsning, handlar det inte bara om att läsa, utan också om att lyssna till och meditera (meditatio) över Skriftens budskap som den helige Ande förmedlar. Det vi läser och lyssnar till behöver gå in genom öronen till hjärtat. Riktningen går från det yttre till det inre. I meditationen lyssnar vi i vårt inre till vad som sägs till oss på ett yttre sätt.

Timo Veijola (1947-2005) – professor i Gamla testamentets exegetik vid Helsingfors universitet ­– skrev år 2001 efter en djup depression en uppmärksam artikel i Teologisk Tidskrift ­– där han hävdar att det historiska akademiska studiet av Bibelns texter inte är tillräckligt därför att det kan inte öppna Bibelns andliga betydelse. I artikeln lyfter Veijola fram bland annat Luthers användning av Lectio Divina.

Meditation innebär för Luther inte att försjunka i sig själv eller sina egna tankar, eftersom det här momentet står i nära förbindelse med Bibelns yttre konkreta ord, som vi behöver läsa om och om igen, för att komma underfund med vad den helige Ande vill säga oss.

Luther betonar att meditationen sker på ett yttre sätt genom att läsa bibeltexten högt. Människan som mediterar lyssnar då inte till sig själv, utan till Bibelns ord. Här finns en polemisk udd mot de så kallade svärmarna på reformationens vänsterflygel som betonade det inre ordet på bekostnad av det yttre.

Bibliska förebilder i meditation är för reformatorn bland  andra jungfru Maria, som ”tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det” (Luk 2:18).  Att meditera (meditari) innebär att begrunda Guds ord. (Ps 145:5, 77:13 och 143:5) Efter att ha läst en text väntar man på att den helige Ande skall upplysa ens sinne för det som man har läst.

För Luther är meditationen viktig för teologistudiet, men även någonting för alla kristna. Meditationen är enligt Luther inte trappsteg genom vilka vi i egen kraft klättrar upp till Gud. Han har ju kommit ner till oss i sin Son. Snarare är det en väg som den kristne vandrar tillsammans med Kristus och under vandringen tar emot allt det goda han vill ge – framför allt sig själv.

När vi öppnar Skriften och där läser eller hör hur Kristus kommer till mänskorna eller hur någon förs till honom kan vi i vår tur erfara hur han genom evangeliet som vi läser eller lyssnar till kommer till oss eller hur vi förs till honom.

Evangelium är nämligen ett nådemedel (medium salutis/medium gratiae) genom vilket Gud handlar med oss. När vi låter Gud handla med oss genom sin Ande och sitt ord kommer Kristus till våra hjärtan och tar sin boning där.

Därför kan Luther kan tala om en sakramental meditation över evangeliet: orden åstadkommer det de avbildar och handlar om. Jesu ord är ”Ande och liv” (Joh 6:63) och evangeliet är ”en Guds kraft (dynamis) till frälsning för var och en som tror” (Rom 1:16). Medan lagen dödar är evangelium är ett andefyllt och befriande ord som ger liv (2 Kor 3:6).

Tentatio

”För det tredje har vi tentatio , Anfäktelsen (Anfechtung).  Den är prövostenen, som lär dig inte bara att veta och förstå, utan även att erfara, hur rätt, hur sant, hur smakfullt, hur sött, hur älskvärt, hur mäktigt och hur tröstrikt Guds ord är, visheten över all vishet.

Därför ser du hur David i nämnda psalm ofta klagar över alla slags fiender, elaka furstar eller tyranner, falska andar som han måste tåla medan han mediterar, det vill säga: umgås med Gud (som sagt) på allt sätt. Ty så snart Guds ord släpps fritt i dig, kommer djävulen att hemsöka dig och göra dig till en rätt doktor och genom de anfäktelser han sänder lära dig att älska Guds ord. Ty jag har själv ganska mycket att tacka papisterna för därför att de genom djävulens raseri har krossat mig och fört mig in i fruktan och anfäktelser och gjort mig till en ganska god teolog, vilket jag inte skulle vara annars. Och vad de därmed har vunnit i mig, det unnar jag dem av hela mitt hjärta, nämligen seger och triumf, ty så vill de ha det. Se, där har du Davids regel: Ifall du nu väl studerar enligt detta exempel, så kommer du också att med honom sjunga och lovprisa i samma psalm: ”Din muns undervisning är bättre för mig än tusentals stycken guld och silver. (119:72).” Och: ”Dina bud gör mig visare än mina fiender, ty för evigt är de hos mig. Jag är klokare än alla mina lärare ty jag begrundar dina vittnesbörd. ” (119:98-99). Och jag kommer att erfara hur tomma och dåliga fädernas skrifter smakar. Du kommer också inte bara att förakta vedersakarnas skrifter, utan du kommer allt mindre att tycka om det du själv skriver och undervisar. När du har kommit så långt, så hav tröst, du håller på att bli en rätt teolog, som inte förmår undervisa enbart unga, ofullkomliga kristna, utan även framstående och fullkomliga, ty i Kristi kyrka finns alla slags kristna, unga, gamla, svaga, sjuka, friska, fräscha, dåliga, enkla, visa, osv… Låt oss söka vår egen ära och vara högmodiga där vi kan, men i denna bok tillhör äran Gud allena för det heter ju: ”Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd.” (1 Petr 5:5) Hans är äran i evighet. Amen.”

Det tredje momentet kallar Luther för anfäktelse (tentatio), som alltså ersätter kontemplationen i den benediktinska praxisen.

Luther översätter tentatio till tyska med Anfechtung. Veijola använder i sin artikel både finskans ahdistus och ahdinko. I artiklar på svenska används ord som anfäktelse, prövning, frestelse och lidande. Det verkar som om ordet har en vid betydelse och täcker både den yttre och inre nöd som en kristen drabbas av i umgänget med Guds ord i bön och meditation.

Den som mediterar och ber över Guds ord, får nämligen lida, anser reformatorn. Så snart Guds ord börjar upplysa människan börjar djävulen ansätta henne med både inre och yttre anfäktelser.

Martin Luthers hälsning till teologerna är dramatiskt: ”Teolog blir man inte genom att veta, läsa eller spekulera, utan genom att leva, till och med dö och utstå helvetets dom”. (WA 5, 163:28-29)

Men anfäktelsens välsignelse är stor eftersom den kristne med hjälp av den uppnår en erfarenhetsmässig och verklig kunskap om Gud, som man inte når fram till enbart genom att läsa och spekulera: ”Anfäktelsen…lär dig inte bara att veta och förstå, utan även att erfara…hur tröstrikt Guds ord är.” Anfäktelsen tvingar också människan att ty sig till Bibelns ord och hålla fast vid dess många löften.

Djävulens angrepp på den kristna är alltså kontraproduktivt och stärker den tro som han vill förstöra eftersom den driver den anfäktade att söka hjälp hos Gud i bön och meditation. Så medverkar djävulen enligt Luther till att fostra goda doktorer som söker hjälp och kraft hos Gud och i hans ord.

Gud använder nämligen anfäktelsen för att föra oss bort från våra egna förmågor till det som han ger oss i evangeliet och i sakramenten. I vår egen svaghet kan vi då få uppleva kraften i Guds ord. Paradoxalt nog ser vi Guds närvaro och nåd klarast i motgång och problem. ”Ty när jag är svag, då är jag stark” (2 Kor 12:10)

I anfäktelsen blir korsets teologi (theologia crucis) relevant –  i motsats till ärans teologi (theologia gloriae). Gud är nära och med oss inte bara när solen lyser över livsvägen, utan också – och framför allt – när molnen hopar sig och det blir mörkt. Då är han oss allra närmast, liksom han var med sin Son även under dennes korslidande och död.

Anfäktelsen är alltså en del av den kristna människans liv och erfarenhet (Jfr Ps 119:71-72 och 2 Kor 4:8-15 och 11: 23-33). Men också trösten: ” Du låter min lampa brinna klart. Herren, min Gud, gör mitt mörker ljust…” (Ps 18:29)

Kristen meditation – svar på människors andliga sökande

Fastän Europa i snabb takt håller på att avkristnas och kyrkorna tappar mark, så finns det samtidigt ett stort andligt sökande som ofta riktar sig bland annat mot österländsk religiositet där meditationen har en viktig funktion. Där söker sig den vilsna nutidsmänniskan ro och harmoni för sin oroliga själ.

Men varför gå över ån efter vatten, när det finns en så rik källa att ösa ur på nära håll: Guds eget ord. Det är bara att gräva där vi står och sedan stilla vår törstande själ med livets vatten.

Här kan Lectio Divina hjälpa oss. Vi får flitigt läsa Guds ord och be att Herren skall ge oss sin Ande så att vi kan ta det till våra hjärtan.

I sin skrift Om en kristen människas frihet (1520) skriver Luther så fint om hur den kristne kan bli ett med Guds många och härliga löften:

”Men eftersom nu dessa Guds löften är heliga och sanna ord, rättfärdiga, fria, fridsamma och fulla av all slags godhet. Så följer därav, att den själ som i orubblig tro håller fast vid dem, blir så ett med dem, ja, så helt uppslukad av dem, att han inte endast får del av deras kraft, utan mättas och uppfylls av dem. Ty om blotta vidrörandet av Kristus helade, hur mycket mer skall då inte detta stilla vidrörande i anden, eller rättare, detta indrickande av ordet, göra själen delaktig av ordets alla egenskaper?”

I Lectio Divina i luthersk kontext söker vi alltså inte friden i vårt eget hjärta, utan i Guds yttre ord som kommer till oss utifrån genom den helige Andes upplysning i våra hjärtan. ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.” (Ps 119:105)

Källor:

• Braw,  Christian: Mystikens arv hos Martin Luther. (1999)
• Erikson, Leif: Lectio Divina – gudomlig läsning. I Årsbok för Borgå stift 2015, ss. 29-33. (2015)
• Juntunen, Sammeli: Laki ja evankeliumi. I Johdatus luterilaiseen spiritualiteetin teologiaan (2008)
• Luther, Martin: Kritische Gesamtausgabe. Weimar 1883-1973.
• Luther, Martin: Lutherin esipuhe saksalaiskielisten teostensa julkaisuun v. 1539. I Valitut teokset  II, ss. 3-7 (1959)
• Luther, Martin: Weimarer Ausgabe Band 50. Schriften 1536/1539.
• Luther, Martin: Om en kristen människas frihet (1529/ svensk översättning 1994)
• Sjögren, Per Olof: Bönens väg (1985)

https://alandsradio.ax/lashornan/balladen-om-bel-ols-del-16

https://alandsradio.ax/lashornan/balladen-om-bel-ols-del-15

”I gränslandet mellan lyriskt och berättande befinner man sig i Kent Danielssons egenartade Balladen om Bel Ols. det är en text som med sitt me- deltida motiv skildrar hat, våld och kärlek i ytterst suggestiva vändningar. I sitt formspråk bygger danielsson en ordens katedral, där dialogen med en gåtfull gud blir själva fundamentet. Och innerst handlar det om konstens, färgens, förmåga att läka själsliga sår: ”alla bilder står kvar. Sjunger sina svar! alla färgerna som klarnat genom de stumma rummen, ljusnat under marken, djup- nat i fotstegen. Runnit fram i penseln. där står de, änglarna och helgonen”. Gustaf Tiden, Nordisk tidskrift

https://alandsradio.ax/lashornan/balladen-om-bel-ols-del-14

https://alandsradio.ax/lashornan/balladen-om-bel-ols-del-13

https://alandsradio.ax/lashornan/balladen-om-bel-ols-del-12

https://kentheo.files.wordpress.com/2020/01/bel-ols-12.mov

https://kentheo.files.wordpress.com/2020/01/img_3389.mov

https://alandsradio.ax/lashornan/balladen-om-bel-ols-del-11

https://alandsradio.ax/lashornan/balladen-om-bel-ols-del-10

”Ett pris … tillföll författaren Kent Danielsson för den prosapoetiska berättelsen Balladen om Bel Ols, en djupt originell och vacker bok som tillvaratar möjligheterna hos två uttrycksformer. Med gripande innerlighet gestaltar Danielsson en lidande människas väg till självkännedom. Han visar hur kärlek kan förlösa kroppens och måleriets heliga samspel i en tid mycket olik vår, förunderlig och fattbar på samma gång. ”

SVENSKA LITTERATURSÄLLSKAPET I FINLAND Årshögtiden 5.2.2008

https://alandsradio.ax/lashornan/balladen-om-bel-ols-del-9

”Själva balladen är verkligen en suggestiv sång som visar hur osentimentalt lidande är – sentimentalt kan det bli först när någon återberättar, ur den lidandes egen strupe tränger bara rena toner fram. Namnet, Den vita duvan, gör huvudpersonen till en symbol för den helige ande eller en fredsduva, som ser utan att själv ta del i händelser som utspelas nedanom de sfärer där han vistas. Han ser sin far måla, han målar själv, blir avporträtterad. Han bli vittne till ett mord, han skadas själv, han helnar men dör. Det är en sång om lidande, men också om den paradoxala trösten. Konst och verklighet bildar här en alldeles ny legering.

