… Philokalia… kärleken till skönheten……i teologi… i geometri… i rörelse… och i sång… i poesi… i analys… i sorgen och glädjen … i det spruckna…i tillbedjan

Svallvågor ur tystnaden – att bebo en tom plats

image

En fruktansvärd torka hade drabbat byn. Skördarna torkade ut. Träden gulnade. Folket levde i misär. Och ju längre torkan varade desto mer desperata blev människorna.
Shamanerna dansade och slog på sina trummor.
Prästerna offrade till sina gudar.
Barnen skickades på långa pilgrimsvandringar, ända upp på de högsta bergens topp.
Någon försökte till och med skjuta hål i molnen med hopp om att himlen skulle börja läcka litegrann över den kruttorra jorden.
Man hyrde in vilken humbugsmakare som helst bara med det resultatet att de lämnade trakten med pengarna med sig men lämnade torkan kvar.
En dag fick byborna syn på en gammal man som kom gående längs med vägen, stödjande sig på sin vandringskäpp.
Gå din väg! skrek man åt honom.
Vi har varken mat eller dryck så att det räcker åt oss själva, än mindre åt sådana som du. Vi har fått tillräckligt av såkallade regnmakare som tar pengarna och lämnar torkan kvar.
Mannen stannar upp och svarar: Behåll er mat och dryck. Det enda jag önskar är en hydda att bo i i tre dagar. Lämna mig sedan ifred.
Byborna visade honom till ett tomt,övergivet och illaluktande hönshus.
Den gamle mannen steg in i hönshuset, stängde dörren efter sig.
Han måste vara tokig, tänkte man och så gick var och en till sitt, mumlande att denna torka gör folk galna. Och man frågade sig vem som skulle skingra korparna efter tre dagar eller om det var bäst att helt enkelt bränna ner hönshuset utan att öppna dörren.
Sedan tystnade man och försjönk ner i, ja vad skall man kalla det? Likgiltighet?
Två dagar och två nätter passerade och på den tredje dagen vaknade nästan alla samtidigt. Någonting var annorlunda.
Människorna steg långsamt fram ur sina hus. Undrande.
En lätt bris… Så obetydlig att den knappt kändes mot kinden. Men ändå, när de stod där fyllda av tvivel, så började de torra löven prassla. Moln tornade upp sig vid horisonten. Rymden fylldes av energi och plötsligt dånade det till, blixten lyste upp den mörka himlen. Människorna stod skrattande tillsammans och regnet kammade deras hår, rann ner över kinderna och föll ner i den törstiga jorden.

image

Men var är den gamle mannen, ropade plötsligt ett barn.
Barnen sprang fram till hönshuset. Dörren stod öppen men den gamle var försvunnen.
Där borta är han ropade någon och folket sprang genom de vackra regnet för att hinn upp honom.
Gamle man, ropade man, gamle man, vänta, bli kvar hos oss.
Och byns främste steg fram och sade: Lämna oss inte, du får bli vår ledare. Du får mat, hus och alla skatter vi äger.
Tack för det, svarade den gamle, jag har ingen användning för skatter och hus. Jorden mättar min hunger och himlen släcker min törst.
Men om du inte vill stanna hos oss, säg oss då din hemlighet.
Det finns ingen hemlighet. Regnet finns alltid hos er.
Allt jag gjorde var att bebo en tom plats där regnet kunde få rum och falla på egna villkor.
Ni fyller er värld med alldeles för mycket idéer, förklaringar och personliga strategier.
Sök den djupa tystnadens tomma plats och välsignelser regnar ner över er.

image

-image

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s