Färre veck i pannan – flere veck i hjärnan

Sommaren med tyst meditation i sjöfararkapellet är förbi. Turister, sommargäster och ålänningar har suttit i kapellets stocktystnad och vattenro.  Suttit i tystnad och blivit ett med vågskvalp, fågelskrik, regndroppar och vinande vindpustar. Många  fick uppleva att det här kan jag från förut, det här känner jag igen från skogen, havsstranden, båten.  Alla kan meditera. Men vi behöver regelbundna stunder av inre ro för att må bra. Den korta stunden av tystnad och närvaro i kapellet kunde man bära med sig ut på sjödagarna, ut i sommarens stadsliv, men stunderna behöver underhållas och växa.  Man behöver alltså inte bli munk eller lägga sig till med sig konstiga ideer och kläder.  Man behöver inte sluta titta på TV. Man behöver bara en stunds tystnad från allt, en stund. Regelbundet.

Att gå på kurs

Jag blev bekant med zeninspirerad meditation i mitten av åttiotalet då jag gick på kurs i drömarbete på Sigtunastiftelsens kursgård.  Före det hade jag läst Hans Hofs bok om meditation ”Bli mer människa”. Så jag var beredd på vad jag fick se i Refugiet på Sigtunastiftelsen. Meditationskuddar i cirkel placerade på fårskinn. Det var som om något föll på plats vid bara vid blicken. När jag kom hem sydde jag mig en meditationskudde av gamla manchesterjeans och fyllde den med vadd. Satte mig på den regelbundet. Det är snart trettio år sedan. Det tog flera år innan jag ”gick på kurs”. När jag äntligen anmälde mig hade jag den stora förmånen att få Hans Hof som lärare (1972 grundade Hof  Rättviks meditationscentrum och ledde kurser i zenmeditation in på 80-talet; han introducerade zenmeditationen i Sverige. 1974 utkom hans bok Mer människa; reviderad 2000, Bli mer människa. 1984 bildade han Föreningen Zenvägen. Han grundade Eckhart-stiftelsen. Hans Hof var professor i religionsfilosofi i Uppsala 1969-87.)

Förändrad syn på tro och kyrka

På den vägen är det och meditationen har i grunden förändrat min syn på tro och kyrka. Jag förstår inte hur jag skulle kunna verka som präst utan att ha upptäckt den inre tystnad, det urhav ur vilken orden och tankarna föds, en tystnad som inom den kyrkliga traditionen odlats som kontemplativ bön. Det skulle ha varit att ha nöjt sig med trädets lövverk men missat det pågående stora, osynliga liv som strömmar upp från rötternas yttersta flimmerhår , genom stam till krona, för att där fyllas av sol och vända ner mot rot igen. Det skulle ha varit att missa själva trädet. Javisst, lövverket, tankarna, ideerna och ideologierna är levande, de knoppar, spricker ut, fyller kronan, ändrar färg, vissnar och faller av, men trädet står kvar och livet är det som händer under barken. Läran och dogmerna är den yttre beskrivningen av det synliga trädet. Regelbunden meditation leder människan in tystnaden, in under barken, in i det varande som finns bortom tanke, känsla och varje dogm.

En helt vanlig dag

Ja visst, det har varit många och långa uppehåll i mediterandet. Men det märkliga är att det är så kort väg in mot centrum igen. Bara några andetag och man är i det liv som hjärtat bultar. Man är det vara som vet: ”Jag är vägen, sanningen och livet”:  En helt vanlig dag i tystnad, vila och närvarons behag. På jobb. Hemma vid frukostbordet. I träningssalen. På krogen. Vid nattvardsbordet. Med färre veck i pannan och flere veck i hjärnan.

Att meditera tillsammans

Det är både en hjälp och en trygghet att meditera tillsammans. Kollektivet stöder och skyddar så att man kan slappna av utan att vara på sin vakt.  Kollektiver hjälper en också i disciplin så att man inte gör som hemma… så fort det känns obekvämt får man massor med saker som absolut måste utföras. Att meditera tillsammans är även ett samarbete där summan av de enskilda delarna är större helheten.  Är det inte konstigt att tystnaden som delas av åtta människor är större och djupare än tystnaden hos en enda?  Jag gick på Svenska kyrkans första meditationsledarutbildning i Rättvik under medlet av 90-talet, under ledning av Per Maases. Efter det har meditationsledarutbildningen fortsatt på Rättvik vilket resulterat i över 200 meditationsgrupper som är verksamma inom den svenska kyrkan. I Borgå stift är meditationsgrupperna beklagligtvis mycket få. Det finns en grupp i Mariehamn, en i Åbo och en i Närpes, vad jag vet. Alla dessa grupper har rottrådar till Rättviks meditationsledarutbildning. Jag hoppas och vill på alla sätt arbeta för att även vår kyrka skulle få allt flera meditationsgrupper. Vi behöver söka oss in under lärornas hårda bark.

Vad händer när man mediterar?

Inom den zen inspirerade meditationen betonar man att en del av själva meditationstekniken är avsiktslösheten. Man brukar ibland inleda meditationen med orden: Det finns ingenstans att gå, det finns ingenting att uppnå”. Det är en inställning som hjälper oss att inte göra meditationen till en grej som stressar oss till att söka efter nya erfarenheter (varat är bortom erfarenheterna). Det är en inställning som hjälper oss att landa på jorden, i fotsulan och i kroppen, bli närvarande i huden, synen och hörseln. Den närvarande lyssnaren, den närvarande betraktaren, den närvarande modern och fadern är kärlekens mirakel. Kärleken sitter inte i knoppen utan i kroppen.

Färre veck i pannan och flere veck i hjärnan

Meditation påverkar således människans hjärna och skapar större förutsättningar för kreativitet, empati, inlärning och helhetssyn. Men, som sagt, det är bara svallvågor som man inte skall bry sig om.

”Det finns ingenstans att gå, ingenting att uppnå”

”Jag ÄR vägen, sanningen och livet”

Kent Danielsson