Boken är innerlig, sinnlig, koncentrerar sig på sinnesintryck på ett sätt som suger läsaren med sig, samtidigt som man fjärmas från vad som egentligen händer i berättelsen: ”Barnen hade ropat: Där kommer Bel Ols och han vet inte vart han skall se /…/ Bel Ols var inte alls stum. Han kunde orden. Han visste ljuden. Han hade bara slutat tala”.

Gestaltningen motsvarar huvudpersonens verklighet, svår att omfatta, svår att se på.”

Barbro Enckell-Grimm, 22.2.2008

https://alandsradio.ax/lashornan/balladen-om-bel-ols-del-8

i Ny Tid:

”Jag läste den åländska poeten Kent Danielssons nya roman: Balladen om Bel Ols (Söderströms förlag). Det är utan tvekan höstens största läsupplevelse! En fantastisk roman om kyrkomålarsonen Bel Ols. Hans blick brister efter att han sett sin far och mor mördas. Han irrar därefter omkring dragande faderns målarsten på en släde, tills han finner en ort att stanna på. Jag antar att det utspelar sig i 1400-talets Kumlinge i den åländska skärgården. Kumlinge kyrka är känd för sina helt unika kyrkomålningar. Det är en roman om att bli sedd och med kärleken öga se. Det är också en fruktansvärd berättelse. Jag undrar hur mycket en författare kan sarga sin huvudperson? Bel Ols far så illa, skadas så till kropp och själ.

Det känns som om jag är en annan människa efter att ha läst den här boken. Jag blev påmind om vad som är viktigt här i livet och vem jag själv är. Livet och världen känns både vackrare, och värdefullare.”

Katarina Gäddnäs

https://alandsradio.ax/lashornan/balladen-om-bel-ols-del-7

”Människan är en produkt av sin tid, ändå lever hon i alla tider. Vårt inre är en katedral av minnen, där det medvetna tillståndet bara utgör en liten del av det själsliga landskapet. För att möta det vi inte visste fanns inom oss fordras en dikt som vågar det svåra och komplexa, som inte väjer för att utmana språkliga konventioner. … 

Balladen om Bel Ols fortsätter att tona inom mig, som en uppmaning till förnyad läsning, ny tolkning av porträtten som växer fram på murens yta likt älskandens böner: Jag är kvar, under orden!

Gustaf Widén, Vasabladet”

https://alandsradio.ax/lashornan/balladen-om-bel-ols-del-6

”… Franz Kafka har skrivit att vi borde läsa böcker som smärtar oss djupt, böcker som berör oss som en sjukdom. Böcker som blir en yxa för det frusna hav vi har inom oss.

Det här är en sådan bok.”

Sofia Torvalds, Kyrkpressen

https://alandsradio.ax/lashornan/balladen-om-bel-ols-del-5

”Balladen om Bel Ols öppnar valv bakom valv i mej för att travestera Tomas Tranströmer. Kent Danielsson har skapat en stor läsupplevelse, för min del den största på mycket länge.”

Carina Carlsson, Nya Åland

https://alandsradio.ax/lashornan/balladen-om-bel-ols-del-4

Boken är liten och ser ganska anspråkslös ut. Men den överraskar på ett sådant sätt som jag älskar litteraturen för. Den öppnar en dörr ut mot en ny dimension. Kent Danielssons Balladen om Bel Ols är suggestiv och fängslande. Den skildrar en medeltida värld som inte bara tidsmässigt och mentalt befinner sig långt, långt borta utan också verkar rehabilitera själen som ett ämne i litteraturen och återskapar relationen mellan kropp och själ. … 

Balladen om Bel Ols gör läsaren på ett mycket övertygande sätt medveten om den mystik som ligger i att ord och målningar kan stå för någonting annat, om deras metafysiska dimension. Men det intressanta är att orden och målningarna i boken samtidigt återfår något av sin arkaiska styrka, sin relation till kropp, blod, skinn.

… Det är nästan som om boken inte skulle vara av denna världen. Det är fascinerande. 

Kristina Malmio, Hufvudstadsbladet

https://alandsradio.ax/lashornan/balladen-om-bel-ols-del-3

https://alandsradio.ax/lashornan/balladen-om-bel-ols-del-2#

https://alandsradio.ax/lashornan/balladen-om-bel-ols-del-1

Tiggande gymnasisters sånger är grunden till de brittiska christmas carols. Att de så småningom hamnade i Storbritannien är en finlandssvensk rektors verk.

https://www.svd.se/brittiska-julsanger-lanades-fran-sverige

 74 sånger, främst kopplade till jul-, påsk- och pingsthelgerna, räddades därmed till eftervärlden. Samlingen fick namnet ”Piæ Cantiones” och räknas som ett av det svenska rikets främsta bidrag till musikhistorien.

https://www.hbl.fi/artikel/storsta-hotet-mot-kristendomen-i-finland-ar-ointresse/

När kyrkan sedan länge sitter instängd i sin ideologiska garderob, predikar och sjunger för sig själv medan livet gått vidare utanför, på gott och ont, så väcker verksamheten i garderoben bara förvåning en kort stund innan man gäspar och går vidare.

Den andliga essensen, det levande vattnet som skall springa fram ur människans inre, enligt evangeliet, är kyrkan själv ointresserad av.

Se hur stora skaror som utövar yoga utanför kyrkan! Hur många av kyrkans anställda utövar dagliga andliga övningar som inte är ideologiska reflexioner eller proklamationer. Hur gick det till när radbandet för dagliga andliga övningar, frälsarkransen, blev bara ett ideologiskt armband?

Nej, kyrkan är inte intresserad av sin andlighet. Och därför är det övriga samhället inte intresserad av kyrkan. Den har det bäst i garderoben.

Kyrkan behöver komma ut ur garderoben och få undrvisning i andlighet-

Stallhagens jullåda nu med handmade ljus à la  Jonas Love Danielsson

“Gud agerar inne i människan, inne i varje individs innersta. I detta upplysta rum är vi helt oss själva. Just där etableras vårt sanna jag och vi inser att vårt liv framspringer ur Guds hemliga källor” (Alfred Delp SJ).

Överallt tänder vi ljus.

På kyrkogårdar. I hem.

I kyrkor.

Alla helgons dag.

Vi tänder ljus och små världar lyser.

Men vem tänder ljuset i mig?

Vi tänder ljus med musik, dans och konst. Vi tänder ljus med poesi och sång. Vi tänder ljus med skratt och lek.

Och rummen lyser.

Men vem tänder ljuset i mig?

Vi tänder ljus mot ondska. På olycksplatser. Vid vägrenar och havsstränder. Vid trappuppgångar och parkeringsplatser. Vi tänder ljus på historiska minnesdagar.

Men vem tänder ljuset i mig?

Vi tänder ljus med vetenskap, forskning och arbete, ljus som lindrar lidande, sjukdomar, hopplöshet och fattigdom.

Vi tänder ljus i det förnekade och undangömda. Och förtryck och mörkrets vanvett dras fram i ljuset, blottas och avväpnas.

Men vem tänder ljuset i mig?

I skolor, på arbetsplatser, sjukhus, idrottsarenor och nöjesplatser tänds jämlikhetens och insiktens ljus.

Så tänder vi ljus. Och idag tänder vi för dem vi saknar.

Alla de människor som lyst i världen. Varifrån kommer ljuset? Vad är det som lyser?

Ja, det går en gräns alldeles precis på den plats i mig där orden inget annat har än den stilla tystnad som uppkommer när de försvinner.

Det går en gräns i oss alldeles precis på den plats där känslorna inget annat vet än vägen de runnit ut i tystnadens hav.

På gränsen finns en plats där inget annat syns än alla ting i tystnad och tung närvaro.

Saliga är de som är fattiga i anden.. ja… för precis här lyser himmelriket in över gränsen, in i på den plats där himmelriket ryms.

I dig som är fattig i anden, på den plats i dig där du låtit alla förklaringar och etiketter rinna ut i sanden. Och kvar är bara ljuset som strömmar in över gränsen.

Vem tänder ljuset i mig? Vänta dig inåt till den plats där himmelriket går över gränsen.

”Jag är världens ljus”

”Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er.”

Det började inte bra. ”Kyrkan är stängd”, sa mannen i porten trots att han uppenbarligen stod och välkomnade folk. ”Men”, sa jag som flera gånger kollat både dag och tid, ”det sitter ju folk i bänkarna. Jag tänkte alltså gå på mässan.” ”Jaha”, sa mannen. ”Annars brukar man kunna se vilka som hör hit. Men då kan du gå in.”

Jag tänker att jag borde bli provocerad av detta fördomsfulla bemötande, men det rinner av mig. Det är något i rummets värdiga stillhet som är större. Och flera gånger under mässan gör jag samma reflektion. Jag finner mig själv tänka att jag borde bli provocerad över alla män som tar sin självklarhet för given. Över att de gång på gång upprepar att de som katoliker står närmast gud. ”Vi som funnit den rätta vägen”. Jag brukar bli provocerad av sådant, men hur mycket mitt intellekt än vill uppröras växer i mitt inre ett allt större lugn. Kanske handlar det om att man här faktiskt inte hycklar med sin känsla av utvaldhet, vilket i andra sammanhang ofta är fallet.

Men främst tror jag att det handlar om att man faktiskt inte försöker lösa mysteriet. Symbolerna och det strikt rituella blir ett sätt att förpacka det ogripbara. De frågor vi alla bär på som inte har ett svar. Och trots allt till synes verklighetsfrämmande känns verkligheten här mer verklig än på länge.

Medan vi inför de eviga existentiella frågorna faktiskt är rätt lika.

Och det känns så mycket mera verkligt än alla gånger jag varit i Svenska kyrkan, där min upplevelse är att man i sin strävan att ”nå alla” jobbat så hårt på att ”sänka trösklarna”, att man i stället för att ta till vara på religionens unika språk ofta utgår från dagsaktuella trivialiteter. För att alla ska känna igen sig. Trots att det är i denna materiella verklighet vi är som mest olika. Medan vi inför de eviga existentiella frågorna faktiskt är rätt lika.

Stina Oscarson

Jag står på en tunnelbaneperrong i Stockholm och ser ett tragikomiskt samtal utspela sig mellan en ung kvinna och en medelålders man. Kvinnan frågar på klingande finlandssvenska om hon står på rätt perrong för att komma till Stadion. Mannen svarar på en underlig engelska med stark svensk brytning. Han är hart när obegriplig att förstå. Kvinnan rodnar lätt och upprepar sin fråga, fortfarande på tydlig svenska. Mannen upprepar svaret på sin svårtydda, hemvävda engelska.

Då kan inte kvinnan hålla sig längre, utan säger mycket lugnt: ”Vet du, jag talar och förstår svenska. Kan vi int’ tala svenska i stället?” Mannen blir högröd i ansiktet och väser: ”Det kunde du väl ha sagt från början, ditt j-a mumintroll!”

Hans nedlåtande attityd är en gigantisk förolämpning mot alla de 300 000 finländare som har svenska som modersmål. Den tyder dessutom på stor okunskap om Sveriges och Finlands långa gemensamma (språk)historia.

När Sverige förlorade Finland till Ryssland efter nederlaget i finska kriget 1809, hade Finland varit en del av Sverige i 600 år: svenskan utgjorde både ett förvaltnings- och bildningsspråk. Innan krigsnederlaget var Åbo en av Sveriges viktigaste städer, både som makt- som bildningscentrum: Åbo Akademi räknades som landets tredje universitet efter Uppsala och Dorpat. Uppskattningsvis 15 procent av befolkningen i Finland hade svenska som modersmål. Av dem hörde majoriteten till kusttrakternas allmoge, men många var ämbetsmän och präster verksamma i de finskspråkiga delarna av Finland.

Det var först under 1800-talet som finskan blev ett samhällsbärande språk, och det dröjde fram till början av 1900-talet innan finskan ersatte svenskan som landets första språk. Men redan 1875 vädrade skalden Zacharias Topelius sina farhågor om svenskans framtid i ”Boken om vårt land”: ”Svenska språket är icke så mjukt, böjligt och fint skiftande som t.ex. det finska; men det är manligt och kraftfullt, det klingar som stål mot berg. /…/Här i Finland uttalas svenskan med ett annat tonfall än i Sverige och vi tycka därför, att svenskarna hava ett sjungande uttal. Vi begå många fel, när vi tala svenska; vi inblanda därvid finska ord och uttryckssätt, dem vi ej själva märka. Och om vi icke vårda och bevara det svenska språket rent, kommer det att alltför mycket skilja sig från svenska språket i Sverige, vilket för oss vore en skada.”

Det finns en närmast genant okunskap i Sverige om det finlandssvenska.

Topelius farhågor till trots är finlandssvenskan fortfarande på det stora hela – med undantag av några förvirrande ”falska vänner” – mycket lik rikssvenskan. Det gör perrongmannens attityd än mer obegriplig och förolämpande. Tyvärr är han inte ensam; det finns en närmast genant okunskap i Sverige om det finlandssvenska.

