Att veta hur det är, men inte hur man gör

Hur kommer det sig att vi i vår kyrka är så duktiga på ATT SÄGA HUR DET ÄR… men så dåliga på att BERÄTTA HUR MAN GÖR?

Hur kommer det sig att vi bland kyrkans anställda undervisar med stor teoretisk kunskap om den kristna andlighetens TEORI, men så sällan utövar dess PRAKTIK?

Det är inte en ny fråga
det är en del av:

Den spännande historien om en borttappad andlighet

En morgon i sent 1800-tal stiger en man in i en kyrka i Ryssland.
Han är fylld av en desperat längtan efter det Heliga.
I tidiga barnaår hade han blivit bortadopterad. Hans bror lade beslag på hela arvet. Genom en tragisk olycka hade han förlorat rörelseförmågan i ena armen. Och om dettta inte hade varit nog så dog hans hustru bara efter något års äktenskap.
Han blev hemlös och ensam i världen.
Denna morgon i sent 1800-tal gick han in i en kyrka , tände ett ljus inför ikonen och fick höra prästen läsa bibelordet: ”Bedjen oavlåtligen”.
Hur i hela världen? tänkte denne man, hur kan man be utan uppehåll? Det finns ju så många andra praktiska saker som måste göras. Men orden förföljde honom på hans pilgrimsvandring genom Ryssland. Och ingen kunde ge honom ett svar! Ingen kunde berätta för honom hur man gör! Hur kommer det sig att man bara kan säga hur det är men aldrig hur man gör? Hur kommer det sig att man kan undervisa i den kristna spiritualitetens teori, men kan ingenting säga om dess praktik?