… Philokalia… kärleken till skönheten……i teologi… i geometri… i rörelse… och i sång… i poesi… i analys… i sorgen och glädjen … i det spruckna…i tillbedjan

Vision, mystik och kultur

religionsfilosofiska-samtal

Det åländska samhällets främsta kulturhus är den åländska kyrkan. Att en stor del av oss är blinda för det framgick med allra största tydlighet vid den hetsiga debatten kring Julkyrkan och dagis…

Debattörer, tidningar och radio har svårt att se att ”vattnet vi simmar i är den kristna traditionen”.

 

Men hur skall kyrkan förvalta detta???

Hur skall kyrkan bli ett kulturhus med mindre prat och mera verkstad för alla?

I vårt grannland Sverige fördes en liknande ebbat i DN:

 

”Hösten 2015 presenterade tidskriften Fokus ”Kultursveriges 75 mäktigaste”, en lista där redaktionen hade rangordnat det svenska kulturlivets toppar – de som bestämmer ”vad vi ska läsa, lyssna och titta på”. På listan flockades chefer, artister, akademiledamöter, författare, förläggare och journalister inom litteratur, musik, film, tv-drama, bild- och scenkonst. SVT:s vd Hanna Stjärne hamnade i topp. Inte mycket att säga om – tv har en svåröverskattad betydelse i framväxten av det moderna Sverige.

Det fanns dock ett talande tomrum på Fokus lista – vars betydelse var större än klagoropen från de sårade konstnärssjälar som hamnat utanför strålkastarljuset. Det var ett tomrum som markerade frånvaron av en institution som i nästan tusen år har varit med om att skapa den svenska kulturen, en instans som på goda grunder kan kallas en av vårt lands viktigaste kulturbärare: kyrkan.

Förbiseendet i Fokus var knappast någon slump. Ungefär samtidigt som tidskriften presenterade sin kulturmaktslista utkom en ny utgåva av historikerna Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs bok ”Är svensken människa?”, som sedan den kom ut 2006 har nått ett slags klassikerstatus – bokens numera välkända huvudtes är att individualismen och den starka staten i Sverige har gått hand i hand; de statliga välfärdslösningarna har befordrat individens självständighet och individen har tackat genom att solidarisera sig med välfärdsstaten.

I förordet till den nya utgåvan erkände nu författarna ”med skammens rodnad på kinderna” att de gjort sig skyldiga till ett gravt förbiseende i originalupplagan, en tankelapsus som inte heller någon av de många entusiastiska recensenterna av boken hade uppmärksammat. De hade helt enkelt glömt bort kyrkan! Författarna kallar det själva för ”ett av de vanligaste majoritetskulturfelen i detta land: att tro att den svenska politiska kulturen är opåverkad av trosföreställningar”

 

Mycket talar för att de har rätt. Kyrkans funktion som kulturinstitution är i dagens offentlighet flagrant förbisedd, trots att den sedan 1100-talet har varit det svenska samhällets ojämförligt viktigaste kulturbärare. Under nästan ett helt årtusende har kyrkan spridit inte bara den kristna läran utan också nyheter, propaganda, lagar, konst, musik och kunskap – och därigenom format vårt språk, våra vanor, vår utbildning, vår ekonomi, vår stadsbild och vår politik. Kort sagt: vår kultur.

 
Kyrkohandboken förmedlar just bildning.Den är bärare av tusen år av musikaliskt och språkligt kulturarv – förmodligen är det ingen överdrift att kalla den för ett av den svenska kulturhistoriens viktigaste dokument. ”

 

Björn Wiman är född 1969 och kulturchef på Dagens Nyheter. Han är döpt som tonåring och konfirmerad i Söderledskyrkan i Farsta samt hyser en (hemlig) dröm om att en gång sjunga i kyrkokör.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s