Därför är det extra glädjande att den stora, finlandssvenska poeten Tua Forsström gör sitt inträde i Svenska Akademien vid dess högtidssammankomst den 20 december. Det är ett inval som signalerar att Akademien som svensk kulturinstitution värnar om det finlandssvenska språkområdet. Förhoppningsvis leder det i förlängningen till ett större rikssvenskt intresse för Svenskfinland och den intressanta finlandssvenska kulturscenen. Yukiko Duke

https://www.varldenidag.se/nyheter/harrison-bildningsmassig-katastrof-att-stryka-bibeln/repsjx!GbuzTChPZ4y8K@nttikWAg/?fbclid=IwAR0v5oebLHAYTNgPRv_KBjGMB0bbqqE2uUKko-e9wW-QBOnbfzFo2xE-bKs

I olika sammanhang får jag träffa på på yngre och medelålders människors förhållande till religion och kristen tro. Ofta får jag höra eller läsa: Jag är ateist – jag tror inte på några gudar. Det sättet att uppfatta världen är logisk och enkel. Vi lever i mikrovärld, på vår jord, i vårt universum, i vår tid och i detta kosmos. Den verkligheten försöker vi beskriva och förklara med hjälp vårt språk, både med hjälp av vårt talade och skrivna språk och med hjälp av avancerade matematiska beskrivningar. Beskrivningarna är våra verktyg för att orientera oss och förstå den värld vi lever i, vår geografi. Och där våra förklaringsmodeller inte räcker till tar religionen vid. Tänker man och tillägger att religionens område blir allt mindre. Eller säger det självklara att i ruta sex finns inga gudar. Nej. Det gör det inte. Så ser ateistens geografi ut, och min.

Men ändå, kanske religionen som språk, poesin och musiken, konsten får hålla till i ruta sex och gestalta det outsägliga. Som ett tillval. ”All included”. Om religion är ett tillval i ruta sex behöver jag ingen religion.

Men efter över tjugoårigt utövande av tyst meditation och jesusbön vet jag att tro är inget tillval. Tro ryms inte en ruta. Tro handlar inte om geografi. Inte om världsförklaring. Tro är ett val som sker i varje sekund, i varje steg och andetag, varje dag. Tron ser i steget, i hjärtslaget, i ansträngningen nya horisonter öppnas. I varje ruta. Tron är ett uppror mot stängda gränser. Mot alla otrons fyrkantiga, stängda boxar. Mot alla färdigt spikade världsförklaringar. Tron står alltid öppen, trotsig och olydig på kanten till det ännu icke. Finns med i varje ruta och vill inte vänta på att snart få stå öppen inför tomheten och mörkret i nästa ruta.

”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli.” Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig.”

”stig upp, ta din bädd och gå hem.” Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: ”Aldrig har vi sett något sådant!” Ruta sju!

En välsignad söndag!

Sjungen mässa i S:ta Anna kl. 11

THE ZEN PRACTICE OF CALLIGRAPHY

January 30, 2017

Article by Christine Fugate for Bodhi Tree

For cultures who believe in the value of calligraphy as a Zen practice, it’s the merger of art and language that creates access to the spiritual realm where one can worship, meditate and, perhaps, even heal one’s own body. The ritual of making the ink, painting a sacred text or tracing letters are thought to raise one’s level of consciousness and awaken a power that lies within.

Thich Nhat Hanh, a Vietnamese Buddhist monk and peace activist, uses calligraphy as part of his meditation practice. He begins by sitting and drinking tea. He then takes the brush, dips it in his tea and makes strokes on the paper. “In my calligraphy, there is ink, tea, breathing, mindfulness and concentration,” the Zen master shares on his website. “Writing calligraphy is a practice of meditation. I write the words or sentences that can remind people about the practice. For instance, ‘breathe and enjoy the kingdom of God in the here and the now’ or ‘breathe and enjoy this wonderful moment.’ I think the word ‘wonderful’ means ‘full of wonders.’ If you are truly there in the moment, you can recognize so many wonders in that moment. The Kingdom of God, the Buddha land is there. So breathe in, bring your mind back to your body and you can touch many wonders in this moment.”

Some of his calligraphy work, available for purchase on the website for Buddhist magazine Lion’s Roar, has the following phrases: “be still and see,” “peace is every breath” and “no mud no lotus.”

copying sacred texts as a meditative practice

In many cultures around the world, using calligraphy to copy sacred texts has been an important spiritual and meditative practice. During the Middle Ages, monks used Western calligraphy to replicate the Bible. In Tibet, Buddhist texts, like those seen on prayer wheels, were written in a style of calligraphy that includes letters from the Dalai Lama. For Muslims, Islamic calligraphy, seen on the walls and ceilings of mosques as well as on many important religious texts, is considered the highest form of visual expression and art of the spiritual world. For Sufis, practitioners of the inner mystical dimension of Islam, verbal recitation of sacred texts is important, but it is the writing of sacred words that they believe brings one closer to Allah.

healing through the power of calligraphy

If calligraphy can bring us closer to mindfulness and our higher power, can it also aid in the healing of our body and soul? According Dr. and Master Zhi Gang Sha, a Tao master healer, spiritual teacher and New York Times best-selling author of 21 books, it can. Trained as an MD in Western and Traditional Chinese Medicine, Master Sha has devoted his life to healing others through the power of touch, chanting and, now, calligraphy.

In his 2013 book, Soul Healing Miracles: Ancient and New Sacred Wisdom, Knowledge, and Practical Techniques For Healing the Spiritual, Mental, Emotional and Spiritual Bodies, Master Sha offers Source Ling Guang (Soul Light) Calligraphy that, he believes, can transform the energy of the body, spirit and soul. In this healing practice, some people place the book right on the area of pain while meditating; others put one hand on the book and the other hand on the area of pain. Master Sha also recommends tracing the calligraphies that are in the book while chanting or meditating. Some of the Chinese calligraphy phrases are Guang Liang Hao Mei (“Transparent Light Bring Inner and Outer Beauty”), Da Ai (“Greatest Love”) and Da Kuan Shu (“Greatest Forgiveness”). According to Master Sha, these calligraphies have jing qi shen (“matter, energy, soul”) that carries a higher frequency and vibration than the jing qi shen of a human being. He believes this stronger jing qi shen can remove energy and matter blockages and allow the body and soul to heal.

using the brush to empty the mind

In Japan, elementary school students study Shodo, a Zen Buddhist calligraphy style meaning “the way of writing,” considered by many to create a meditative state of mind. To practice Shodo, one must clear the mind and let the brush flow, without thinking about the characters being painted. This state of mind is called Mushin (“no-mind state”) and is more about the spiritual experience than the physical. In Hitsuzendo (“the art of the brush”), practitioners work to attain samadhi, or in Japanese, samaai (“unification with the highest reality”), by standing up and painting with a large brush onto a newspaper roll. This practice allows the whole body to guide the brush as opposed to an arm on a table.

“When we paint, we want our whole body to be involved, so that the energy is vibrant,” says Alok Hsu Kwang-han, 78, an acclaimed Chinese Zen calligraphy teacher whose methods combine Mushin and Hitsuzendo. “You can allow your whole body to feel the energy and then there’s a smoothness.” Exiled from China in the late ’90s after publishing 20 popular books on meditation, Kwang-han moved to the United States, where he studied mathematics, Christian theology, sociology and pyschology before developing his calligraphy art into Zen calligraphic portraits for couples, individuals and corporations to help them find their “inner environments.”

People travel from around in the world to study with him at his studio and at Mii Amo Spa in Sedona, Arizona. There, he might ask students to “paint the energy of music, a Rumi poem, a partner acting like a wild animal, the sound of silence, the Lord of Chaos, or your heart’s desire,” says Kwang-han. “As your brush dances from emptiness, you will watch amazed, exuberant and grateful.”

The ancient art of calligraphy is still practiced by many cultures around the world. More than just a form of writing, the rituals involved in Zen calligrapy—making the ink and painting letters or sacred text—can transport one into a meditative and even a spiritual state. Ultimately, Zen calligraphy is about attaining a sense of authenticity of self without working to do so.

Three Ways That Handwriting With A Pen Positively Affects Your Brain

Nancy OlsonContributor ForbesLifeWriter, editor, publisher and fan of all things handwritten.

Stephen King purportedly wrote Dreamcatcher in longhand — using a Waterman cartridge pen. J. K. Rowling penned The Tales of Beedle the Bard — all 157 pages of it — in longhand, and the leather-bound tome sold for almost $4M at auction. F. Scott Fitzgerald did it, as did Hemingway, Kafka and countless others, each of whom had access to either a typewriter or, later, a computer. They all chose to put pen to paper and see where it took them. This is perhaps the true magic of a pen: It transports us to unexpected places, on wings that require no more than a timely shot of ink to keep them aloft, destination unknown. And in the process, the mindfulness writing engenders encourages calm and creativity. Here are three proven ways that handwriting is good for your brain…

1. Handwriting increases neural activity in certain sections of the brain, similar to meditation. According to a study performed at the Indiana University, the mere action of writing by hand unleashes creativity not easily accessed in any other way. And high-tech magnetic resonance imaging has indeed shown that low-tech writing by hand increases neural activity in certain sections of the brain, much like meditation.

2. Handwriting sharpens the brain and helps us learn. Writing is good for keeping one’s gray matter sharp and may even influence how we think, as in “more positively,” studies show. Apparently sequential hand movements, like those used in handwriting, activate large regions of the brain responsible for thinking, language, healing and working memory.

3. Handwriting forces us to slow down and smell the ink. Another often-overlooked benefit of writing by hand is that it just plain forces us to slow down and enjoy the moment — a novelty in today’s world where immediacy reigns. Mindful writing rests the brain, potentially sparking creativity, according to neuroscientist Dr. Claudia Aguirre.Today In: Lifestyle 

Stephen King wrote ”Dreamcatcher” in longhand with a Waterman pen. (Photo credit: FRANK PERRY/AFP/Getty Images)

Sounds good, right? So why not find a good pen and some paper and get started? Sadly, we often become intimidated by bad penmanship or our lack of anything “meaningful” to write about. That’s why I prefer the write-just-because-you-like-it mentality that says that whatever you produce need never see the light of day, as long as it makes your spirit soar. Some might consider this journaling, but that can have headier overtones. So why bother to label?

Letter writing, too, has a profound effect on one’s brain and psyche — whether you’re the writer or the recipient. Who can argue the qualities of a handwritten note to bring people together? Consider the love letters of John and Abigail Adams, or Winston and Clementine Churchill, or Robert and Elizabeth Browning, which have captured our imaginations for decades.

But just as important as these torchy missives are the quotidian letters to and from family and friends. I came across a few of these not so long ago in a box in my attic. One was a chatty letter from my mother to her newly married-and-moved-away daughter (me). I remember how I’d look forward to those weekly letters in my mother’s uninhibited scrawl and the almost palpable affection tucked inside each one. Another note was from a high-school friend, also from a couple of decades ago, catching me up on all her day-to-day goings on, from career to kids to hobbies. It was written in perfect Catholic-girls-school Palmer penmanship. I think Virginia Woolf said it best when she called letter writing “the humane art.”

Writing by hand is a powerful tool for learning, relaxation, creativity and connection, and it’s an integral part of our culture. It offers insights and renewal, whether the writing is intended for anyone else’s eyes or not. National Book Award-winner Robert Stone said, “The pen compels lucidity.” And lucidity, I believe, offers a different and often clearer perspective of dreams, goals, challenges and life in general.Follow me on Twitter or LinkedIn.

Ja..efter en fin skrivarretreat under kunnig ledning av Åsa Stenvall-Albjerg fortsätter orden att lägga sig till vila i min skrivbok. Och jag finner en gammal artikel om Writing as meditation:

How to Use Writing as a Meditation Practice

By Jane Brunette, Contributor Writer and meditation teacher at flamingseed.com

Those who have a regular meditation practice can simply add the writing immediately following it, and those who find it difficult to do traditional meditation will find this practice fruitful as the writing gives your busy mind something to do.ByJane Brunette, ContributorWriter and meditation teacher at flamingseed.com10/08/2013 09:13am EDT | Updated December 8, 2013This post was published on the now-closed HuffPost Contributor platform. Contributors control their own work and posted freely to our site. If you need to flag this entry as abusive, send us an email.

Writing can be a powerful meditation practice, helping us to integrate our active mind with the mind of meditation. By using it as a process of inquiry, it can help us track our progress in loosening attachments and habitual states of mind even as it sharpens our ability to attend to the present moment. As little as 10 minutes of writing practice a day can reap great benefits.

Those who have a regular meditation practice can simply add the writing immediately following it, and those who find it difficult to do traditional meditation will find this practice fruitful as the writing gives your busy mind something to do, curbing your restlessness as you cultivate awareness of your overall experience. Writers will particularly find this practice beneficial, as the resulting free writes will be rich with ideas and images to seed further work.

All you need to get started is a timer, notebook and pen. The practice can be done in five simple steps:

1. Begin by settling into a contemplative space of silence by taking a minimum of 21 conscious breaths — or sitting in stillness for 5−15 minutes with your attention lightly on your breath, body sensations, or sounds in the room. Notice the atmosphere of your mind — whether soft and spacious or grim and tight — and set the intention to cultivate an atmosphere of warmth and openness toward yourself and your experience. 

