Det ena ögat gult och det andra blått – om Ålands kyrka, kultur och makt

Valdemar Nyman skriver i sin roman Den stora flykten om pedagogen Johannes Liliewahn: Det ena ögat var sol och det andra var måne. På det viset fångade han Liliewahns tendens både till själens djupa mörker och till dess klara solskensdagar, båda två på samma gång.

Jag tänker, Åland, ditt ena öga är gult och det andra blått. Och skulle fredförhandlingarna i Fredrikshamn 1809 ha styrts av de nya spirande ideerna kring en nationalstat grundad på språk, kultur och förvaltning då skulle Åland idag ha varit en del av det svenska riket såväl som de svensktalande omådena i Finland. Svenska rikets östra gräns skulle nämligen ha varit till stora delar identisk med nuvarande Borgå stifts gränser och Åland skulle ha legat mitt i.

Maktens gränser

Men nu drogs gränslinjerna med maktens svärd rakt igenom samernas rike ner längs med Bottenhavet och så att Åland föstes in i det nya storfurstendömet Finland.
Och under denna tid föddes föreställningar som att det nuvarande Finland varit ockuperat av Sverige, ett lydland på samma sätt som man nu var ett lydland under Ryssland. Men den felaktiga föreställningen är en produkt i ett nationsbygge som till stora delar var influerat av fennomanismen med den svensktalande bildade klassen i spetsen. Till den finska patriotismens ledargestalter hör ju Runeberg, Topelius, Snellman, Sibelius, Aleksis Stenman (senare Kivi) m.fl. Det var ett nationsbygge som utfördes inom storfurstendömets gränser och även på Åland. Min farmor kunde långa strofer ur Runebergs Fänrik Stål utantill ännu på sin ålderdom. Så blev Ålands ena öga blått.

Kulturens gränser

Kulturellt och språkmässigt är vi en del av den enhetskultur som byggts upp allt sedan tiden före reformationen. En enhetskultur som skapades till största delen av kyrkan. Tänk er, att i varje socken från Småland till Savolax förrättades läsförhör där samtliga innevånare förhördes i läskunnighet, stavning, kristendom och där utvalda talesmän fick redogöra för det sedliga livet i socknen. Varje år i 400 år. Generation efter generation. Ur det uppstod en gemensam kultur som sträckte sig ända mot gränsen till Ryssland. Den kulturen var svensk. Förvaltningsspråket ända fram till gränsen mot Novogorod var tyska, latin eller svenska. Det nuvarande Finland var alltså fram till 1809 det svenska riket östra halva, en levande och integrerad del. Åbo var det andra största staden i Svea rike. Åland låg mitt i detta rike.

Nationsbygget

Efter hundra år av nationsbygget Finland, inom gränserna för storfurstendömet, hade man så småningom skapat en stark och djup identitetskänsla. Staten Finland som nästa år fyller 100 år, var på väg att födas. Till största delen hade nu både de svenskspråkiga områdena och de finskspråkiga en gemensam finländsk identitet. Båda hade blåa ögon. Båda språkgrupperna var finländare.

<

Men Åland som var geografiskt isolerat och med täta kontakter till moderlandet Sverige hade fortfarande ena ögat gult.

Åland och den åländska kyrkan

När Julius Sundblom sedan gick i spetsen för Ålandsrörelsens strävan efter att Åland skulle återförenas med Sverige, så stod han mitt i en enhetskultur som hade sina rötter 500 år tillbaka i tiden och med majoriteten av ålänningarna bakom sig.
Den så kallade Ålandskommitte´n bestående av framstående svensktalande kulturmän i Helsingfors med undantag av Johannes Holmberg från Geta, hade ett gemensamt – ett förflutet som tjänstemän på Åland samt att de var engagerade i det finländska nationsbygget och strävade så klart efter att Åland skulle bevaras som en del av Finland. Med hjälp av sitt förslag till självstyrelselagar, som idag är Ålands orubbliga identitet, nådde man så småningom sitt mål. Åland blev, med det ena ögat gult och det andra blått, en självstyrd del av det Finland som nästa år jubilerar.

Men den åländska kyrkan då? Ja, inom den finns en allt mer tydlig och skarp konflikt. De åländska församlingarna är till sin förvaltning, lagstiftning och makt, helt och hållet en del av Borgå stift, vars ena öga är blått och det andra av samma färg. Men den åländska kyrkan är till sin kultur, historia och liv en del av den 600-årig kultur som sträcker över nationsgränserna. Det andra ögat, det blåa har visat sig alltmer närsynt. Vid sportsammanhang och vid utvalda kultursammanhang såsom tex utbildning, sätter vi en kontaktlins för det blåa ögat och hejar på det finländska.
Idag står Ålands kyrka maktlös när den finländska kyrkliga förvaltningen genomför den ena centraliseringen efter den andra. Folkbokföringen, ekonomibokföringen och fastighetsförvaltningen överförs med våld till centrala datasystem som är behjälpligt översatta till svenska. Men det är inte språket som är det värsta. Det värsta är kulturkrocken med en auktoritär överhetsattityd och som gör oss alltmer främmande och hemlösa. Vi fängslas i en förvaltning (som dock på ett föredömligt och generöst understött de åländska församlingarna ekonomiskt) vars ena öga är mörkblått och det andra är maktsvart.
Vad skall Ålands kyrka göra? Ålands kyrka behöver ett förvaltningsmandat som sträcker sig betydligt längre än att ”följa med åländska intressen”.

Kent Danielsson