Att vara religionens centrum –

När Martin Luther (1483-1546) betonade människans personliga ansvar och underströk den unika närvaron av Gud hos de enskilde, blev följden den att den enskilda människan var direkt och omedelbart ansvarig inför Gud.

Den enskilda individens enda utväg och räddning var då Sola fide, ”Genom tron allena”, man var alltså inte beroende av kyrkans myndighet. Man var inte en del av ett kollektiv. ”Det religiösa förhållandet är för reformationen förhållandet mellan den enskilda människans själ och Gud. Guds nåd drabbar inte samfund eller andra mänskliga kollektiv utan enbart individer. Individerna å sin sida kan endast genom sin egen personliga tro på Jesus Kristus bli frälsta från synd och död. Det finns alltså en uttalad religiös individualism i reformatorernas lära.”Sven-Eric Liedman.

Simone Weil, det underbara geniet på 1900-hundratalets början (1909-1943) formulerade den kristna individualismen på ett otroligt vackert sätt: Jag är den enda platsen Gud har den här utsikten.

Så kan den religiösa individualismen gestaltas av en mystiker, matematiker och filosof, på ett sätt som för mig öppnat nya horisonter. Och en ny kunskap. Men som är narcissistisk.

Jag återkommer ofta till mina tidiga studieår.

Ut från teologiska fakultetens huvuddörr i Åbo kommer salig i minne, Bror Nyback. Han ropar över gården till mig: finns frälsningen i Kyrkan. Jag svarar: Ja, i Kyrkan. Strax innan jag styrt stegen till Café Gadolinia hör jag honom igen, längre borta: Finns frälsningen utanför kyrkan. Nej, mumlar jag med en blick över axeln.

Frälsningen finns i den gemenskap och det kollektivt som kallas Kristi kropp!

Men Mässan!

Missa individualismo. Mässa från min horisont. Gudstjänstens kris. Att det är jaget som är alltings centrum. Församlingsbornas jag. Prästens jag. De troendes jag. Musikernas jag. Därför blir trosbekännelsen något jag skall kryssa för. Nattvarden något jag skall tro på. Predikan något jag måste ta ställning till. Religioso individualismo.

Och när övergår individualism i narcissism? När blir alla dessa ”jag-psalmer” i gammal och ny tappning, i bästa fall obrukbara? När blir våra predikningar en skam? När blir kyrkan så andligt utarmad och fylld av narcissistisk religiositet att vi vänder om.

Nu?

Njja a, det är inte många som svarar ”Kyrkan” när man på frågar: Var finna en mogen andlighet, men inte är det väl nåt fel… på de?

Vi måste byta perspektiv.

Odla ikonens perspektiv i mässa och gudstjänst. Det omvända perspektivet

Det är inte ur mitt innersta som solen lyser fram och bestrålar de åländska blomsterängarna som snart, snart, skall brista fram. Det är inte ur mitt innersta som upplysningens sken stiger och belyser världen så att alla förstår den.

Solen lyser fram ur det heliga Mysteriet och Den signade dag skall ljusna över oss..