Set the timer for 10 minutes and free write without stopping, beginning with the prompt ”Right now…” Don’t stop to reflect, edit, try to make sense or write a ”piece.” Simply finish the sentence and keep going until you run out of things to say, then write the prompt again and finish the sentence, and so on, until the timer goes off. You don’t need to write fast — just without pausing to think. Be willing to let the words surprise you: The idea is to relax your mind so that you can source the layer under your discursive thoughts — though it is not ”wrong” to write your conscious thoughts and feelings if they are dominating. In fact, there is no way to do it wrong.When the timer goes off, take a few breaths and then read aloud what you wrote, listening deeply to yourself. Try to resist the temptation to read it back in your head — even whispering it aloud makes a difference. Notice what your mind does when you read it back — expectations, fears, pleasures and judgments will likely arise. Allow them to be just as they are in an atmosphere of warmth and openness. You might jot a few notes on what you notice at the end of your piece for later reference.THE ESSENTIAL GUIDE TO TAKING CARE OF YOUR MIND AND BODYSubscribe to HuffPost’s wellness emailThanks!You have been successfully signed up.Now scan through the writing and underline any phrases, sentences or sections that strike you as particularly alive or that intrigue you for some reason — you don’t need to know why. Any of these fragments can be used as a prompt for another piece of timed writing, either now or in your next session. When you do use these fragments as prompts, remember that you can always return to the prompt ”Right now…” at any time while doing a timed writing. This is the fundamental prompt for this practice. At the end of the session, share the benefits of the practice by making the wish that whatever insight you gained produce positive effects for yourself and all beings touched by you.

You’ll be surprised at how quickly and effortlessly a thick pile of freewrites will accumulate if you do this practice daily. From time to time, you can go through and re-read what you’ve underlined, noticing themes, modes of thinking, or repetitive thoughts.

As long as you are faithful to doing at least 21 conscious breaths before writing and sincerely setting your intention to cultivate warmth and openness toward yourself, you will notice over time that these writings evolve and are quite different than journal entries or ruminations. The intention brought to the writing creates the conditions where insights can arise as you uncover hidden obstacles and unwind your judging mind into greater warmth, spaciousness and acceptance of your writing and your experience. Keep at it and you will begin sourcing the work more and more from spontaneous presence. 

The practice can be done anywhere, and varying location and time of day when using the prompt ”Right now…” can give you a fascinating glimpse into yourself as you go about your life, whether you sit for ten minutes with pen and paper under a tree or in a waiting room, in a hospital or at your kitchen table, at a posh resort or in a Bombay slum.

I invite your questions and responses to this practice both here and through my website, where you will find more resources to help you use writing as a tool of awakening: writingfromthesoul.net and flamingseed.com.

https://www.st.nu/artikel/kaos-ar-kreativitetens-barnkammare

Kaos är kreativitetens barnkammare

Rätlinjiga, fyrkantiga byggnader får barn att fly. De springer till ruinerna, där blommor växer i sprickorna och där konstnärerna och filosoferna håller till.
Så beskrev hjärnforskaren Matti Bergström barnhjärnan; den plats i hjärnan där kreativt kaos har sin viktigaste kanal och som vi måste odla också i vuxenlivet.

Det originella tänkande som barn leker fram är detsamma som kommer till uttryck i konst, musik, dans, teater och andra kulturyttringar. Och de härrör från samma plats i hjärnan: det som Matti Bergström kallar barnhjärnan, den mer primitiva del som utvecklas före den ”kvinnliga” högerhjärnhalvan och den ”manliga” vänsterhjärnhalvan.

Han är professor emeritus i hjärnfysiologi vid Helsingfors universitet, och i går besökte han den konferens kring ”Skapande skola” som hölls i Sundsvall.

Ett helt livs forskning kring hjärnans funktion har övertygat honom om att kreativitet, idérikedom, förutsätter att vi väl vårdar våra barnhjärnor; den del i oss där sagor, drömmar och andra världar springer fram, de där allt är möjligt. Det som han kallar ”möjlighetsmolnet”, där kaos möter ordning och där det inte får bli totalt kaos, men inte heller för mycket ordning.

– Vi säger till barnen ”du bara leker”, ”du bara dagdrömmer”, det där är ”bara sagor”. Vi ”barar” bort alla möjligheter, dem som vår framtid hänger på att vi ser, säger han.

Även när människan växer och andra hjärnfunktioner utvecklas ska de inte ta över och döda barnhjärnan. Liksom ett träd växer genom att lägga nya årsringar till de gamla ska vi växa genom att lägga till nya hjärnfunktioner utan att ta bort de gamla. Barn ska få vara barn, och vi vuxna ska kunna vara ”barnsliga” samtidigt som vi är vuxna.

– Sådan är utvecklingen överallt i naturen, säger han.

För de barn som får för mycket ”ordning” blockeras kreativiteten. Deras förmåga till iakttagelse, koncentration och prestation försämras, de får svårare att skapa, blir kunskapsfientliga och kan inte värdera vad som är viktigt och mindre viktigt.

På kunskap och ordning lider vårt samhälle ingen brist; däremot på den andra och kompletterande polen, kaos. Kontakten med det som är nytt, med det som går bortom våra uppfattningar, kunskaper, inlärda idéer och den vardag vi trampar i, det som för in ny information – det är det som skapar idéer, som utvecklar oss.

– När jag hörde att Sverige skulle starta ett kunskapslyft sa jag att det var viktigare med ett kaoslyft, säger Matti Bergström. 

Av det följer att konst och kultur är nyttiga för att hjärnan ska utvecklas på bästa sätt. Konsten bottnar i kreativiteten, som bottnar i möjligheterna som i tur föds ur kaos. Barn mår bra av sagor, myter, berättelser, sagospel, dans, sånger och musik: allt det som i bild, ord och ton skapar och uttrycker andra verkligheter, vidgade möjligheter, nya idéer.

– Konsten och det estetiska ska framhävas överallt; de har att göra med de djupare delarna av hjärnan. Det hjälper oss att spara på vår barnhjärna, säger Matti Bergström.Susanne Holmlundsusanne.holmlund@dagbladet.se

Maskinen har blivit myndig, vuxen. Maskinen som varit människans förlängda arm, människans utvidgade intellekt, människans mångdubblade förmåga. Har vuxit sig till en dator

Och dessa datorer funderar nu på egen hand, tar egna beslut, blixtsnabbt och glasklart. Det handlar inte bara om gräsklipparen och dammsugaren som stretar på på egen hand. Det handlar inte bara om självstyrande bilar där algoritmer i bilens dator kan känna igen komplexa mönster och lära sig nytt för att ta intelligenta beslut. Datorerna finner egna lösningar på problem de inte träffat på tidigare. Det handlar om att människans förlängda arm blir sin egen, sig själv.

Datorerna är inte änglarnas ersättare. Robotarna är bara vår egen förlängning på gott och ont. Robotarna är vår egen förstoring. Och de passar perfekt in i vår värld och våra liv med perspektiven dragna in i framtiden, in i en alltmer skrämmande horisont. Människans förlängda arm och intellekt målar upp en katastrof.

En känd teolog formulerade sig som så: Gud kommer ur framtiden.

Det väsentliga här är inte ur hurudan framtid och vilken. Det väsentliga är perspektivskiftet. Det omvända perspektivet. Det gudomliga är inte vår förlängda arm. Det heliga är inte vår in i det oändliga expanderande intellekt. Det mysteriösa anpassar sig inte efter världens perspektiv. Änglarna trotsar våra horisonter. Trotsar våra världsbilder. Änglar finns inte på de rader vi placerar dem, finns inte snällt stående i rad in i framtiden.

Änglar kommer till oss i ögonblicket. I det stillastående tidlösa ögonblicket.

Där har Jakobs stege sitt stöd. Stegen som i det absoluta tidlösa ögonblicket sträcker sig upp till himmelrik och på stegen dansar Guds änglar.

Det ögonblicket!!!

”I drömmen såg han en trappa som ledde från jorden ända upp till himlen, och Guds änglar gick upp och ner för den.”

”Detta är en plats som väcker bävan, det måste vara Guds boning, här är himlens port.”

1 Mosebok 28 kap

Välsignade Jakob!

»Den andligt förverkligade människan är ”ögonblickets son”, vilket först och främst innebär att hon är medveten om Evigheten och att hon genom sin ”erinring av Gud” försätter sig själv i ”det himmelska Nuets” tidlösa ögonblick.« Frithjof Schuon

En av de största gåvorna jag fått under mitt yrkesliv är undervisning i att skriva med magen, med ryggraden, med hjärtat. 

Att skriva huvudet lär vi oss i skolan och i den teologiska utbildningen. Att skriva med huvudet är inte bara nyttigt utan nödvändigt i analysen, i avhandlingen, i bibelkommentaren.

Men att skriva med ryggraden och hjärtat, med magen är en oersättlig konst i kyrkorummet omgiven av musik, bilder och rörelser.

 Att låta det i ryggraden skrivna bli till det i kyrkorummet förkunnade skapar ögonblickets närvaro; ett vetande över alla gränser.

Vägen från huvudet till magen och ryggraden, till hjärtat, är tystnad i meditation och ordlös bön.

Skrivarretreaterna har hållits nästan varje år sedan mitten/slutet av 1980-talet och de mest sällsynta fåglarna på retreaterna har varit svartrockarna. Varför söker inte unga präster sig till de kreativa källorna?

Ännu fínns det platser kvar till skrivarretreaten på Snoan den 11-13 oktober. För studerande finns bidrag att söka för deltagaravgiften på 240 €

I över 25 år har det arrangerats skrivarretreater på Snoan. Retreater där vi övar oss i att släppa taget om tankarna och känslorna, vi sitter oss till tystnad i kapellet. I tyst meditation på kudde, pall eller stol. För att återvända till brasrummet och där med papper och penna förundrat se hur befriade tankar och känslor sipprat fram för att få gestalt i skrivarboken. Ledare för skrivarövningarna är Åsa Stenvall-Albjerg. 

Motiveringen till kulturpriset 2018:
””Kulturpriset 2018 går till författaren, essäisten, litteraturvetaren och skrivkursledaren Åsa Stenvall-Albjerg. Med sin kunskap, klokhet och passion för litteratur har Åsa i fyrtio år inspirerat och undervisat såväl ordälskare som blivande författare på vägen till publicering.

Hon har ständigt förnyat sig, och i ett parallellspår även forskat och skrivit insiktsfulla och djupa essäer om nordiska och finlandssvenska författare. Åsa Stenvall-Albjerg har varit oumbärlig för många litterära debutanter och bidragit till den aktningsvärda standard som vår finlandssvenska litteratur har idag.”

Åsa Stenvall-Albjerg är givetvis överväldigad och glad över att få denna erkänsla för ett långt och enträget arbete:

– Detta arbete har jag dock inte gjort ensam, utan tillsammans med oerhört många skribenter och andra författare genom åren.”

Retreat innehåller även tyst meditation, tidegärd och mässa. Meditationsövningarna och mässan leds av prosten Kent Danielsson som höll den första skrivarretreaten på slutet av 1980-talet.

The first time I experienced writing as a meditative exercise, it was revelatory. The workshop leader handed each of us a writing board, a couple of pieces of paper, and a pen, and asked us to write down whatever came to mind. Ostensibly a simple task, but it was like trying to capture a kaleidoscope of butterflies in a net.

First of all, my thoughts came in too rapid a succession to get them all down. And then there was the wildness of the content of those streaming thoughts. As fast as I could write, there were thoughts that escaped the net entirely. And the ones I did catch were of many unexpected colors.

The workshop leader didn’t use any special term for that process, but I now know that what we were doing is called meditative journaling, or free writing, or simply a “brain dump.” Many people in many fields—including a variety of meditation traditions—are now championing this practice.

 Probably the most well known is Julia Cameron, who introduced it in her 1992 book, The Artist’s Way, but Wikipedia tells us that the concept of free writing was presented much earlier—by Dorothea Brande, in her 1934 book Becoming a Writer. She advised readers to sit and write for 30 minutes every morning, as fast as they could.

Peter Elbow also advanced free writing in his 1975 book Writing Without Teachers, but it took The Artist’s Wayto popularize the practice. Julia recommends—as do many other proponents of the practice—writing in longhand rather than on a computer, since it affects the neural pathways differently. Her suggestion is to do three pages of stream-of-consciousness writing every morning, clearing your mind for the creative activities of the day—and always writing these so-called Morning Pages by hand.

Now, however, there are websites offering a place to do the same thing on your computer. Yes, it’s different from writing by hand, but it does support your doing the process. I also find that it lets me capture more of the butterfly thoughts in the net as I type.

The site I use is called 750Words.com, where you can write totally privately—and there are bots that give you some interesting statistics about your writing, plus badges to earn that keep you going until you have painlessly created a valuable habit of free writing.

The name of the site came from the fact that three typewritten pages usually equals about 750 words. Also, it’s said that one can easily write a few hundred words in a sitting, but to get to the magic number of 750, you have to drop into a deeper place internally. The creator of the site, Buster Benson, has written an article about how he sees this kind of writing as even better than meditation, because it gives the brain something to do so that you can more easily observe the thoughts as they pass.

It’s a bit different to explore the idea of meditation as reporting what comes to you, rather than letting it all flow past and bringing the mind back to an object of concentration. In the Kripalu approach, we talk about three stages of meditation that align with Patanjali’s eight limbs of yoga, as outlined in his Yoga Sutras. Once we have brought our awareness inside through the practice of pratyahara, we move on to the first stage of meditation, known as dharana, which means learning to focus the mind. That brings us the various concentration practices, many of which I teach in my Introduction to Meditation program.

