Tystnadens praxis som uppror

Det är ett sorgligt faktum att den institutionella kyrkan under många hundra år inte aktivt arbetat för en balans mellan tystnad och tal. Redan vid tiden för konciliet i Konstanz som sammanträdde mellan den 5 november 1414 och avslutades den 22 april 1418, hade den kyrkliga hierarkin effektivt förbjudit utövandet av tystnadens praxis för sina medlemmar, eftersom den visste att en mänska som skolats i tystnadens djupa konst på samma gång skolats i en personlig integritet som som inte kan kuvas .  Den stora ökningen av kristna mystiker under 1300- och 1400-talet kan ses som en protest mot denna institutions växande krav på tankekontroll och påföljande obeveklig infantilisering av dess folk.

Detta kuvande av tystnadens praxis var så effektivt, att mellan vetenskapsmannen och den mystika filosofen Nicolaus Cusanus` död år 1464 och födelsen av reformatorn Martin Luther år 1483 , hade tystnadens praxis som ett tolkande verktyg, helt försvunnit från den officiella institutionella repertoaren. I denna kyrkliga kultur föddes alltså lutherdomen.

Här blev Luther fångad av en personlig mardröm, dvs av ett  språkligt och begreppsligt ekorrhjul där begrepp som synd och skuld förvandlades till en obruten loop som bara födde mera synd och skuld och som ingen kunde hjälpa honom ur. Trots att han hade en djup instinkt i och erfarenhet av inre tystnad och trots att han hade djupa rötter i den tidens mystik blev hans reformation fångad av i den tidens språkliga ekorrhjul,  dvs en intellektuell krigsföring som Luther var oerhört skicklig i och som han fortsatte med ända in i det sista. Denna sorts lutherdom har vi fortfarande bland oss. Men vi har även en kyrka som odlar tystnad och integritet. Många av oss är redan bekanta med vissa humanister, oliktänkande, metafysiska poeter och psalmförfattare som utövat tystnadens konst , folk som Simone Weil,  Dietrich Bonhoeffer, Wilfrid Stinnissen och delvis Thomas Merton men också Thich Nhat Hanh, och AMA SAMY Gen-un-Ken-Roshi).

tankar inspirerade av meditationen i Sjöfararkapellet igår med vind, regn och stocktystnad  samt av min favoritsolitär Anonymous som jag fritt kopierar.