”En skimrande gåta”

Det var vår käre Luther som satte DEN STORA BERÄTTELSEN på scen igen.

Den stora berättelsen som börjar med skapelseberättelsen och syndafallet och som fortsätter med berättelserna om Jacob, Josef, Moses, Salomo och hela det stora Drama som undervisades i varje skola på Åland ännu under 60 och 70 talet. Det kallades inte för religion. Nej, det hette helt enkelt BIBLISK HISTORIA. Och delar av den undervisas fortfarande.

Den bibliska berättelsen, bibelordet, blev centrum.

Nu var det inte längre bara kyrkans arkitektur, målningar och ljus, rökelse och liturgi.

Det var inte längre bara rörelserna kring altaret, de vackra obegripliga orden när kalken höjdes, och brödet. Det blev mer än en skönhetsupplevelse för ögat. Mitt i detta skimrande härbärge över vilken stjärnan stannat steg nu berättelserna fram, så begripliga och lättförståeliga. Berättelsen om barnet och modern. Om vise män.  Och folket förstod vad som lästes. Om hur Jesus stillar stormen, om  kvinnan vid Sykars brunn, om hur Petrus förnekar tre gånger, om hur Maria besöker graven… om hur Tomas vägrar… Och berättelsernas flyttar sina gränser så att kyrkrummet blir platsen där det hände, så att lyssnaren är den som står på tröskeln till stallet, så att de ringlande vägarna utanför är den väg de vise män vandrat. Världen är helig. Och tillsammans med bilderna på kyrkväggarna, i efterklangen av den gregorianska sången, i skenet av ljusen, känner man igen sig själv. Man ser sig omkring och tänker: Detta har jag alltid vetat! Att världen är en skimrande gåta. Att människan är ett Guds mysterium.

Och jag säger ”Which story do you prefer?” Berättelsen om människan och himmelrik i vår blick, i vår hand, i våra steg… eller berättelsen om ”Vem bryr sig?” .

Allt är berättelser. Vilken väljer vi…