Luther bakom allt

I en novell av Willy Kyrklund blir berättaren bjuden på te av Gud. Gud använder tillfället för att berätta om villkoren för att bli frälst. Det visar sig att Martin Luthers formel ”genom tron allena” inte bara är karaktäristisk för lutherdomen utan också överensstämmer med det faktiska förhållandet. Det är bara genom att tro på den rena evangeliska läran, formulerad i Augsburgska bekännelsen och bekräftad och fastslagen genom Uppsala mötes beslut 1593, som man kan bli frälst och komma in i himlen.

– Men det betyder ju, invänder berättaren, att de saligas skara till alldeles oproportionerlig del kommer att utgöras av svenskar. Svenska kommer att bli det dominerande språket i paradiset.

– Javisst, svarar Gud och tar en ny klunk te. Men du skall inte vara ledsen för det. Du är ju svensk.

Om Kyrklunds Gud hade rätt vad gäller villkoren för att att komma till himlen må här lämnas osagt. Att konsekvenserna skulle bli de angivna med anmärkningsvärt många svenskar bland de saliga är dock otvivelaktigt.

I kanske inget annat land hade Luther en så total framgång som i Sverige. Och omvänt – inget annat land är i så hög utsträckning som Sverige en skapelse av Luther och lutherdomen. Luthers lära är omöjlig att skilja från svenskheten själv. Kanske kan man framhålla fyra knutpunkter som tydliggör den ursprungliga alliansen mellan Sverige och lutherdomen.

Den första knutpunkten, förutsättning för de övriga, är Västerås riksdag 1527. Kompletterad med andra beslut genomförde den reformationens, det vill säga Sveriges övergång till lutherdomen sådan den tolkades av framför andra Olaus Petri. Olaus Petri uttolkade också den politiska innebörden. Gud hade uppväckt ett kungligt svenskt blod i form av Gustav Vasa. Nu var det slut, förklarade denne Gustav Vasa, på makten för munkar, präster och andra påvens kreatur. Sverige hade lösts från unionen med Danmark. Det löstes också från inflytandet från Rom. Landet blev på allvar en nationalstat. Det nationella kungadömet, indragningen av kyrkans egendom till kronan, slutet för biskoparnas och prästernas oberoende makt, allt detta var delar av ett stort sammanhang. Naturligtvis hade processen motsvarigheter i andra länder. Men var genomfördes den med så mycket mod i barm eller så mycken kraft i arm som i Sverige?

Som bekant förföll det stora verket. När Johan III började visa papistiska tendenser var det verkligen i fara. Till slut hotades Sverige av risken att hamna under en polsk och katolsk kung, Sigismund, Johans son och dessvärre legitim arvinge till Sveriges tron. Det blev Gustav Vasas tredje son, hertig Karl som räddade svenskheten. Efter en galning och en halvpapist kom en järnhertig. Karl lät sammankalla Uppsala möte 1593. Nu uppstod klarhet till sist. Prästerskapet som samlades i Uppsala antog den heliga skrift som enda rättesnöre för tron. Den heliga skrift var detsamma som Augsburgska bekännelsen, vilken genomgicks punkt efter punkt och befanns korrekt. Kättare skulle utvisas ur landet. Ordföranden sammanfattade besluten:

”Nu är Sverige blivet en man, och alla have vi en herre och Gud.”

Rent världsligt hade man visserligen för tillfället två herrar, en katolik och en protestant. Men Sigismund kunde snart avsättas och Karl bli kung. Därefter återstod bara att på nytt upprätta Uppsala universitet för att uttolka den gällande läran.

Sverige var nu enat till en man och ett folk. Man kunde övergå till att sprida ljuset. Det gjorde Gustav II Adolf när han ingrep i trettioåriga kriget. Det handlade om att befria förtryckta trosförvanter från påvens ok, förklarade kungen vid riksdagen 1629. Hundra år efter reformationen kom Sverige lutherdomen till undsättning i dess ursprungsland, Tyskland. Ljuset kom nu från norr.

Den fjärde knutpunkten kom när Karl XI stadfäste en ny kyrkolag 1686. Nu blev kyrkan i Sverige slutgiltigt statskyrka med kungen som överhuvud och med prästerskapet som statens och kungens tjänare och ämbetsmän. Svenskhetens samhällsmodell var färdigkonstruerad. Kyrkobokföringen, tills vidare unik i världen, blev den så att säga demografiska bekräftelsen. ”Nu tacker Gud, allt folk”, skrev Jesper Swedberg i den psalmbok som fick godkändstämpel av kungen 1695.

På den tiden man läste historia i skolorna brukade man lära sig allt detta om fosterlandets tillblivelse. Stämmer det ännu? Det kan sägas naturligtvis att Luthers lära eroderades mer och mer under 1700-tal, 1800-tal och 1900-tal och att numera snart sagt ingenting finns kvar i världens mest sekulariserade land, där det i stället är romersk katolicism, halvt kätterska frikyrkoläror eller islam som är den levande tron hos dem som alls tror något. Eller kan det sägas att innehållet skiftar, men formen finns kvar, så att exempelvis mångkulturalismen blivit kärnan i en ny svensk enhetskultur (låt vara ifrågasatt av nya kättare), som kyrkorna och universiteten har i uppdrag att tolka och förkunna.

