… Philokalia… kärleken till skönheten……i teologi… i geometri… i rörelse… och i sång… i poesi… i analys… i sorgen och glädjen … i det spruckna…i tillbedjan

På väg till Franciskusfesten på Kökar med följande ”paper”…

image

Skapelsens herre eller tjänare?

Skapelseberättelsen kan läsas som ett ” olydnadens främsta exempel” med därpå följande straffsats. Så läses den ofta. Och berättas.

image

Men berättelsen i 1 mosebok kan även läsas som en beskrivning av hur det gick till när människan förlorade balansen mellan rottystnad och föreställning, när hon från att ha ”hört till” blev ”skild från” .

Enligt skapelseberättelsen blev människan så ”skild från” allt och alla så att rädslans bottenlösa klyfta sprack upp mellan människan och hennes skapare. Så var människan ”åtskild”.

Isoleringen slog inte ner endast mellan människan och hennes Skapare, den öppnade sig mellan människan och skapelsen.

Skapelsen som enligt berättelsen var en Gåva blev nu till ett verktyg. Denna skilsmässa slog alltså ner som ett gigantiskt treeggat svärd och beskrivs i följande ord:

Gud ” drev ut människan och öster om Edens lustgård satte han keruberna och det flammande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd.”

Åtskildhetens faktum är oåterkalleligt. Tillhörighetens tid är förbi.

Människan är varken Skapelsens herre eller tjänare. Hon hör helt enkelt inte dit!

Detta är det fundamentala problemet. Ett trauma som mänskligheten hanterat som hon alltid gjort, genom att BERÄTTA.

Berättat om åtskildhetens olycka. Berättat om tillhörighetens paradis. Ett mänskligt berättande som pågått allt sedan människan blev ”åtskild”, sedan skilsmässan blev ett faktum. Ett berättande som fyller de religiösa traditionernas skattkammare med ett vetande som bara kan förvaltas av dessa berättelser.

Och berättelserna fyller sin funktion! De återskapar en tillhörighet! De skapar i oss ett ursprungligt vetande.

Ett vetande med huden, med näsan, med instinkten och hela kroppen. Ett ”djuriskt” vetande.

Ett forskarlag ställde sig frågan hur går det till när en stor flock med kronhjortar beslutar sig för att nu är det tid att söka upp vattenkällan och dricka? Är det alfahannen som går brölande om kring och skyddar flocken? Forskarna beslöt sig för att rigga upp ett antal kameror i träden kring flockens betesmarker för att registrera hur detta sker. Det är inget litet beslut som skall tas. Man får inte vänta för länge då kanske någon av individerna drabbas av uttorkning. Man får inte sätta iväg för tidigt då kanske inte alla ännu ätit klart. Hur går det till? Vem bestämmer? När forskarlaget studerade filmmaterialet blev de helt fascinerade. Då såg hur plötsligt en av hjortarna lyfte huvudet och vädrade åt ett håll. Sedan en hjort till. Och en hjort till. Och när 51 hjortar av hundra vädrade åt samma håll var beslutet taget och flocken satte av mot ett vattenhål. Proceduren var identisk dag efter dag. Forskarlaget konstaterade att flocken i princip röstade. När 51 procent vädrade åt samma håll var beslutet taget. Flocken var i sig en hel organism. En enda kropp. Med ett vetande. Nu är det bestämt. Samma procedur finns i starflockarnas formationer. När stararna samlar sig för att hitta rastplatser för natten kan de bilda flockar med upp till 50000 individer (svensk rekord verkar enligt en sökning på Svalan vara minst 40000 den 30 juli 2007 på Öland). De flyger runt rastplatsen i hisnande, föränderliga formationer som ständigt ändrar skepnad. Hur kan de? Hur VET de? I bråkdelar av en sekund. Ja de fungerar som en enda organism som känner in de närmaste vingslagen, de pågår alltså en röstning i varje vingslag. Ett vetande i vingslaget, i instinkten och i hela kroppens flykt. Ett ”djuriskt” vetande.

Vilken tillhörighet!!!

image

I ett gemensamt vetande. I starflocken synes det som om ”åtskildhet” inte existerade.

Jaa a, människan är varken Skapelsens herre eller tjänare.

Hon hör helt enkelt inte dit!

Detta är det fundamentala problemet. Det underliggande problemet.

