Den gudomliga barnsligheten

Kristi himmelsfärdsdag har låg status både i vår kyrka och i samhället. Den kräver nämligen oerhört mycket av en modern människas intellekt .

Den kräver vad zenmunkarna brukar benämna : ”Beginners mind”, dvs att se världen som om det var för första gången. Att låta sig se med sin inneboende och obotbara barnslighet. En naivitet som lägger alla förklaringar, fysiska omöjligheter och biologiska lagar åt sidan och bara låter oss dras in i symbolernas kraftfält och hisnande univers.

Denna gudomliga barnslighet möter vi i Sta Anna kyrkas målningar. En av målningarna utstrålar den mest oblyga naivitet är, dvs bilden av Kristi himmelsfärd, som nu tyvärr är gömd bakom orgeln. Men före orgeln byggdes har församlingen i århundraden stigit in i kyrkan med bilden av  sin Herre nedanom knäna, till vänster.

Vad roligt och respektlöst!  En naivitet som är absolut nödvändig för att förstå att kyrkofädernas budskap om att människan inte längre är utkörd ur paradis, utan är hemma igen på Guds högra sida. I Kristus. Där vi vara menade att vara.

Med andra ord: skapelseberättelsen slutade med att människan blev utkörd ur paradiset.

Påskberättelsen slutar med Kristi himmelsfärd där människan sätter sig  på Guds högra sida, i Kristus.