Svallvågor ur tystnaden II – Den spännande historien om en borttappad andlighet
En morgon i sent 1800-tal stiger en man in i en kyrka i Ryssland.
Han är fylld av en desperat längtan efter det Heliga.
Han har genom en tragisk olycka förlorat rörelseförmågan i ena armen. I tidiga barnaår blev han bortadopterad. Hans bror lade beslag på hela arvsrätten. Och om det inte vore nog så dog hans hustru bara efter något års äktenskap.
Han var nu hemlös och ensam i världen.
Och det var nu en av dessa dagar under åren 1893- någonting och mannen tände ett ljus inför den ikonen och lyssnade till prästen predika över Thessaloniker brevets 5 kap. och 17 vers: ”Bedjen oavlåtligen”.
Hur i hela världen. tänkte denne man, hur kan man be utan uppehåll? Det finns ju så många andra praktiska saker som måste utföras. Men han kunde inte skaka av sig orden. Han beslöt sig för att fortsätta sin hemlösa pilgrimsvandring nu sökande efter en förklaring. Med sin friska hand tecknade han ner sin vandring genom de yttre geografierna och genom de inre.Berättelsen börjar så här:
”Av Guds nåd är jag en kristen människa, efter mina gärningar en stor syndare, till mitt stånd en hemlös pilgrim av lägsta börd, ständigt på vandring från ort till ort.”
Det var denna bok vår vän pilgrimen fick i sin hand. Det var om denna bok han skriver:
”- Är den möjligen högre och heligare än bibeln? Frågade jag.
-Nej, den är inte högre och heligare än Bibeln, men den kastar ljus över det som är fördolt i Bibeln och som i sin upphöjdhet är svårförståeligt för vårt begränsade förstånd.”
Men hur kommer det sig att vår ryske pilgrim hade så svårt att finna någon som kunde introducera honom i den oavlåtliga bönen. (…eller hur kommer det sig att det idag är så svårt att finna undervisning i den fördjupade kristna spiritualiteten?).
Svaret är enkelt. Traditionen var bortglömd. Har varit bortglömd? Är bortglömd? Berättelsen om den ryske pilgrimen blev till en nylansering, inte bara av en bok, utan av en hel förtryckt andlig tradition, tystnadens praktik (som är en frukt av Jesusbönen), kontemplationen som en gåva som beredes väg genom Tystnadens arbete , tex. kristen djupmeditation.
Den ryske pilgrimens berättelser har översatts till bl.a. tyska, engelska, franska och svenska. Förordet till den svenska upplagan är skrivet av vår egen Tito Colliander 1960 som skriver: ”Med fog har det anförts att författaren måste vara en person med djup teologisk insikt. Desto gåtfullare, mera rik och uppslagsgivande, lockande och betvingande är den.”
Till slut träffar han på en staretz. Staretz är en äldre andlig vägledare känd som helig man och som i den ryska traditionen lyssnar till de sökarnas berättelser och hjälper dem på vägen genom själens alla nätter och förståndets oändliga ökenmarker, mot det Annorlunda vetande som är helighetens omedelbara Självklarhet och Närvaro.
Denne staretz lärde honom bönen: Jesus Kristus Guds son, förbarma dig över mig syndare.
Pilgrimsvandringen fortsatte med bönens ord i sinnet tills han mötte en annan staretz. De vandrar samtalande tillsammans:
”Under vårt samtal hade vi utan att jag märkte det kommit nästan ända fram till eremitklostret. Jag ville inte att denne fromme staretz skulle lämna mig, och för att snarast få min önskan uppfylld skyndade jag mig att säga till honom: -Vördade Fader, jag ber er innerligt att förklara för mig vad den oavlåtliga bönen betyder och hur man kan lära sig den.
– Kom med mig, jag skall ge dig en bok av de heliga fäderna, där du med Guds hjälp kan finna klar och utförlig kunskap om denna bön.”Vad var det för en bok som dyker upp och landar i pilgrimens hand? Vad innehåller den? Varifrån kommer den? Vem har skrivit den?
