Den fascinerande historien om de två systrarna צַלְמֵ֖ Zelem och דְמוּתֵ֑ Demuth, del 2

Till en liknelse.

Till en berättelse.

Till en story gjorde han dem.

דְמוּתֵ֑  Demuth

Genom att använda sig av ordet  Zelem (skuggan som trädets avbild)  för att beteckna den skapade människan så ville skapelseberättelsen kanske inte understryka det negativa i flyktighet och skuggtillvaro. Därför kallas Zelems tautologiska syster Demuth in i berättelsen. Rowan Williams påpekar att roten i det ordet ”Dem” syftar på att likna, påminna om, överensstämma. Att påminna om på samma sätt som vi kan säga att ett konstverk påminner om. Eller som reseskildringar på något vis kan överensstämma med de geografer de beskriver. Och på samma sätt som berättelser inte bara liknar det de gestaltar utan bjuder lyssnaren in över tröskeln.

Tänk vilken skimrande vers den 26 versen i Genesis första kapitel är: ”Låt oss göra människan till en skugga av oss och till en berättelse om oss.”

Så mycket lättare att förstå! Så oerhört spännande att läsa dina anletsdrag, dina andetag, din puls och dina drömmar. Att läsa den berättelse du är. Och så klart i den öppenheten förundras, beundra och älska.

Berättelsen förkroppsligar ju något av vad den representerar. Emedan skuggan, som ju också representerar, representerar något som saknas, någon som inte är på plats,

Till en berättelse skapade han dem. En berättelse som i generositet och sårbarhet öppnar sina dörrar för den som önskar träda in.

Det omvända perspektivet. Åter igen. Inte: hör nu på vad jag säger!  Utan: Läs mig varsamt.Dörrarna är öppna. Stig på.  Till en berättelse är jag skapad. En berättelse om det heliga. En sådan predikan.

Vi har alltså dessa två tautologiska systrar צַלְמֵ֖ Zelem och מוּתֵ֑  Demuth.  Leken dem emellan, spänningen och avgrunden mellan det maskulina (Zelem) och det feminina (Demuth) har gjort oerhörda avtryck i teologihistorien. I konflikter som resulterat i uppbrott, svärmeri och fundamentalism, i kyrkor och sekter.  Tillsammans är de ett hisnande äventyr… en människa.

”We may perhaps be able in our openness to be authentic icons, to grow up into being ourselves, image and likeness. Image, shadows of the divine, insubstantial in ourselves, always at risk because of the nothingness at the heart of ourselves and yet mysteriously parables at the same time. Persons’ speech and the relation and interaction may be mysteriously transfiguramly continuous with the action of God. In our contemplation of the Holy Image, in our understanding of how it is that certain images do open us up to silence. Rowan Williams