Svallvågor ur tystnaden III – en ängel på besök

.

Man tänder ljus inför den
Bär den i procession.
Bugar inför den.
Kysser den.
Tillber inte men vördar.
Prästerna svänger rökelsekaret över den på samma sätt som de gör över altaret och församlingen.
År efter år. Bilden mörknar. Ljusen brinner.
Och tillslut nöts färgerna bort, konturerna bleknar.
Så man skyddar bilden med en silverram som bara öppnar sig över ansiktet och händerna.

Ingrid och Gunnar Ekelöf var på resa och sökte sig till Choraklostrets kapell (Kariye Cami) invid den gamla stadsmuren där den största och bäst bevarade bysantinska mosaikcykeln i Istanbul finns. I detta lilla kapell som byggts över källan hängde på en vägg en stor ikon som var täckt med en silverbasma: en plåtrelief som täcker allt utom Madonnans och Jesusbarnets ansikten. Och på denna ikon har allt svartnat, allt nötts ner intill träet, även de fria uttagen för huvudena och jungfruns hand. Bilden var sönderkysst.

Samma natt skriver Gunnar Ekelöf, efter en lång tid av ordtorka, med en flaska konjak, 17 dikter i en inspiration som han själv senare talade om som en ängels besök. Senare skrev han en annan natt ytterligare elva. På två nätter skrev han alltså första delen av samlingen Dīwān över fursten av Emgión.

Han skrev om Jungfrun:

Den svarta bilden
under silver sönderkysst
Den svarta bilden
under silver sönderkysst
Under silvret
den svarta bilden sönderkysst
Under silvret
den svarta bilden sönderkysst
Runt kring bilden
det vita silvret sönderkysst
Runt kring bilden
själva metallen sönderkysst
Under metallen
den svarta bilden sönderkysst
Mörker, o mörker sönderkysst
Mörker i våra ögon sönderkysst
Allt vad vi önskat sönderkysst
Allt vad vi inte önskat
kysst och sönderkysst
Allt vad vi undsluppit sönderkysst.
Allt vad vi önskar
flerfaldiga gånger kysst.

Jag tror att jag alltsedan min på så många sätt, tonåriga Ekelöfperiod, som även innehöll Björling, Lindegren och Enckell, ständigt varit sysselsatt med det omöjliga, nämligen att skriva ikon. I böcker, predikningar och andakter. Skriva, tala, berätta en närvaro in i rummet, in i livet. En omöjlighet. En gåva. Ett mysterium. Ty den närvaron är inte jag. Inte mitt. Det är en annan som stiger fram. Det är att öppna en dörr för en ängel.

Det omvända perspektivet.

Det omvända perspektivet skiljer den andliga texten från ett föredrag, undervisning och proklamation. Vilket innebär att vår kyrka är fattig intill döden på andliga texter och men rik intill övergödning på förklarande, vetande, analyserande texter.
Det omvända perspektivet finns redan i evangelierna. Ibland brukar man fånga det perspektivet med att peka på hur Jesus börjar ofta sina berättelser med Amen, Amen. Det är alltså som om han steg ut över tröskeln ifrån det mörka, det svarta, det osynliga, som om han steg ut ur Guds rike inom sig, bekräftande vad han sett, kan och vet, sägande Amen Amen till allt han bär inom sig och så säger han det in i rummet, gör det Guds rike närvarande!

I den målade ikonen är det omvända perspektivet en del av identiteten och sägs ofta vara motsatsen till den västerländska konstens centralperspektiv. Centralperspektivet fanns redan under antiken men var reserverat för illusionskapande måleri, för trick- och effektsökeri.

Det är som med fönster. Centralperspektivet från min skrivarlya i Jomala prästgård leder blicken ut över prästträskets gråa höstvatten. Precis som alla förklaringar och analyser leder vår uppmärksamhet ut tankarnas endimensionella geografier.
Det omvända perspektivet fyller min skrivarboa med ljus, sena septembersolens ljus.

Ikonen målas så som motivet ser ut inifrån bilden och framför den står jag tyst, tar emot, är sedd. Den heliga bilden, ikonen, fyller mitt liv med närvaro. Med ljus. Med nåd.
Där finns ingen sol. Där finns inga skuggor. Det som lyser är det oskapade ljuset.
Och allt är NU. En ängel på besök.