Men man kan också peka på andra faktorer. När Sverige blev lutherskt gav det upphov till ett nytt prästerskap, inte bara till präster utan till prästfruar och prästbarn. Eftersom en inte så liten del av svensk kultur genom århundradena skapats av prästsöner och prästdöttrar är detta ingen obetydlig sak. Inte heller är det en obetydlig sak att den moderna svenskan och det svenska skriftspråket skapades genom Gustav Vasas bibel. Inte heller att psalmerna utgjort stommen i en svensk sång- och lyrikskatt. Många av de kyrkobyggnader som fyller landet (och tömmer församlingarnas kassor) byggdes under katolsk tid. Men de har dock till och med i detta fall under ett halvt årtusende tjänat lutheransk gudstjänst. Vad J A Eklund kallade ”fädernas kyrka i Sveriges land” har döpt, konfirmerat, vigt och begravt svenska folket under samma tid. Den förvaltning som fortfarande styr oss är i inte ringa utsträckning en skapelse av Gustav Vasa, Axel Oxenstierna och Karl XI, en skapelse vars ideologiska bas lades av lutherdomen.

Ännu en sak var viktig med lutherdomen. Den var en frukt av det tyska kulturinflytandet i Sverige. Och den bidrog till att det förblev starkt. Bortsett från det mäktiga franska inflytandet under den gustavianska eran varade den tyska dominansen fram till andra världskriget. Det gjorde sig gällande på de mest skilda fält – inom vetenskapen, litteraturen, politiken, militärväsendet. Men det faktum att kyrkan, landets mäktigaste och mest förgrenade ideologiska statsapparat hämtat sin bekännelse från Tyskland hade svåröverskådlig betydelse. Det är väl också uppenbart att den tyska kulturens självmord 1933 fick stora skadeverkningar också för Sverige. Svensk kultur förlorade sitt naturliga grannskap. Den avlägsna och av svenska förhållanden tämligen ointresserade angloamerikanska kulturen kunde aldrig fylla samma funktion som impulsgivare, inspiratör och uppmuntrande samtalspartner. Lutherdomen och den svenska kyrkan fick en knäck som de aldrig hämtat sig från.

Fanns det någon upplysning i Sverige? I så fall skilde den sig betydligt från den franska upplysningen. En man som Voltaire attackerade den katolska kyrkan samtidigt som han försvarade monarkin. Men i Sverige var kyrkan och kungamakten samma sak. Där fanns aldrig samma manöverutrymme för upplysta kritiker som i katolska länder, där spänningarna mellan kyrka och stat skapade ett visst frirum. Detta var något som bidrog till den svenska maktens sällsynt monolitiska karaktär.

Enhetligheten hade fördelar, inte bara för de styrande. Sverige upplevde inget inbördeskrig sedan Sigismund besegrats vid Stångebro. De omvälvningar och revolutioner som senare ägde rum var tämligen beskedliga och försiggick utan större blodsutgjutelse. Sverige var blivet en man, som man slagit fast i Uppsala. Tendensen mot ortodoxi gjorde att de stora, upplivande debatterna uteblev. Men enheten gav också nationell styrka.

När lutherdomen som statsbärande tankesystem började knaka i fogarna skapades en ny sorts nationalstat på dess grund. Händelserna 1809 bidrog till det. När Finland försvann blev resten av Sverige språkligt mera enhetligt. Finland självt började nu omskapa sig till en finsk nationalstat, fullbordad genom självständigheten 1917. Norrmännen gjorde till svenskarnas förargelse något liknande efter 1814, ledande fram till unionsbrottet 1905. Danmark utkämpade under 1800-talet krig mot Tyskland för en ny definition av det danska. Sverige gick en fredligare väg. Men också här blev slutresultatet en ny idé om nationen. Luther gled in i bakgrunden. Men Mäster Olof, Gustav Vasa, Karl IX, Gustav II Adolf och Karl XI förblev ihågkomna som en viktig del av svenska folkets underbara öden.

Under 1900-talet förblev denna nationalstat länge stark. Kyrkan fortsatte att spela en roll, den blev folkkyrka och folklore. Vita kyrkor mitt i byn, julottor i snöiga landskap, förfädernas gravar, Betlehems stjärna belysande vägen hem, allt detta förblev länge en del av nationens fantasiliv, ehuru numera befriat från dogmer. När Per Albin och de andra proklamerade folkhemmet byggde de vidare på traditionen.

Först mot slutet av 1900-talet och början av 2000-talet befanns allt detta förlegat och färdigt för avskrivning. I en globaliserad värld föreföll flaggor lika mogna som katekeser för historiens sophög.

Bara några år senare uppstod emellertid en förnimmelse av yrvakenhet. Behövde Sverige inte längre en ideologisk formel, ett kitt som höll samman? Känslan uppstod av att nationen föll sönder. Somliga såg en återgång till nationalstaten (eller folkhemmet) som lösningen. Andra talade en smula svävande om en ”värdegrund”. Men varifrån skulle en sådan värdegrund hämtas? På vilka gemensamma trosuppfattningar skulle den vila? Lutherdomen hade en gång i tiden tillhandahållit en värdegrund, fast som hälleberget. För fast, menar väl numera de flesta. Men att bygga på lösan sand framstod å andra sidan alltmer som vanskligt.

En sak tycks den nya värdegrunden likväl ha gemensamt med den gamla. Den omfattas huvudsakligen av svenskar (ehuru långt ifrån av alla svenskar). Den kallas numera också ofta i den politiska retoriken ”svenska värderingar”. Naturligtvis är de importerade, liksom lutherdomens var det. Något säger mig att de inte kommer att visa sig fullt så hållbara. Att skolorna skulle kunna lära ut dem kan man tvivla på. Redan undervisningen i långkatekesen hade sina svårigheter. Men alldeles feltänkt var den naturligtvis inte. Varje land behöver en gemensam formel. Det Luther gav våra förfäder kommer vi att få – varifrån?

Svante Nordin är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet.