Obratnaja perspektiva – det omvända perspektivet

Ännu en dag i värkstaden.
Och i skrivpulpeten.
Skrivpulpeten är ibland den bästa medicinen.

Och jag kommer inte ifrån tankarna som länge, länge förföljt mig, dvs att att Obratnaja perspektiva och andlighet hör ihop. Ovan en bild (bara för dess skönhets skull, har inte med perspektiv at göra) av den ryske teologen, filosofen, matematikern och vetenskapsmannen Pavel Florenskij. Efter den ryska revolutionen kom han att vara en av de ledande inom projektet att elektrifiera Ryssland, samtidigt som han undervisade i teologi, fram till dess att det teologiska seminariet stängdes. 1933 arresterades han och sändes till arbetsläger, till följd av att han vägrade avsvära sig sin tro arkebuserades han i Gulag 1937.

Men det som nu, detta reformationens märkesår, mest av allt lockar mig hos Florenskij är hans artikel om det Omvända perspektivet, Obratnaja perspektiva, som finns att läsa översatt till svenska i tidskriften Arche, nr 42–43 2013.

Och det är så mycket som faller på plats.

Det är inte för att  man skall kunna blicka ut som man öppnar ett fönster i väggen. Fönstret är inte där för att jag skall ha möjlighet att luta mig ut och njuta, beundra och dra andan och höra fåglarna sjunga.  Jag är inte naturens centrum. Man öppnar upp ett fönster i väggen för att världen skall komma in rummet, för att ljuset skall fylla takvalven, för att rummet skall bli synligt, för att jag skall finna min plats och mitt mål utanför mig själv- (

Låt oss följa Luther till Rom år 1511.

Tillsammans med en annan broder ur munkordern begav de sig iväg till fots med tio guldfloriner på fickan. Övernattade i kloster längs med vägen. Martin Luther var enligt vad som berättas, bedrövad över all det överflöd han mötte, det moraliska förfall han noterade och avsaknads av intresse för andliga  ting. Detta gällde alltså klosterväsendet. Men han hade ännu vissa förväntningar när han anlände till Rom. ”Hell dig heliga stad” lär han ha utropat. Och trots kyrkans moraliska förfall och dess enorma rikedomar så präglades ändå tiden av optimism, man hade återupptäckt de gamla grekiska filosoferna som bevarats av muslimernas översättningar till arabiska, Columbus hade seglat till Amerika. Michelangelo var i full färd med att måla freskerna i Sixtinska kapellet, Leon Battista Albertis verk  Om byggnadskonsten från 1452, betydde nya tider för arkitekturen…och musiken… den gregorianska sången minskade i betydelse, en sakrala musiken blir allt mer flerstämmig, manlånar ofta in melodier från den profana,  den  första polyfona vokalmusiken för kyrkan framfördes a capella.

 Där stod munken ifrån Wittenberg. Och han visste kanske inte vad det var som var det förfärliga, förutom då moralen, överflödet, narrmässorna och hedendomen (de grekiska filosoferna). Hans augustinska medvandrare var dock mycket mer förtjust… tänk, Platon, Aristoteles, den romerske arkitekten Vitruvius skrift De architectura från århundraden före Kristus… tänk när vi får möta dessa runt bordena i himmelriket. Kommer aldrig att hända… dessa odöpta hedningar… tänkte Luther.

Men framför allt… en sak gick igenom allt. En röd tråd. Världen var som en teaterscen. (Inom teaterns scendekorationer och i annat illusionsmåleri behövdes och användes redan under antiken linjeperspektivet för att uppnå teaterns och illusionens syfte – att ersätta verkligheten med dess sken. Att skapa en verklighet vars centrum var betraktaren. Scendekoren är på så vis ett tilltalande bedrägeri).

Allt som hände, allt som fanns, allt som upptäcktes var liksom planeter i ett kulturellt solsystem där människans var i centrum. Naturen var till för henne. Jorden var till för henne. Nya världsdelar var till för…? Människan  vara solen i centrum. Och kyrkan. Ett tilltalande bedrägeri.

Hela verkligheten ritades med hjälp av centralperspektivet där människan var centrum. Så lästes de teologiska avhandlingarna. Så tolkades visioner, vittnesbörd och mystika upplevelser. Så förstod man evangelierna, de var berättelser på en scen, de var skildringar över en tid och en man…och i skildringarna fick man veta att de nya världsdelarnas skulle se ut som våra. Och så målades kyrkorna. Så skapades den främsta kyrkliga konsten. Och så föddes renässansmusiken. Och poesin och litteraturen. Leonardo da Vinci har ofta utpekats som idealet för renässansmänniskan – konstnär, arkitekt, uppfinnare och naturvetenskapsman i samma person. I sina målningar utvecklar han också ett av renässanskonstens karaktärsdrag, den psykologiserande människobilden.

Det var här den moderna individualismen blev till. I hela sin rikedom.

Där stod Luther. Han hade inte en chans att hoppa ut ur sin värld, han var barn av sin tid, han var en del av centralperspektivet. Människan i centrum.  Och hur han än kämpade med sina föreställningar, med sina goda gärningar, med sin äkta vilja, så fanns det ingen som kunde hjälpa honom och säga: ”Det bär bara dekoren du kämpar med, orden, idéerna…det hjälper inte hur intelligent och begåvad man är, det är ingen andlig förnyelse att upprorisk spika upp 95 teser om vad som får ingå i de pjäser som spelas. Och att Luther var en del av sin värld, med människan i centrum, visar framför allt det att han stryker kontemplationen, han stänger fönstret där ljuset strömmar in och ersätter det med Anfäktelse, dvs den egnas individuella mänskliga kampen i centrum. Han är instängd i det mörka rummet och löser sin kamp med ”Tro allena”. Tro att det finns ljus utanför.

Hur byter man perspektiv?

Den frågan besvarar inte reformationen.

Forts följer…