Den japanska teceromin

”Det enda som sker i en teceremoni är egentligen att man möts kring en kopp te. Rummet där man träffas är nästan helt tomt så när som på ett kokkärl och några blommor framför en rulltavla som hänger på väggen. Det börjar med att gästerna sätter sig på golvet och värden kommer in. Han eller hon torkar först omsorgsfullt redskapen med vilka teet skall beredas. När tevattnet kokar häller värden det över lite grönt tepulver i en kopp och blandningen vispas med en liten visp av bambu. Varje gäst blir serverad sin kopp te, som är aningen beskt och har en vällingliknande konsistens. För att neutralisera den lätt beska smaken äter man först en söt kaka innan man dricker teet lugnt och stilla. Förutom njutningen av teet inmundigar man även atmosfären och alla sinnesintryck i rummet. Det är inget extraordinärt med att dricka te på det här sättet.

Samtidigt är chado just en s.k. do, en väg, där kroppsliga, mentala och andliga komponenter samverkar. Att praktisera teets väg är att utveckla sin mänskliga potential och bli mer koncentrerad, hel och sann. Ett självförverkligande, kan man säga, men inte i den vanliga, egoistiska meningen. Det som kännetecknar chado liksom de andra do (kado, blomsterarrangemang, m.fl.) är tvärtom en progressiv frigörelse från den egna egoismen till förmån för öppenhet och respekt gentemot omgivningen. Det är p.g.a. dessa inneboende kvaliteter i teets väg som bestämda värden har knutits till teceremonin och gjort den till en privilegierad plats för möten mellan människor. Det är också dessa kvaliteter som möjliggör vissa kopplingar till mässfirandet.” Catrin Åmell