”Vårt förflutna går före oss,”

Ja, det blev ingen Stilla dag
Det är kanske för tidigt om hösten, denna långa underbara solsommar. Men kanske också marknadsandligheten med alla olika tekniker väger tyngre än Tystnadens arbete.
Som tröst har jag översatt min favoritnunna Anonymous ord.

”Det finns inget så enkelt som bön och den inre resan till Gud. Man behöver bara sitta i stillhet med öppet hjärta. Resten är ren gåva, kärlekens nåd allena.
Moderna framsteg inom psykologin har hjälpt oss att bättre förstå vad som händer i vårt inre under tystnad, men psykologin kan inte ersätta stillhetens bön. En sak som klart framkommit är att vi behöver veta tillräckligt om oss själva för att erhålla en icke tillrättalagd sanning om oss själva inför Gud. Sanningen om oss själva stiger ständigt upp ur vår tystnad och kan inte etiketteras, den är inte egot, den är inte den mycket omhuldade självbilden, som framför allt är en illusorisk fantasivärld byggd av en personlighet på jakt efter sig själv. Denna tystnad måste få näring försiktigt, ty i tystnaden utesluts eller glöms ingenting. ”Vårt förflutna går före oss,” såsom Augustinus sade.”

Ändå finns det ingenting så svårt som stillhetens bön, för det kräver att vi avstår vårt egensinne. Vi är alltid förberedda på att på olika sätt låta oss distraheras för att undvika det stundvisa skrämmande mötet med det heliga, och så stiga ur den fogliga mottaglighet som krävs för att ta emot det heliga. Sådana distraktioner erbjuder samtidens sk. andlighet i överflöd. En ”andlighet” som blivit blivit en handelsvara och har fött ett eget ”prästerskap”.