Detta gör det möjligt för människan att leva så att ekosystemen slås sönder, att leva så att hungersnöd, sjukdomar och flyktingkatastrofer inte berör. Hon lever avskild. Hör inte till. Skapelsen blir ett verktyg för den åtskilda människans egna behov. Och framför allt för den konstruerade tillhörighet vi får i konsumtion, underhållning och maktutövning. Den tillhörighet vi får i gemensamma föreställningar, kulturella, politiska, religiösa eller vetenskapliga.

Det är synd om människan.

Vi kan inte fortsätta leva som vi gör om vi vill fortsätta leva som vi gör, leva avskilda från varandra, avskilda från skapelsen och avskilda från Gud.

Det här är en berättelse ur religionernas skattkammare:

En konung hade en trädgård. De främsta trädgårdsmästarna i riket hade planerat och planterat. Vackra ringlande gångar mellan planteringar över gräsmattor. Där fanns de mest sällsynta växter och den vackraste rosengård. Mitt i trädgården stod en tusenårig gammal ek. Konungen älskade att vandra genom trädgården i tidiga morgontimmar. En morgon upptäckte han till sin förvåning att eken hade förvandlats till en jätte stor harpa. Och han tänkte: Nu ställer jag till med rikets största trädgårdfest och bjuder in ung som gammal, fattig som rik. Men framförallt bjuder jag in rikets främsta musiker för att spela på den tusenåriga eken.

När dagen var kommen myllrade det av folk i trädgården. De gick omkring och beundrade de sköna växterna, de vackra gångarna och rosorna. Borden stod på gräset dukade med läckerheter på det vackraste av porslin. Men innan man satte sig till bords skulle musikerna bjudas fram till harpan och spela.

Den första musikern steg fram, ställde sig vid eken, höjde armarna, förde fingrarna till harpans strängar och började spela. Människorna i trädgården satte händerna för öronen, vände sig undan. De värsta av dissonanser flöt ut så musiker förskräckt avslutade och gick därifrån. Den ena musikern efter den andra fick försöka. Med samma resultat. Det var outhärdligt att höra.

Då kom en ung pojke ridande förbi slottet och den pågående trädgårdsfesten. Han steg av hästen och tittade in genom porten. Konungen upptäckte pojken där han stod och gick fram och bjöd in honom. Pojken frågade vad som var på gång och konungen berättade om eken som blivit harpa och om de fruktansvärda ljuden som strängarna gav i från sig när musikerna försökte spela.

Får jag prova? frågade pojken.

Javisst, varsågod.

Och pojken steg fram och lyfte sina händer och i samma stund hans fingrar rörde vid strängarna fylldes trädgården av de mest förunderliga musik. En del tyckte sig höra vågornas kluckande vid hemstranden. Andra hörde mors röst viska kärleksfullt i örat. Någon kände doften av höst under våta löv. Det fanns till och med en i trädgården som tyckte sig höra knäppningarna av is när den lägger sig en vindstilla fullmånesnatt i januari vid Marskil i Kumlinge.

Hela trädgården fylldes av, jaa vad?

När pojken slutat spela klev han ner och gick fram till konungen.

Konungen frågade: Vad i hela världen gjorde du?

Pojken svarade: Jag gjorde bara vad eken ville.

Men jag vet inte om det var jag som spelade på eken eller om det var eken som spelade på mig!

Hur många gånger har jag inte berättat den berättelsen! Och varje gång sprider det sig ett vetande bland åhörarna. Ett ordlöst djurvetande. En tillhörighet. Ett Kristi kroppvarande. Som alla delar. Och som vi alla vill.  Och jag tänker att om vi i detta varande nu reser oss och agerar så är vi lik starflocken. Ett enda helt. ”Idag är du med mig i paradis”.

Det är nästan som om jag ser hur detta vetande sprider sig. Först vädrar en bland lyssnarna, blicken klarnar, nacken raknar, läpparna ler och sedan en till och en till, tills alla sitter djurtysta tillsammans. VETANDE. Tillhörande. Hos varandra. Med varandra. I varandra. I skapelsens rottystnad. Bortom alla föreställningar. I våra kroppar, andetag och pulsslag. Tillsammans med gräsets tystnad, havets och stjärnornas.

Stararnas.

 

image

Kent Danielsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s