Horisonter

Och det är enkelt.

Det finns två horisonter.

Den ena där verkligheten verkar att krympa, minska och sluta i en enda punkt där långt borta.

Den andra horisonten beskriver Tranströmer i sin dikt Romanska bågar : ”Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.”

Den första horisonten utgår från mitt seende, det är jag som är centrum.

Så ser det ju ut i vårt samhälle likaväl som i vår kyrka.

Samma perspektiv, bara olika bilder.

Politiska, ekonomiska, intellektuella eller religiösa. Det kvittar.

Alla har samma perspektiv framåt, uppåt, neråt. Ut i beskrivningar, föreställningar och analyser. Jag berättar berättelsen. Det är den världsliga horisonten.

VÄND OM.

Det finns en annan horisont.

3 söndagen i advent uppmärksammas det som faktiskt borde vara kyrkans vardag. Andlighet.

Att berättelsen berättar mig.

Texten läser mig.

Bilden ser mig.

Sedd, berättad, läst är jag.

Det är den andra horisonten. Den andliga.

Att tända det tredje ljuset på frukostbordet denna söndag och så låta ljuset lysa in i mig är närmare evangeliets budskap än vilka religiösa linjedragningar som helst.

Går horisonten i mig är jag sedd. Och ser.

Men till och med vår moderna bibelöversättning har strukit de markörer som visar på det andliga, omvända perspektivet.

I grundtexten för tredje sön i advent inleds Johannes ord med ιδου, SE, SKÅDA.

Men det ordet är struket och så försvinner det andliga perspektivet och kvar är bar en religiös text som jag läser men som inte läser mig.

Så har man även gjort med ängeln Gabriels hälsning: Se, du skall bli havande”… detta ur grunden framväxande seendet som även gör oss havande med det högst älskade… det seendet har strukits och kvar är ett meddelande… som man får tänka vad man vill om.

”Saliga de renhjärtade,de skall skåda Gud”