Då vet jag

Så här har jag tänkt i 20 år. Tänker så fortfarande. Att religionen har blivit till en karikatyr av sig själv. Och ändå fortsätter jag som präst. Ja, för ibland när orden, bilden, sången, rörelserna och människornas blick bara fylls av tystnad och öppen närvaro, då vet jag vad helighet och mysterium är. Och jag är inte ensam. Alla närvarande  vet.

Och ungefär så funderar favoritnunna, den anonyma angliganska  solitären och författaren.  En poetisk översättning ( poeter är det sämsta alternativet när det gäller att översätta texter ty de bättrar alltid på den, var det någon som sa):

”Religion är ett försök att med ord formulera sig i dialog med det som är bortom orden. Det är en dialog som sker med hjälp av en ikon, en text och med hjälp av skönheten i liturgin. Om religionen inte accepterar sin roll som enbart tjänare, som ett verktyg för att leda oss allt djupare in i tystnaden, om religionen bara pekar på sig själv, så stänger den ut tystnaden. Dialogen blir då till en självuppfylld monolog och andligheten dör. Det är inte längre religion. Religionen har blivit en karikatyr av sig själv.”