What changes in those practices is the object of concentration: In meditation on the breath, it’s watching the air coming in and out of the body; in walking meditation, it’s the feet and the process of walking; in loving-kindness meditation, it’s the phrases; and so forth.

To me, the concentration practices are the last willful practices in meditation before we fall into the next stage, dhyana, which is simply being present and noticing what comes into our awareness—as sensation, feeling tone, mental state, and/or thought.

That makes the use of free-form writing a Stage Two experience. You are not coming back to an object of concentration, but simply noting what is present for you in the moment. It’s helpful to have developed some focus through a concentration practice first, so that you can stay with what’s coming in, but the practice may, in turn, train you to be more present to what’s in your awareness even when you are not writing it down.

Give it a try—on a site such as 750 Words, or simply with paper and pen.

Here are a few basic instructions to get you started.

As in any meditation practice, find a space and time where you won’t be disturbed. Then set a boundary for the practice—either writing for a set length of time or for a set number of words or pages.

After that, simply begin to note down whatever is in your mind. If you’re doing this on paper, keep the pen moving. If you’re on a computer, let your fingers keep dancing over the keys. Keep writing until your boundary is reached (that’s easy on 750 Words, because they tell you when you reach that target).

If, at any time, you’re not sure what to write next, write that down until you can capture the next thought. Bear in mind that this is a personal practice. No one else will ever read what you write. That means you don’t have to worry about spelling, grammar, or any of the rules you learned in school. It’s not quality you’re looking for, it’s the act of writing down whatever comes.

The more you can eliminate the judging, editing, critical part of your mind, the freer your writing will be, and the more you’ll be able simply to observe your thoughts rather than being caught up in them. And that’s something to rejoice about!

Bhavani Lorraine Nelson

Fått i uppdrag att skriva om djupmeditation för en hemsida i Borgå stift Gör det med vemod för att inte säga sorg. Efter 25 år av föreläsningar, kurser och retreater synes det mig att arbetet inte burit frukt. Tyvärr. För jag tror fortfarande att vägen till tystnadens hjärta är framtidens kyrka. Har mina läsare några som helst kommentarer?

Här kommer texten:

 Kristen djupmeditation

Den kristna djupmeditationen har utövats i Borgå stift i över 25 år  De första meditationsgrupperna startades i Kumlinge och Mariehamn Senare har undertecknad hållit kurser i djupmeditation alltifrån bl.a. Jakobstad och Vasa till Karis och Helsingfors. Men framför allt har under  1990-talet och i början ab 200-talet hållits så kallade meditationsretreater på stiftets retreatgård Snoan.Ordet meditation kom under medeltiden att betyda reflektion och vi använder ofta ordet i den bemärkelsen inom vår kyrka. För att understryka skillnaden mellan reflektion och inre ordlös bön används ofta begreppet ”djupmeditation”. Djupmeditationen kan alltså även kallas för hjärtats bön eller inre bön. Det betyder helt enkelt att :” Du måste stiga ner från huvudet till hjärtat. Nu är dina tankar om Gud i huvudet. Och Gud själv som om han är utanför dig.” Munken Theofanos citerad i The Art of Prayers; Chariton För mig har centrum i all andling förnyelse varit vägen ner från huvudet till hjärtats ordlösa tystnad. Den vägen kan man gå på ett  flertal olika sätt. Men alla sätt är inre pilgrimsvandringar som kräver ansträngning, övning och vila. Pilgrimsvandringar ifrån tankarnas och känslornas geografier till hjärtats tystnad och närvaro. På den platsen förvandling av vår förståelse av både andlighet och världslighet. En förnyelse som är livsviktig för det andliga livet och särskilt för präster och själasörjare. I sista hand viktig för kyrkans framtid.

 Religionspsykologen Owe Wikström uttrycker i boken Det bländande mörkret (2001) att när människan inte längre finner tillfredställelse med den vanliga bönen, när själen bara känner sig lycklig av att vara i närheten av Guds kärleksfulla uppmärksamhet, utan särskilda tankar så inträder meditationen. Den kristna djupmeditationen övar tystnad genom att sitta sig till stillhet i en anatomiskt motiverad sittställning. Som hjälp vid meditationen kan man använda sig av jesusbönen eller andra böneord som man upprepar i takt med andningen. Du sätter dig på en bönepall, kudde eller stol. Sitter i en balanserad men avspänd kroppshållning. Låter andningen komma och gå. Var gång du blir fångad av dina tankar återgår du till andningen, böneordet. Steg för steg, stig för stig ner i hjärtats tystnad. 

https://www.hbl.fi/artikel/det-finns-en-enorm-populism-i-forsvaret-for-fornuftet-med-stort-f/

By George Kunnath on Wednesday August 21st, 2019

Stillness is Life in its Fullness

We are in the moment like the wind. Everything is ‘now’ – it changes all the time like the wind. The wind blows all the time – from a gentle murmur of a breeze to a hurricane. Sometimes it is a cool gentle breeze; other times it is a strong wind, yet other times it is a whirlwind. Some other times it becomes a storm and some other times a hurricane; between them it is movement and in the center are always moments of stillness.  

The dancer is all the time in a still moment depicting grace and beauty; rhythm and balance. The perfect dancer is in absolute stillness, in perfect balance and harmony with the wonder of the Universe. The musician creates breathtaking melodies from the depth of stillness while it flows through his flute or reverberates from the depth of his being. Soul-stirring music always rises from stillness and merges with absolute stillness.  

Nature is always still; the universe is still and harmonious. The heart of all matter is still. Life is still; all life forms are still amidst apparent chaos. It is a paradox. The mute question is how one can be still or attain this stillness with nature in a turbulent and strife-torn world? The answer is that there is no instant pill or quick-fix solution. One needs to begin by going back to nature. Be in nature by observing and listening. Tune in with the rustling of the wind, songs of the birds, warmth, and colors of the sunrays, listening to the waves of the sea, seeing the mountainous landscapes. Watch the changing of seasons. Everything in nature happens in stillness – whether the birth of a new life or mass destruction and chaos. Out of stillness emerges everything. At the root of everything is nothingness. The infinite source of everything is nothingness and this nothingness is all deep stillness.

When we are still, we merge with nature, the Universe, and the Absolute. We go with the wind; we fly with the birds, we float with the waves, we stand with the trees, rise and set with the sun and moon. We change with the seasons; we flow with the rivers, we shine with the stars and orbit with the planets. We are no longer separate from the universe; we become one with everything in the universe, glowing in the beauty and wonder of the universe. Our life becomes very simple and we are in paradise.

The beauty of stillness is indescribable; it is to be listened to, felt and experienced; it is to be lived in the wonder of the Universe. Stillness is everything; it is love, joy, peace, energy, power…. It is life. Stillness is life in its fullness. 

Nya tankar – nya nervbanor

”Den Nobelprisbelönade neuroforskaren Eric Kandel visade att vi enbart med våra tankar kan förändra hjärnans struktur. Hjärnan har över hundra miljarder nervceller, och den kan skapa nya banor (rewire) genom att blockera befintliga nervbanor, lyfta fram alternativa banor och utveckla nya. Och allt detta styrs av våra tankar.”

Orden och tankarna är en kraft i den verkliga världen, de tar sin boning bland oss och blir till handlingar och geografier.

https://epochtimes.se/Dr-Sanna-Ehdin-Vi-kan-bygga-om-hjarnan-och-andra-vara-tankemonster-303873

bland kan det vara så gott som omöjligt att nå djupen i den kristna tron. Hur man än gör så landar allt i att

MAN SKALL VARA SNÄLL.

MAN SKALL HJÄLPA ANDRA

MAN SKALL INTE VARA LÅNGSINNIG UTAN FÖRLÅTA

MAN SKALL VARA FÖRNÖJSAM

Tro inte att det bara är den sekulariserade människans inställning till kristendomen, många av våra käraste psalmer är impregnerade av samma syn.  Inte undra på att man finner det långsökt att gå i gudstjänsten och lyssna på att man borde vara snäll. 

Hur har det kunnat bli så här? Ja det finns ju många orsaker. En är ju den att kyrkan i vårt land faktiskt har haft en officiell uppfostrarroll allt sedan reformationen. Och allt sedan 1808-09 då Finland skiljdes från Sverige och blev ryskt har kyrkan varit central i uppbyggandet av fosterlandskänsla och –kärlek med bla Topelius och Runeberg.

Så man vet på förhand vad kristen tro handlar om.

VAR LUGN OCH SNÄLL OCH ÄLSKA DITT LAND.

Men det är ju inte per automatik som kyrkan fått den rollen.  

Rollen finns redan hos MOSES:

Moses hade det kämpigt. Han drog i åratal genom öknen med sitt folk som knorrade och klagade, lindrigt och vackert uttryckt. Han fick fungera som domare när israeliterna kom i luven på varandra och de gick till Moses och frågade vem hade rätt. Det händer hela tiden, hur många var dom? I Andra Moseboken 12:37 står det att israeliterna var ”ungefär 600 000 män till fots, förutom kvinnor och barn” Måste vara ett missförstånd, det kanske menas 600 familjer dvs kanske kring 4000-6000 människor.

MEN DET ÄR ALLDELES TILLRÄCKLIGT FÖR EN KARL ELLER KVINNA. 

Folk träter. Hungrar. Törstar. Längtar tillbaks. Anklagar varandra. Dagarna går säkert till stora delar ut på att reda upp folks konstigheter och aggressioner. Att lösa konflikter och upproransatser.  Moses gör sitt bästa. Löser varje enskilt fall på bästa sätt. Och medan dom går vidare dyker den ena efter den andra berättelsen upp i hans medvetande. Berättelser om Familjen som blivit bestulen på geten. Det är inte så lätt att hålla reda på på ditt och mitt. Inte ute i öknen där allt går fritt. Det är inte alla gånger så lätt att hålla reda på vems karl den är och vems kvinna den är. .  och berättelserna sjunker ner i tystnaden, ner i fotstegens krasande ljud över ökensanden. Och kroppens rörelser får berättelserna att gruppera sig. Han börja ana MÖNSTER. Och till slut blir de ordlösa aningarna tvingande,  han måste nu få vara ensam.  Han går upp på ett berg. Allting håller på att  brista ut. Och i en upplysningsstund brister åratal av kämpande ut i ett strålande VETANDE. Ett vetande som tar sig formen av GUDS TIO BUD ORD.  Och insikten: Så här får jag det här att funka!!!

TIO GUDS BUD har alltså jordmån i folkets egna berättelser om hur livet ser ut: svek, stöld, mord och lögn. Javisst det var en Guds uppenbarelse när allt föll på plats och Moses kom ner från berget fullkomligt skinande och sade till dem som lämnade sin föräldrar att dö i öknen när de inte längre orkade gå: DU SKALL HEDRA DIN FADER OCH MODER.

Du skall vara snäll. Du skall vara människa och inte en skit. Då fungerar samhället. Och så inskolade i denna regelvärld blev vi att vad man än läser i Nya testamentet så översätts det till MAN MÅSTE VARA SNÄLL.  PROFESSIONELLA SNÄLLHETSMÄNNISKOR OCH LYDIGHETSMÄNNISKOR är fariseerna och de skriftlärde. Men syftet med hela MOSE PROJKET VAR JU SOCIALT, SYFTET VAR ATT FÅ ETT SAMHÄLLE ATT FUNGERA.

Och här uppenbarar sig vår tudelning:   jag, samhällsmänniskan, som bygger upp mitt liv enligt reglerna, den duktiga och lydiga som alltid hör att man skall vara snäll.  Och jag i min själ, i mitt hjärta så totalt ensam, tror sig vara värdelös, vad är den inre människan bra för? … fattar inte att trots att jag följt reglerna så händer det här mig, trots att jag gett hela mitt liv åt mitt jobb står jag här med tomma händer.  JAG I REGELVERKET BEGRIPER INTE HUR JAG I DJUPET INGENTING FÅTT.

Dagens evangelietext är en intensiv och stark uppgörelse med människan som samhällsvarelse, som kollektiv, som en del av en ideologisk gemenskap. En intensiv uppgörelse helt i linje med hans ord i Johannesevangelium ”Mitt rike är inte av denna världen”

Med våldsamma ord konfronterar Jesus regelmänniskan med hjälp av Mose regelverk:  ”Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld.” Genom att tillspetsa Guds bud klär han av samhällsmänniskan hennes kläder av snällhet, lydighet, präktighet för att släppa den inre människan fri.

Den människa om vilken han säger: Guds rike finns inom er.  Människan är större än samhället. Djupare. Rikare. Heligare.  Låt Guds rike inom er bryta igenom snällheten och lydigheten och samhällsdugligheten. Låt lika dras till lika. Låt Guds rike i dig dras till Guds rike vid nattvardsbordets bröd och vin och så ta emot Kristus i den heliga nattvard.

Det finns djup och det finns yta.

På ytan finns berättelsen om mig

kläderna berättar, prylarna, tatueringarna, fritidsintressena och mänskliga maner och inövade later berättar

På ytan är jag mitt uttryck

Böckerna jag har läst och radat i bokhyllan

Filmerna jag har sett

T-skjortan med utvald text

Musiken jag lyssnar till

Råstenarna jag märkt ut

Hemmet jag inrett

Åsikterna jag står för

Gänget jag tillhör

berättar berättelsen om min värld

En hel värld av val som du har gjort, eller tror dig ha gjort

Men människan finns på djupet

Övergiven och översköljd av allt som måste göras för att hålla världen samman, och vid ett enkelt ord, vid en oväntad beröring och en blick

jag känner hur det rör sig långt nere under ytan, och hur den oförklarliga värken flyter upp, längtan, saknad, lägger sig i halsstrupen och fyller blicken och blicken ropar: Jag är här!