Svaret på hur denna bok slutar i pilgrimens hand är:Paisius Velichovsky.Paisius Velichovsky hade sökt sig till den andliga akademin i Kiev och där mötts av en andlig lättja och en ytlighet som gjorde att han efter fyra år besviken avbröt sina studier och kom så till Rumänien där han träffade några munkar som flydde undan Peter den Stores välde. Kontakten med dem ledde honom vidare. Så småningom vände Paisius stegen mot Det heliga berget Athos. Men även där märkte han att det andliga livet befann sig under lågvattenmärke. Han valde att leva som eremit, och ägnade dagarna åt bön och studiet av Skriften och fäderna. Till slut återvände han till Rumänien. Där blev han sedan en centralgestalt bland sökande munkar.
Den andliga rörelsen runt Paisius växte till över tusen munkar, uppdelade på två kloster. Från såväl Ryssland, Grekland som andra länder kom pilgrimer och besökare för att beröras av deras exempel. Paisius som hade lärt sig grekiska på Athos påbörjade arbetet med att översätta många av kyrkofädernas skrifter liksom den grekiska versionen av Filokalia ( Φιλοκαλία , kärleken till det sköna/goda) som utkom 1782 i Venedig, sammanställd av Nikodemos av Athos och Makarios, biskop av Korint. Boken omfattade texter alltifrån 300-talet fram till 1400-talet, sammanlagt 36 olika författare.
Paisius Velichovsky översatte Philokalia till kyrkoslaviska under namnet ”Dobotroljubije” och den trycktes i St. Petersburg 1793. Paisius Velichovsky insomnande i frid 1794, ett år efter att den slaviska utgåvan av Filokalia hade utkommit.
Det var denna bok vår vän pilgrimen fick i sin hand. Det var om denna bok han skriver:
”- Är den möjligen högre och heligare än bibeln? Frågade jag.
-Nej, den är inte högre och heligare än Bibeln, men den kastar ljus över det som är fördolt i Bibeln och som i sin upphöjdhet är svårförståeligt för vårt begränsade förstånd.”
Men hur kommer det sig att vår ryske pilgrim hade så svårt att finna någon som kunde introducera honom i den oavlåtliga bönen. (…eller hur kommer det sig att det idag är så svårt att finna undervisning i den fördjupade kristna spiritualiteten?).
Svaret är enkelt. Traditionen var bortglömd. Har varit bortglömd? Är bortglömd? Berättelsen om den ryske pilgrimen blev till en nylansering, inte bara av en bok, utan av en hel förtryckt andlig tradition,ἡσυχασμός, hesychasmos, härstammar ur ordet ἡσυχία, hesychia, ”stillhet, vila, tystnad, ordlöshet”,”tystnadens praktik” (en frukt av Jesusbönen) och den bildlösa kontemplationen som en nåd och gåva som beredes väg genom Tystnadens arbete , tex. djupmeditation.
Den ryske pilgrimens berättelser har översatts till bl.a. tyska, engelska, franska och svenska. Förordet till den svenska upplagan är skrivet av vår egen Tito Colliander 1960 som skriver: ”Med fog har det anförts att författaren måste vara en person med djup teologisk insikt. Desto gåtfullare, mera rik och uppslagsgivande, lockande och betvingande är den.”
I takt med att den ryske pilgrimens berättelser gjort Philokalia känd bland de breda folklagren så har sammelverket översatts till engelska, finska ( översatt av syster Kristoduli i Lintula) och i nuläget översättes verket till svenska av författaren Bengt Pohjanen.
När Snoan den 14 september 2014 fyller 40 år är även det en del av den spännande historien om en borttappad andlighet, om ett andligt liv som befunnit sig under lågvattenmärke men som nu återvänder genom tystnadens praktik och övning i kontemplation.
Kent Danielsson
Tro, kropp och kärlek ... 
Kommentera