Den spännande historien om en borttappad andlighet

En morgon i sent 1800-tal stiger en man in i en kyrka i Ryssland.
Han är fylld av en desperat längtan efter det Heliga.
I tidiga barnaår hade han blivit bortadopterad. Hans bror lade beslag på hela arvet. Genom en tragisk olycka hade han förlorat rörelseförmågan i ena armen. Och om dettta inte hade varit nog så dog hans hustru bara efter något års äktenskap.
Han blev hemlös och ensam i världen.
Denna morgon i sent 1800-tal gick han in i en kyrka , tände ett ljus inför ikonen och fick höra prästen läsa bibelordet: ”Bedjen oavlåtligen”.
Hur i hela världen? tänkte denne man, hur kan man be utan uppehåll? Det finns ju så många andra praktiska saker som måste göras. Men orden förföljde honom på hans pilgrimsvandring genom Ryssland. Och ingen kunde ge honom ett svar! Ingen kunde berätta för honom hur man gör! Hur kommer det sig att man bara kan säga hur det är men aldrig hur man gör? Hur kommer det sig att man kan undervisa i den kristna spiritualitetens teori, men kan ingenting säga om dess praktik?

Den frågan är absolut lika brännande idag som i slutet av 1800-talet. Och svaret då var: man hade glömt hur man gör. Och svaret idag är: det är dåligt med praktik. Bland kyrkans folk och anställda.

Den ryske pilgrimens vandring, som nedtecknades med vänster hand, blev inte bara en beskrivning av en återerövrad praktik, utan en mycket viktigt del av den förlorade andlighetens återkomst.

Den ryske pilgrimen träffar nämligen på en andlig lärare som inte bara läst teorin utan utövade praktik. Och det mötet resulterade i att pilgrimen fick en bok i sin hand som hette ”Kärleken till skönheten”, Philokalia. I den boken fanns beskrivet hur man gör.

Varifrån kom boken? På vilket språk var den skriven? Vem hade skrivit den?

Till svaret på de frågorna leder ett enda namn: Paisius Velichovsky.

Och vem var han? Jo, en man som i lika hög grad som den ryske pilgrimen, beslutsamt och målmedvetet, sökt efter den, i den kristna kyrkan, då som nu, så sällsynta och nästan utrotade örten Andlighet.

Paisius Velichovsky hade i sitt sökande hamnat vid den andliga akademin i Kiev. Där möttes han av en ytlighet och en andlig lättja, som gjorde att han efter fyra år, besviken och uppgiven, avbröt sina studier och kom så till Rumänien, där han träffade på några munkar som flydde undan Peter den Stores välde. Kontakten med dem ledde honom vidare, till det heliga berget Athos. Men även där märkte han att det andliga livet befann sig under lågvattenmärke. Han valde att leva som eremit, och ägnade dagarna åt bön och studiet av Skriften och fäderna. Livet i tystnad och tillbedjan gjorde att när han sedan återvände till Rumänien fanns i honom en enkelhet och närvaro som gjorde att folk drogs till honom. En andlig rörelse växte upp kring Paisius, till slut omfattade den över tusen munkar, uppdelade på två kloster. Från såväl Ryssland, Grekland, som andra länder, kom pilgrimer och besökare för att beröras av deras liv.

I tider av andlig utarmning finns det alltid människor som söker och handlar. På olika håll. På olika sätt. Nu levde Nikodemos av Athos och biskopen av Korint, Makarios. De beslöt sig för att sammanställa enskilda texter av sammanlagt 36 författare, alltifrån 300-talets kyrkofäder till 1400-talets kontemplativa teologer, dvs texter ur den övade tystnadens tradition. De samlade texterna gavs ut 1782 i Venedig under namnet Philokalia..

Paisius, som hade lärt sig grekiska på Athos, översatte den till kyrkoslaviska under namnet ”Dobotroljubije”.

Det var den boken som den ryske pilgrimen fick i sin vänstra hand. Och det var i den boken som den ryske pilgrimen läste Simeon, den Nye Teologens ord: ”Vid varje andetag skall du säga: Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig. Du skall uttala orden sakta och tyst, med läpparna eller enbart i anden. Försök att jaga bort alla ovidkommande tankar.” Så gör man. Det är andlig praktik.

”En rysk pilgrims berättelser”, översattes till svenska 1960, med förord av vår egen Tito Colliander.

Jag köpte boken under studietiden, övningen lärde jag mig på egen hand. Efter fyra års studier avbröt jag och flyttade hem till Åland, jobbade och förlorade allt mer, tack gode Gud, den tro jag hade. En föreställningstro. En utanpå kunskap. En världsförklaring. En sorts ideologi. Jag jobbade under ett år som lärare ute på Kökar, utan trosföreställningar. En välsignad, välsignad tid. Med Lars Norén som husgud. I maj någon gång står jag vid en övergång i Mariehamn och väntar på grönt ljus. Och plötsligt blir jag medveten om min andning. Och hör mig ordlöst säga i takt med andningen: ”Herre Jesus Kristus Guds son, förbarma dig”. Det flyter upp ur det föreställningsfria. Ur tystnadens hav. Som en gåva. Som ur en källa rinner det fram. Tårarna började rinna. Och det blev grönt ljus.

Sedan dess har den övningen varit vardag. Min praktik. Och ur tystnaden tar jag emot andetagen: Herre Jesus Kristus Guds son, förbarma dig”. Sittande på kudde. På golvet. I en tystnad där jag blir till, närvarande i kött och blod. I blick och hand. I en tystnad som ordlöst viskar: Herre Jesus Kristus förbarma dig över mig.

Sedan många år tillbaka undervisar jag i detta så ofta det bara ges möjlighet. Så ofta jag blir tillfrågad.

Det här var den spännande historien om en borttappad andlighet. Om en bortglömd praktik.
Men den avslöjar även obarmhärtigt en pågående förkunnelse av död teori.

Kent Danielsson
Prästgårdskammaren i Jomala den femtonde veckan efter pingst då kyrkorna fylls av orden ” Bedjen oavlåtligen”.