Sträck dig igenom allt det som finns på ytan och rör vid mig

”Ro ut på djupt vatten”

De gjorde så och drog ihop en väldig mängd fisk. Näten var nära att brista, och de vinkade åt sina kamrater i den andra båten att komma och hjälpa till. De kom, och man fick så mycket fisk i båda båtarna att de höll på att sjunka.

”Jesus sade till Simon: Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor”

Finna människan

Befria människan.

På djupet.

Jag är här.

Pappan satt i länsstolen med läslampan tänd och söndagsupplagan av tidningen uppslagen. Han försökte läsa det senaste skriverierna om det väsentliga. Men hans lille son kunde inte hålla tyst. Jämt och ständigt nya frågor som alltid sluttade med ordet  Pappa  Pappa….

Till slut fick pappan nog och rev ut en sida ur den tjocka tidningen, på den sidan fanns en stor bild av jordklotet och alla des länder och riken.

Pappan rev bilden i många små delar och räckte sedan hela högen åt sin lilla son och sade: Nu har du att göra. Jag har gett dig en karta över hela världen och undrar om du kan pussla ihop den igen?

Och pappan tänkte att nu har jag räddat min stund med tidningen och söndagsbilagan. Pojken är säkert upptagen resten av dagen.

Men hur det nu var, en kvart senare kom pojken tillbaka med kartan komplett.

Har mamma lärt dig geografi, frågade han, överraskad.

Jag vet inte ens vad det är, svarade pojken. Men på andra sidan fanns en bild av en man, så jag limmade ihop honom och fann att då var världen hel…

William Shakespeare har i skådespelet: ”Köpmannen i Venedig”, en dikt som handlar om  BARMHÄRTIGHETENS KVALITE

Han skriver:

”Inte forsar barmhärtigheten fram

Den droppar som ett barmhärtigt regn från himmelen

På en plats nedanför, dubbelt välsignad

Välsignar den som ger och den som får.”

Nej inte forsar den fram och inte tvingar den sig på. 

Inte klär man sig i den och inte härmar man den i dess fotspår.

Man låter barmhärtigheten hända!

Man låter barmhärtigheten inträffa.

Man låter barmhärtigheten ske.

Det är inte fönstrets förtjänst att det är ljust i rummet.

Det är inte fönstrets förtjänst att vi kan se varandras ansiktsdrag

Det är inte fönstrets förtjänst att vi ser altarblommornas skönhet.

Det är ljuset som strömmar genom fönsterglasen

Det är ljus i rummet- likt dagen utanför

Det omvända perspektivet

Låt det ske. Låt det komma. 

Låt Guds barmhärtighet fylla rummet.

Var fönster, Guds fönster genom vilken barmhärtigheten fyller rummet.’

Var en fortsättning bara… 

Låt det SKE vad Gud ÄR

VAR barmhärtig såsom han ÄR.

Och jag vet det här! VET.

Och ändå känner jag mig som författaren Olof Lagerqranz tillsammans med den finlandssvenske fiskargåbben HÅKAN LJUNG.

Att det här smakar Olidlig lätthet genomskinlighet och tunntunn andlighet.

Det måste till något med kraft, tyngd och kropp. Jordad andlighet.   

Att man bara inte blir vägd och befunnen för lätt.

Olof Lagerqrantz beskriver den finlandsvenske fiskrgåbben Håkan Ljung som en riktig karl som aldrig läst ett påhittat verk. Långt bortom olidlig lätthet. Lagerqrants skriver: ”HAN VAR TUNG I KROPPEN

kompakt, närd av gröt, bröd och öl. Hans stora ansikte var rödbrunt, hans huvud kalt. Djupa skåror skar in i den kraftiga nacken.”

Till skillnad från den bokläsande, opraktiske, veke skribenten och hans förlästa bröder representerar praktikern Ljung något starkt och tyst och handlingskraftigt som står pall mot väder och vind.

”Tillsammans med honom kände jag mig oansvarig, vägd och befunnen för lätt”, skriver Lagercrantz, i sin prydliga fluga och med sina känsliga skrivmaskinsfingrar.

Det är inte i periferin man mäter en människas tyngd.

Det är i centrum vi har vår tyngd.

Genom att dagligen vandra in i vår centrum, bort från periferiernas presterade tyngder in  i vårt hjärtas skapade tyngd.

Martin Lönnebo säger att varje människa har en innersta ikon, en gudsbild i sin själs djup, en öppning mot oändligheten och till nuet, en ikon som vi skall vårda.

Genom den ikonen i vårt centrum strömmar Barmhärtigheten in. In i oss genom oss och ut ur oss.

https://www.svd.se/fanns-det-kvinnliga-apostlar

I dagens evangelium får vi höra den högt älskade liknelsen om det förlorade fåret.

Och någonstans inom oss finns de gamla bibelillustrationerna där Jesus kommer vandrade med det borttappade fåret på sina axlar. Och det är en kärleksfull handling vi ser. En handling fylld av kärlek till de som inte hänger med, de svaga, de sjuka, de fattiga.

Eller de världsfrånvända, fåret som drömmande betat sig från den ena gröna tuvan till den andra för att plötsligt titta upp och så har hela hjorden försvunnit, 

Så när begravningsplatsen restaurerades på 90-talet och kyrkmuren byggdes ut. Stenarna till den östra muren hämtades från det gamla bergsbrottet, stenar som blivit efterlämnade, stenar som blivit ratade, som inte klarat granskningen och blivit till vackra utsmyckningar i Ryssland eller hållbara gatstenar i London. Alla de ratade stenarna som aldrig trott att de skulle bli till något forslades till S:ta Anna kyrkogård och blev där den vackra och egensinniga muren med det berömda NÅLSÖGAT.

Bygget av kyrkmuren blev en variant av vår uppfattning om det förlorade fåret.

Så önskar vi och vill tänka att kyrkmuren predikar vår kristna tro med kärlek till de svaga och övergivna. De grova stenarna som blev hitforslade av stora bulldozers står liksom för en kristen etik, ett andligt förhållningssätt.

I motsats till det värdsliga förhållningssättet.

Och den värdsliga hållningen är en helt annan,har vi lärt oss. Där är det konkurrensen som styr, och den styr inte bara utan den utsäger sig för att vara människans främsta och naturligaste kraft.De som inte hänger med skall falla av kärran. En sorts 1800-tals utvecklingslära som säger det fullständigt självklara: att harar med långa bakben överlever bättre än harar med kortare bakben ty de klarar sig snabbare undan rovdjur.

Och att det är detta värdsliga förhållningssättsom driver världen framåt, som är själva motorn i hela den mänskliga utvecklingen. Och utvecklingen är ju gigantisk. Den värdsliga hållningen verkar vara oövervinnelig och den andliga fungerar som ett gott flankstöd genom att försöka plocka upp det som faller av kärran.

Men tänk om vi läst evangeliet fel.

Tänk om det borttappade fåret inte är det gulliga, drömmande som betar i sin egen värld och blir bortglömt.

Tänk om det borttappade fåret är en enspännare, någon som tror sig veta bäst, tror sig veta allt, helt enkelt besserwisser… en dryg viktigpetter som tänker må den dumma fårskocken gå på utan att tänka medan jag söker de största och saftigaste grönaste tuvorna  och helt uppfylld av sig själv tappar den bort sig. Inte undra på att Jesus använder den liknelsen för att skildra en syndare. Och det är ju inte fårskocken som är syndarna.

Så jaha…vad är det för en typ som Jesus kommer med över axlarna. Är det inte en viktigpetter? En besserwisser?

Det ser inte bättre ut än att Jesus här kommer med extremmateralisten, radikalkapitalisten, utvecklingsromantikern på sina axlar för att återbörda den till hjorden. Till gemenskapen. Till solidariteten. Ja då får ju liknelsen en ytterligare innebörd.

Och det är inte helt dumt att bli återbördad till hjorden. Och det är inte helt dumt för hjorden att expertis återvänder. Det är det vad vår tid behöver. 

Att de förlorade fåren återvänder till hjorden.

Det här experimentet gjorde ett forskningssällskap:

Man var intresserad av hur det kommer sig att en flock kronhjortar plötsligt kunde bestämma sig för att tillsammans börja röra sig ner mott vattenhålet. Är det så att det finns en ALFAHANNE som är ansvarig och när den har bestämt sig så sätter hela flocken iväg. Vetenskapsgänget riggade upp kameror i träden runt den plats där kronhjortarna brukade beta. Så filmade man viss om att vid något tillfälle skulle hjorden behöva dra sig ner mot vattnet. Och det är ju inte ett så litet beslut. Går de iväg för tidigt så kanske något av hjortarna inte fått tillräckligt med näring. Och går de försent kanske någon av de svagaste börjar lida av vätskebrist. Drar de iväg förnabbt så kanske någon av de svaga halkar efter och blir uppätet av rovdjuren. Det är ett kulturproblem för hjorten. Hur gör man? Vad är det som avgör? Vilket vattenhål gäller. Och det man väntade sig var att den stora alfahannen, hjordens ledare skulle resa på sitt kronbeklädda huvud och brölande ge tecken på: att nu beger vi oss iväg. Men det var inte så det gick till. Utan några av hjortarna i hjorden upphörde att beta, reste på sina huvuden, vädrade och lystrade åt ett håll. Allt fler följde exemplet. Och när 51% av hjortarna vädrade och lystrade åt samma håll började flocken, inom några ögonblick, röra på sig åt samma håll. Ofta var det alfahannen som blev kvar och reste på sitt huvud och undrade vad nu då. Dag efter dag. De röstade. De tog ansvar för de svaga, de klena, de långsamma. Enspännarna var de som riskerade att bli borttappade.

Och så glada vi blir när de återförs till hjorden.

.

https://alandsradio.ax/eftermiddag/triticum-ar-fardig

Våga ta steget in i centrum, ut ur periferiernas hägringar av lycka och framgång.

Våga ta steget in i ditt centrum, in i den skapelse jag är, in i det liv som springer fram i mig, in i den värld som är här och flödar .

Kallelsen till Guds rike är kallelsen till centrum.

…sade han och fortsatte med att berätta berättelsen om

TZIDIKEL PARADISFÅGELN

Så här lyder berättelsen:

Varje morgon före soluppgången samlades alla varelser i skogen omkring trädet med Paradisfågeln. När solen nått så högt att solstrålarna träffade trädkronan och sökte sig in mellan löven och grenarna då öppnade paradisfågeln sin vingar i full prakt. Ett panorama av färger glittrade och gnistrade i fjädrarna, dansade i solljuset som magiska stjärnor och älvor och underhöll publiken som såg på. Den ena morgonen var härligare skådespel än den andra . och varelserna runtomkring bara sade åååh,,,  aaaaahhkk . All detta pågick varje dag tills ett år då en ny fågel kom till skogen. Och snart satt den underbara fågeln i trädet ensam alla varelserna hade börjat samlas runt den Nya fågeln..

”Är hon då härligare än jag?” frågade paradisfågeln Tzidikel av sina få kvarvarande trogna? ”Hur kan detta vara så ? Det finns inga färger i universum som jag inte har i mina vingars bredd! ”

”Men hon, den Nya fågeln ” svarade hennes trogna  muttrade, med huvudet hängande , ”hon har inga färger. Hon är svart. ”

Och Tzidikel visste i sin vanmakt inga gränser. Hon var ju konstens fulländning, skönhetens fullkomning, så om svart var att vara vacker, så då fanns det ingen skönhet alls. Hon slet sig från sin gren och flög bort för att se sin rival.

Där stod de skogsvarelserna i tyst förundran. Kanske var den svarta fågelns liksom oljade fjädrar som bröt  ljuset från solen till  ett prisma av otaliga  regnbågar. Kanske var det mysteriet med hennes absoluta svärta ,”  Svart är jag, dock är jag täck ” som bibeln säger i Höga visan.  

Allt som kan sägas är att det var en överjordisk skönhet, inte något som kunde målas, eller beskrivas i ord, eller gestaltas på något sätt. 

Det var en skönhet så odefinierbart som svart är mörkt.

Sade läraren och fortsatte och berättade: Tzidikel skrek

”Är hon då härligare än jag?!!”  
”Vi kan inte säga,”  svarade varelserna, darrande på rösten. ” Det är inte längre gryning.”

”Vad bra då,” ropade Tzidikel. ”Vi möts i en tävling nästa gryning! 

Vem ställer upp som domare?

Ingen vågade anmäla sig frivillig till en sådan uppgift. Inte heller kunde de två fåglarna själva komma till ett samförstånd. Så det beslöts att de två skulle mötas i gryningen på en plats som bara de kände till, och den första varelsen som kom förbi skulle avgöra.

Hela natten de förberett sina fjädrar och repeterat sina rörelser, hela natten på deras hemliga  plats i skogen. Och när solen började stiga, ordnade de sina  fjädrar och sedan, med en dramatisk swoosh, vecklade de ut sina vingar  i den mest underbara pose som någonsin synts till i denna skog. Ändå fanns det inget vittne till den scenen, ingen utom de två fåglarna själva.

