Den japanska teceremonin och den heliga nattvarden

De två har följt mig igenom de tio senaste åren … kanske mer. Och aldrig har jag riktigt fått gehör för vad jag tänker och gör. Jag har ofta poängterat att när jag sov i kökets utdragssoffa hos farmor och farfar ute på den åländska landsbygden så fick jag ofta vakna tidiga sommarmorgnar till farmors försiktiga rörelser  när hon dukade frukostbordet. Kopparna handskades med vördnad. Det doftande morgonkaffet hälldes upp. Det salta smöret låg i bitar på en liten tallrik. På min plats fanns ett mjölkglas. Det var så tyst kl fyratiden på sommarmorgonen. Rörelserna var långsamma och smidiga. Orden var få. Jag har aldrig kunnat duka nattvardsbordet på ett så värdigt och vackert sätt som farmor dukade frukostbordet i den lilla kojan som bestod av ett rum och kök. Men att det hör ihop har jag lärt mig och övat mig i.

”Vad vinet är i den katolska mässan är teet i zenbuddhismen.” Så har vissa zenbuddhister försökt uttrycka att det finns ett samband mellan mässan och den japanska teceremonin (chanoyu). Uttalandet skall naturligtvis inte uppfattas teologiskt, för vinet – Kristi blod – i mässan är självklart något annat än teet i teceremonin. Det man velat säga genom att parallellisera vinet och teet i respektive ceremoni är snarare att det finns vissa liturgiska samband. Det är det sätt på vilket man handskas med vinet respektive teet som är intressant. Och kanske tyder detta på att man, trots mycket olika trosuppfattningar, ändå uppfattar skapelsen ganska likartat. Nyckelord i det här sammanhanget är respekt, vördnad, omsorg samt närvaro i gester och handlingar.” Catrin Åmell