Den stora Berättelsen

Den stora Berättelsen har aldrig varit död. Den har skildrats i stora katedralbyggen, den har skildrats i de stora konstnärernas målningar, den har skildrats i de främsta musikernas verk. Genom arkitektur, musik, målning, dans och drama har den stora Berättelsen om det gudomliga och om  LIVET SOM VINNER ÖVER ALLT ständigt skildrats. I dessa uttryck har människor växt upp, lärt sig … och stundvis, det var  som när människan klär upp sig för att gå på fest, som när man går  på teater. Redan hemma känner man spänningen stiga, sedan kommer man fram och går in, ser sig omkring, de vackra rummen, den underbara teatersalen… snart skall ridån gå upp.

Så var det när de medeltida kyrkorna stod i sin fulla prakt. Det var en sensation att ur vardagen i regngråa kojor och pörten, mörka, rökiga och  matosiga stiga in under valv målade i rött, i blått, i grönt, orange, guld, det var som att stiga in i en annan värld. Och sången rullade under valven, den gregorianska slingan smekte färgerna. Stearinljusen lyste i hållarna längs med väggarna. Och visst hade man blivit undervisad i vad prästen sysslade med, visst hade man ett hum om vad pjäsen handlade om. Visst kunde man den stora Berättelsen i stora drag. Men det var liksom ändå inte det viktiga. Berättelsen var en del av konstverket, fanns i målningarna, i sången, i ljusen och rökelsen, det intellektuella begripandet var inte så viktigt. Huvudsaken var att man var att man bugade, gjorde korstecken, föll på knä, tände ljus, fick se oblaten, bekände sina synder och fick förlåtelsen, det var en församling i tillbedjan och lovsång.  I bön och förundran. I de åländska medeltida kyrkorna.

Och vad var det för fel på det  då???