Åland, Småland och Savolax

Läsmöten har pågått allt sedan 1500-talet. Redan före reformationen reste prästen omkring i byarna och besökte gårdarna. Det var vanligt att prästerna drog omkring med ett stort följe och det blev ju betungande för gårdarna. Men bespisningen blev även en möjlighet att visa vad gården kunde prestera. Så till slut blev de ju själva kalasen som var det viktiga. Och det vara stora kalas som till slut måste stävjas på grund av slagsmål och brännvin. Skriftefärderna förbjöds 1625 genom hovrättspresidenten Nils Bjelkes försorg. Förbudet åtlyddes dock inte utan kalasen fortsatte på många platser, särskilt i vidsträckta församlingar. Drottning Kristina förnyade förbuden 1644 och man försökte hålla läsmöten i kyrkan. 1686 stadgades de första bestämmelserna om läsmöten i kyrkolagen och 1726 utfärdades en kunglig förordning…
Läsförhören inleddes i hemmen med bön och sång. Därefter förhör i kristendomens huvudstycken samt i innanläsning och stavning, varpå prästen i hela församlingens närvaro tillkännagav de framsteg speciellt barnen gjort. De försumliga varnades och fick nöja sig med ett halvt kors ( / ) eller till och med ett fjärdedels kors på sin läsesedel. Därefter fick byns talesman redogöra för det sedliga läget i byalaget. Förhöret avslutades med en bön och en psalm. Många äldre har fortfarande sina ”läsesedlar” bevarade från förr i världen.
Och denna tradition pågick i över femhundra år. Så skapades vår kultur på Åland, i Småland och Savolax. Den vi simmar i och oftast är blind för, den kristna kulturen. Någon skriver ut sig ur kyrkan men vi fortsätter att simma i samma vatten, tillsammans. Möts på kyrkogård, julbön, dop och begravning. Det är OK.