Men, bakom buskarna nedan, hördes ett ljud som fick Tzidikel att nästa falla ner från sitt träd i skräck. Det var ljudet av ett vildsvin.

Täckt av lera och luktade av sin egen avföring, dök vildsvinet fram, och ja, även han var mycket nöjd med den skönhet som mötte honom. Och de två fåglarna sprider både sina fjädrar och vänder elegant, visar sin stolthet för grisen nedan.

Han grymtade, han fnös, han hostade. Han bad om en repris om och om igen. Och efter en timme eller så, kom han slutligen fram sin motivering: Den svarta fågeln var den vackraste av dem alla.

”Om så är fallet,” ropade Tzidikel, ”är min skönhet ingen skönhet. Det finns ingen plats kvar för mig.”

Och hon flög iväg bort från skogen, för att aldrig höras av igen.” sade läraren och förklarade att:

grisen det är vardagslivet av slit och kamp, av arbete och vila, av sorg och övergivenhet, av lycka och kärlek, av sjukdom och besvikelser. Och det är det vardagslivet som är den slutliga domaren av vad som är skönhet och sanning är.

Och

Sanning  är det som fungerar i vår värld. 

Skönhet är det som ger oss mening .

Sade läraren.

Så när det gäller den svarta fågeln, är svärtan hela vår världs materialitet och grova kroppslighet, det  som härbärgerar de gudomliga ljuset som ger oss liv, om sedan vår kroppslighet och  materialitet ibland snedvrider det gudomliga ljuset och urartar till ren ondska så när mörkret förvandlas och vänder sig till skönhet, är det en skönhet så stor att allt ljus är nedtonas genom sin intensitet.
På det sättet är den svarta fågeln den som har syndat och återvänt, den som hört kallelsen till Guds rike och låtit mörkret omvandlas till ljus. Och så säger de visa lärarna , den plats som den svarta fågeln nått kan aldrig den mest perfekta och felfria nå, bara den som omvänt sig

Så det kommer att bli, Rabbi Zwiebel konstaterade, i tid framöver, när ”G-d gör mörkret ljus,” och sedan ”allt kött skall se”- Ja, då kommer även den fysiska köttet att se skönheten i mörkret.

Eftersom när mörkret skiner, finns det bara ljus.

Den heliga Treenighet skall inte förstås.

Den skall betraktas, skådas med ens inre Öga.

Den heliga Treenighet skall inte förklaras.

Den skall tillbedjas.

Det visste Andrei Rublev. Ikonmålaren som nyss hade sandpapprat björkbiten som han hade framför sig. I eldstaden knastrade och smällde barrveden, tillsammans med lukten från de krossade enbären som kokade i grytan fylldes det lilla rummet av en märklig doftblandning. 

Och Andrei tänkte: Så här måste skogen ha doftat när klostergrundaren Sergei kom hit, björk, enbär och barrträd. 

Rublev tänkte ofta på Sergei som grundat den heliga Treenighetens kloster där Rublev nu levde. När den nya kyrkan skulle byggas fick Rublev i uppgift att måla en ikon av den Heliga treenigheten. 

Nu hade han slipat björkskivan. Sedan skall duken limmas på skivan, grundas och torka. Och så skall skissen göras upp och först därefter är det färgernas, pigmentens tur.

Rublev tittade på den blankslipade björkplattan, och mumlade: Den allra Heligaste Treenighet! Den allra Heligaste Treenighet! Den allra Heligaste Treenighet!

Den gudomliga kärlekens hemlighet. 

Hur i hela världen skall jag kunna måla ett mysterium?

Han satte sig i klosterfönstret och slog upp livsberättelsen om klostergrundren Sergei (som på 1300-talet kom till den plats ,70 km norr om Moskva, där klostret byggdes) och läste:

”Sergei hade vandrat djupt in i hjärtat av den djupa skogen för att fälla träd till klosterbyggnaden. Månader gick och det enda sällskap han hade var den svarta björn som han tämjde med bröd och honung.”

Rublev kunde nästa känna doften skog, bröd och honung och han fortsatte att läsa:

Sergei älskade känslan och doften av trä, han täljde ut leksaker som han gav åt gäster som besökte honom, som en gåva åt deras barn. 

Och Andrei, mumlade…ENKELHET.

Sergei var en enkel människa, han skulle vilja att ikonen av Den gudomliga kärlekens hemlighet var ENKEL.

Och Rublev läste hur Sergei gick mil efter mil till fots för att försöka försona makthavarna i det ryska riket med varandra och hur han försökte med  ord och röst stilla maktens vrede.

Rublev tänkte, ja samma sak skulle Sergei önska sig av ikonen av Guds kärleks mysterium, att den skänkte FÖRSONING.

Det hade redan börjat ljusna men Rublev kunde inte sluta att läsa. Han läser hur klostergrundaren Sergei kallades till Moskva för att bli andlig ledare för hela Ryssland. Ett gyllene kors klätt med rubiner lades i hans hand men han svarade: jag valde fattigdom istället för rikedom i min ungdom. Detsamma gör jag som gammal man.

Och Andrei tänkte   ÖDMJUKHET måste ikonen av Guds heliga Treenighet utstråla. Guds ödmjukhet.

Rublev sökte i sitt inre efter ikonens form och färg men hans ögon såg bara den blankslipade björkskivan.

Och när solen hade gått upp tog munken Rublev en brödskiva, bredde på ett tjockt lager med honung för att sedan gå ut i skogen. Där satt han ifrån sig brödskivan på en stubbe. Rublev satte sig ned en bit bort på den fällda trädstammen. Inom några minuter dök björnen upp. Den trängde sig fram genom buskagen och gick rakt fram mot stubben.

Och när munken Andrei satt där och tittade när björnen slickade i sig honungen och åt upp brödet önskade han sig att han någon gång skulle få annat sällskap än björnen. Han önskade att änglarna skull komma och besöka honom som de besökte Sergei inte bara i skogen utan även vid kyrkan altare.

Rublev gick tillbaka in klostercellen och djupt försjunken i kontemplation skissade hans hand tre enkla änglar på björkbiten medan han mumlade Fader, Son och helig And. Den allra Heligaste Treenighet!

Och han mindes hur det berättades att när klostergrundaren Sergei hade nattvardskalken i handen kunde den lysa och glöda som av eld.

Och hans hand tecknade konturerna av en nattvardskalk i centrum av bordsskivan. Och han såg för sitt inre, röd av vin, röd av Kristi blod, röd av eld.

Handen  tecknade  

ENKELHET i änglars form

FÖRSONING i ansiktsdrag

ÖDMJUKHET i kroppshållning

Rublev insåg att när klostergrundaren hade sagt nej till det gyllene korset sade han ja till det inre sken som kommer från den heliga Treenighet.

och nu: Rublev ögon öppnades vida i förundran:  björkplankan var inte längre blank och tom.

Han hade skissat utkastet till det som i kristenheten brukar kallas 

Ikonernas Ikon! 

Nu var det bara att limma på duken, låta torka och måla.

Man slänger inte maten lärde jag mig som barn… tänk på de svältande.

En tredje del av den producerade maten slängs-

klimatavtrycket när det gäller produktion av mat för soporna är således hisnande-

och största delen av den slängda maten står hushållen för-

och det mesta var inplastat-

att slänga maten är att stjäla från de fattigas bord – påven Franciskus

https://www.svd.se/hur-byggdes-de-medeltida-katedralerna

Jag lärde mig tänkandets koreografi av professorn i filosofi i slutet av 1970-talet. Fascinerad följde jag med hans rörelser i rummet, blicken vilade på honom när han stannade upp, kliade sig i skägget och strök det bångstyriga håret från pannan medan han sade, ”kanske om man skulle tänka så här?”, ”Eller så här?”. Och till slut var problemet borta. Knuten upplöst.

Tyckandet saknar koreografi. Tyckandet är ofta en samling enögda åsikter som älskar att samlas under samma tak och lyssna på varandras föredrag. Som ibland låter sig provoceras av berättelsens perspektiv och utbrister:

Kryp ner under din sten! 

Det överraskar mig inte att den världskända psykologiprofessorn Jordan Peterson fick höra de orden när han på sin föreläsningsturné i slutet av 2018 besökte Sverige och Finland. Tvärtom är det helt följdriktigt eftersom Jordan Peterson osannolika popularitet över hela världen grundar sig på hans föreläsningar om arketypiska berättelser, dvs berättelser som fångar grundläggande, omedvetna mönster i människans sätt att leva och som lockar människan att tänka med hela sitt väsen.

Djupseende

Dessa berättelser, sagor, liknelser och myter har i årtusenden förmedlat kunskap, visdom och mening på ett sätt som inga objektiva analyser, vetenskapliga fakta eller nykter information någonsin kan. Berättas inte berättelserna om och om igen så förlorar vi den kunskap de bär på och vi förlorar det djupseende som präglar berättelserna.

Mikroberättelsen: ”Kryp ner under din sten” är oerhört träffande. Den säger: Kryp du ner i underjorden till alla de berättelser som väntar på dig där medan vi här uppe ovanför markytan får fortsätta med våra opinioner och ideologier, kollektiv och konsensustänkande. Med andra ord: kryp ner under sten med ditt tänkande och låt oss tycka ifred.

Kryper inte ner utan vänder på sten efter sten

Men Jordan Peterson kröp inte ner utan han fortsätte att vända på sten efter sten. Hans föreläser i timmar utan koncept. Och han utövar samma tänkandets koreografi som min filosofiprofessor. Han tänker genom att vandra av och an, gestikulera, ställa frågor i berättelsen, han tystnar, gestikulerar, skrattar, berättar, går fram till talarstolen endast av en orsak, för att dricka vatten. Det är som han söker sig fram till något han ännu inte vet, något som berättelserna har kvar att förklara. Med ett språk som fungerar i stunden, otillgjort och fri från klichéer. Publiken följer hänfört med. Det är som om han dansade på lina utan skyddsnät när han vandrar genom berättelsen om Pinocchio, om Josef i gamla testamentet, om liknelserna i det i nya och det berättas mening, det berättas identitet och resning. Det berättas mål och moral.

Unga människor som växer upp i ett samhälle där utgångspunkten är att livet i grunden är meningslöst reser på ryggen under vägen. Lovar sig själva att skärpa sig, ta ansvar och kämpa. Att man måste städa sitt rum innan man åtgärdar världen.

Enögda tyckanden

Stundvis förlorar Jordan Petersen balansen, håller på att falla, uttalar sig i obalanserat och enögt om feminism och patriarkat, postmodernism och radikalvänster. Han är strålande på att tänka, mindre lyckad på att tycka. Och hans tyckanden fastnar självklart i opinionsbildarnas och det politiska tyckandets spindelväv. Stundvis till och med i de lutherska tyckarnas spindelvävar. Så förminskas tänkandets svindlande väg genom berättelsernas geografier till enögda tyckanden om än det ena och än det andra. 

Här pågår en kamp mellan att tänka och att tycka. För dem som går vägen genom berättelsernas och andra konstarters landskap klarnar ett inneboende mönster i livet, en struktur som vi inte har skapat. En mening.  Opinionerna tycker. Berättelserna tänker. Och upptäcker.

Religionsundervisningen

Jag hade förmånen att under en period undervisa i religion vid Ålands Lyceum. Jag blev bestört över de läroböcker som då användes. Böcker skrivna och tryckta av den lutherska kyrkan, fullpackade med objektiva fakta kring utvalda områden i kyrka och religion. Och jag tänkte: Här finns inget utrymme för reflektion, inget utrymme för djupt tänkande, inget utrymme för djupseende. Här vilar hela ansvaret på lärarens djupseende.

När religionsundervisningen nu frigörs från sina konfessionella bindningar hoppas jag att berättelserna och myterna får sträcka ut sina brospann så eleverna kan vandra in i olika religiösa och kulturella traditioner och se det överraskande, att de förmedlar en inriktning, de ruvar på mening och visdom, de står för moral. Och att den kunskapen inte finns någon annanstans och inte går att förmedla på något annat sätt. Med andra ord önskar jag att den konfessionslösa religionsundervisningen i skola och i barndagvård äntligen kan bli det tänkandets äventyr som berättelserna alltid inbjudit till.  Men fortfarande är det läraren som är i absoluta centrum. Och det är inte alltid lätt att finna lärare med djupseende. Med berättelsernas insikt.

Så hittade jag tillbaka till ljuset

Som ung trodde Eric Schüldt att kulturlivet skulle vara som Platons akademi, men han kom att känna sig ensam.

Under en depression insåg han vad som saknades – och fann en motrörelse.Text: Eric SchüldtPublicerad 29 maj 2019 kl 18.05

ESSÄ. Jag var väldigt mörkrädd som barn. Det räckte med att jag av misstag råkade höra bitar ur en spökhistoria på ett seglarläger för att jag skulle få mardrömmar i flera veckor. Efteråt var jag tvungen att sova med lampan tänd. För det fanns något gränslöst i mörkret som skrämde mig. Var slutade jag och var började det okända? Kanske anade jag redan då att den ovissheten långt senare skulle få mig på fall.

När jag blev äldre avtog den barnsliga mörkerrädslan. Men den ersattes av något annat. Jag blev kontrollerad. Jag blev duktig. Jag gjorde inget som kunde göra någon besviken. Det var mitt sätt att hålla ljuset tänt natten igenom. Och självkontrollen blev till en lampa som brann vid sängkanten. 

Genom att inte bli arg kunde vredens mörker hållas borta. Genom att aldrig göra fel kunde skuldens mörker hållas borta. Genom att aldrig gråta kunde sorgens mörker hållas borta. Och så hade allt kunnat fortsätta om jag inte plötsligt hade blivit deprimerad.

Kanske var det en utmattningsdepression, det trodde jag först. Kanske hade jag bara jobbat för mycket och för länge. Kanske hade jag bara tagit på mig en för stor kostym. Kanske var jag allt för känslig för att vara programledare i tv och i radio, skriva kulturartiklar eller sitta i morgonsoffor. Jag hade inte blivit föremål för någon större kritik egentligen, inte jämfört med andra i samma position. Men varje hårt brev, varje argt telefonsamtal, varje kritiskt bemötande på en fest eller ett mingel gjorde mig vettskrämd. Jag fick ju inte göra fel. Jag fick ju inte misslyckas. Jag var ju duktig. 

Om hur det är att vara deprimerad finns inte så mycket att säga om förutom att det är fruktansvärt.

Mitt svar blev ännu mer kontroll. Syftet var att ta makt över varje liten känsloyttring. Genom att aldrig visa någon riktig svaghet skulle det hotfulla i världen tämjas. Men resultatet blev i stället att det allra mest skrämmande flyttade in i mig.

Om hur det är att vara deprimerad finns inte så mycket att säga förutom att det är fruktansvärt. Något mer fasansfullt kan jag nästan inte tänka mig. Ingen framtid. Ingen dåtid. Ingen glädje. Bara självhat. Bara hopplöshet. Och så den där rädslan som sprider sig till alla aspekter av livet. Rädd för precis allting. Jag hade blivit ett barn igen. Jag låg återigen där i våningsängen. Rädd, rädd, bara rädd. Men den här gången fanns det ingen lampa att tända. Jag var fast i mörkret. 

Så gick tiden. Flera år. En dag kändes det lite bättre. Orsakerna till ljusningen är flera. Att ständigt ha någon vid sin sida som inte sviker. Någon som inte är lika rädd för mörkret som du själv och som vågar fortsätta tro att allt en dag ska bli bättre. Och så alla de oväntade mötena. Det som vid en första anblick ser ut som en slump, men som efter ett tag visar sig vara en närmast magisk kedja av synkronicitet. 

Som den där gången på Expressens kulturfest på Nalen. Jag var i dåligt skick. Men så inleds ett samtal, och det hon då säger är det som jag hade behövt höra redan den där gången när spökhistorierna höll mig vaken som liten. Du måste ut i natten, berättade hon, det är inte farligt, men du måste göra det för att kunna bli vuxen på riktigt.

Och visst liknande det vad jag dagarna innan hade läst i Rebecca Solnits bok ”Gå vilse”. Att aldrig gå vilse är att inte leva, skriver hon redan i första kapitlet. Och att inte veta hur man går vilse leder till undergång. Det var därför författarens familj alltid hade dörren öppen under pesach. Den stod på glänt ifall profeten Elia skulle återvända. Men samma dörr ledde även till det okända, till mörkret. Det är därifrån de viktigaste sakerna kommer, förklarade Rebecca Solnit, det är därifrån man själv kom och dit man är på väg. 

Att lämna dörren på glänt. Jag hade alltid varit rädd att något skrämmande skulle komma in. Aldrig hade jag tänkt att jag själv faktiskt kunde använda samma glipa för att fly i väg. Men nu hade jag hört samma sak sägas från två olika håll under ett och samma dygn. Det måste vara ett tecken, och det var det också.

Allt det här hade givetvis redan Rilke förstått när han skrev sina brev till den unge poeten. Om din vardag känns för fattig, anklaga inte vardagen; anklaga dig själv, erkänn att du inte är poet nog för att upptäcka dess rikedomar, för det existerar ingen fattigdom för den som skapar. Ja, jag hade anklagat min vardag, jag hade varit besviken på kulturredaktionerna och kultursidorna. 

Jag hade hoppats så mycket på kulturlivet när jag var yngre. Jag trodde det ju skulle vara som Platons akademi, att vi skulle prata om skönheten och döden, att vi aldrig skulle gå hem från jobbet, att vi skulle fastna i långa diskussioner om bruket av de hemliga namnen i Ursula K. Le Guins böcker om trollkarlarna från övärlden. 

Jag hade slutat berätta om det jag var med om, för jag trodde inte att någon skulle förstå.

Jag trodde att en kulturredaktion var som ett kapitel i Anaïs Nins dagbok, att allt som skulle intressera oss var surrealisterna och psykoanalys. Istället hade jag känt mig allt mer ensam. Jag hade isolerat mig. Jag hade slutat berätta om det jag var med om, för jag trodde inte att någon skulle förstå. Jag trodde att det skulle uppfattas som naivt eller allt för känslosamt, för sentimentalt eller allt för världsfrånvänt. Men inget av det där var förstås sant. Jag hade bara hållit mig på fel sida av den där dörren som alltid står på glänt. 

Det krävdes bara ett litet steg, även om det för mig tog halva livet att förstå att det faktiskt var möjligt. Plötsligt kunde jag prata om tystnaden innan mässan i kyrkan vid Kungsträdgården. Om den enorma skönheten i nattvarden där, den som bara växer och växer, för visst finns det inte någon gräns för skönheten på samma sätt som det inte finns någon gräns för smärtan. Och mitt ansikte blev där till det ansikte som Bernini gav den helige Teresa på skulpturen i den lilla kyrkan i Rom. Samma ansikte som sen Jacques Lacan ansåg vara orgasmens ansikte, men som lika gärna kunde vara den rena extasens ansikte, det som döljer sig inuti både erotiken och uppenbarelsen. 

Allt det här var för mig mörkret, för det var det okontrollerade och vilda, det var vad jag hade varit rädd för, men nu insåg jag att det inte var något farligt mörker för det liknande bara den stora katedralens mörker, det som behövs för att ljuset från rosettfönstret ska bli synligt.

I grunden finns här det som varit konstens drivkraft och myternas bränsle sedan urminnes tider.

Jag trodde länge att jag var ensam, men det visade sig att vi var så många fler än jag någonsin kunnat ana. På fest efter fest hamnade jag nu i deras hörn. 

Vi är månens sällskap, sa vi. Vi är en motrörelse. Vi går ut i skogen för att tända eldar och rökelse. Det doftar iris och jord och mysk. Det handlade om det förbjudna, men inte den förbjudna handlingen, utan den förbjudna känslan, den som ändå är och därför måste gestaltas för att inte bli farlig. 

I grunden finns här det som varit konstens drivkraft och myternas bränsle sedan urminnes tider. 

Det är samma kraft som genomsyrar operakonsten. Det är Nina Stemme i slutet av Richard Strauss ”Salome” på den där inspelningen från Barcelona. Det som helt enkelt är duende, den termen som Federico García Lorca använde, ordet som är synonymt med den mörka livsenergin, det som enligt Lorca måste finnas i konsten, musiken eller litteraturen för att vi ska kunna bli berörda. Det är kraften i flamencon, det är energin som uppstår i passion och lidelse. Som en sång av PJ Harvey ellerLana Del Rey. 

Människa, Var är du?

”Forskning visar att matsvinnet är den tredje största utsläppskällan av växthusgaser. De resurser som används för att producera mat som aldrig konsumeras motsvarar 3,3 miljarder ton koldioxid. Åtta procent av de globala utsläppen.”

Enligt skapelseberättelsen frågar Gud: Adam Var är du?

Namnet Adam betyder Människa. Adam, var är du? Det är den första repliken i Bibeln.

En av kritikerna ställde den listiga frågan: Om Gud är allvetande, varför måste han då fråga efter var någonstans Adam gömmer sig.? Rabbin svarade: Frågan var menad Adam till hjälp. Så att han kunde hitta sig själv.

Människa var är du?

Svar: ständigt framför mig själv. Vid sidan om. Bakom. Och ovanför. Bara det är någon annanstans. Och det är en del av förklaringen till att vi inte förstår, inte respekterar, inte håller något för heligt, för vi är inte där. Inte kvar i naturens kretslopp (tror vi). Och så producerar vi mat som bara kastas bort och den bortkastade maten är den tredje största utsläppskällan av växthusgaser. Vi är inte närvarande i den värld vi lever i och av. Vi lever i luftslott, drömmarnas, underhållningarnas, ideologiernas luftslott.

Människa kom tillbaka. Till dig själv. Till din värld. Kyss brödsmulan du tappade på golvet!

Konsten att kyssa ett bröd

av ANNA BIENIASZEWSKI SANDBERG

När jag var barn, vilket var bakom järnridån på 1970-talet, brukade man, om man tappade en brödskiva på golvet, ta upp den, kyssa den och lägga tillbaka på tallriken. Man kanske blåste lite på den (för att få bort eventuell smuts) och så åt man upp den. All mat skulle ätas upp, till sista smulan. Maten var Guds gåva och den skulle man vara mycket rädd om.

Brödet hade en särställning. Det symboliserade ju Kristi kropp. Ett bröd som blivit mögligt fick aldrig kastas. Det skulle brännas. Vilket jag antar var en sorts symbolladdat uttryck av vördnad för det heliga.

I trapphuset stod en behållare märkt ”Torrt bröd”. Där kunde vi boende i hyreshuset inne i stan lägga vårt överblivna bröd i brist på ved- eller koleldade köksspisar. Brödet hämtades av bönder som gav det till grisarna. Det var aldrig särskilt mycket gammalt bröd i den behållaren. Jag antar att både vi och grannarna åt upp vårt bröd själva. Precis som all annan mat. Sophinken i köket brukade mest innehålla potatisskal och dammråttor, grannarnas sophinkar likaså. Det vet jag, för det var min uppgift att gå ut med soporna, och det hände att jag kikade ner i de stora illaluktande soptunnorna på gården.

Annat är det i dag. I alla fall där jag bor nu, vilket är i den välmående västvärlden. Här kastas det mat så det står härliga till.

FN-organet FAO, som på basis av tillgängliga siffror uppskattar att en tredjedel av all världens matproduktion (1,3 miljarder ton årligen) slängs eller förstörs, har räknat ut att konsumenter i Europa och Nordamerika slänger mellan 95 och 115 kilo mat per person och år.

I Sverige kasseras allt som allt 129 kilo tjänlig mat per person och år. Hushållen står för merparten, eller 97 kilo.

Litervis med mjölk och kaffe hälls ut i vasken, halvfulla förpackningar med sylt, smör och ketchup landar i soporna. Famnar med gårdagens baguetter bärs bort av personalen till livsmedelsbutikernas soprum. Fina middagsrester skrapas ner i sophinkar och mindre fulländade grönsaker körs bort till tippen.

Forskning visar att matsvinnet är den tredje största utsläppskällan av växthusgaser. De resurser som används för att producera mat som aldrig konsumeras motsvarar 3,3 miljarder ton koldioxid. Åtta procent av de globala utsläppen.

Vi berömmer oss i Sverige av att vara världsledande på klimat och miljö. Ändå slänger vi all denna mat.

Hur kunde det bli så här? Har vi det för bra i den rika delen av världen?

Tanken slår mig när jag läser påven Franciskus encyklika från 2015. I Laudato si’ står det inte mycket om matsvinn, men väl om vårt ansvar för Skapelsen. Om den ”ekologiska skada” vi tillfogar jorden och varandra när vi ägnar oss åt ”slösaktig konsumtion” och en ”slänga-bort-kultur”.

”Vi har kommit att se oss själva som herrar, med rätt att plundra (jorden) som vi vill”, skriver Franciskus, och ”Närhelst maten kastas är det som att den stjäls från de fattigas och de hungrigas bord”.

Över 800 miljoner människor lider av akut svält, men vi, vi har glömt att maten är Guds gåva.

Kanske dags att vi lär våra barn att kyssa brödet igen?

Anna Bieniaszewski Sandberg är journalist på tidningen Dagen.

En liten tid,
ett kort steg
bara en skiftning bort

I ett ögonblick då ögonlock
sluts och då ögonlock öppnas
Μικρὸν  säger han
Bara det lilla minsta, mikro
och ni ser mig igen

men vi lever och rör oss i berättelsen
med blicken vid horisonten, i berättelsen om det som väntar
i framtiden, inte nu, men sen nån gång, på andra sidan

Μικρὸν  säger han
Bara ni vågar sluta ögonen. Släppa taget om.
Det ni ser. Det ni vet. Det ni kan. Det ni vill.
Slut bara ögonen en MIKRON och låt det vara mörkt och ni ser inte mer.
Öppna ögonen nu på samma gång och ni ser igen, världen
Se hur gullvivans gula färg.  Se hur violen vibrerar blå i bergsklyftan.
Bara lite, det lilla minsta, mikro.

Våga släppa taget. Våga stå försvarslös. Våga vara sårbar.
I mörkret. Med slutna ögonlock. I din kropp.

Och då du öppnar ögonen ser du mig igen.

Så nära. Så omedelbart.  

Det är söndag.
wherever you are Mässa i St Jakob kl. 11