Kampen mellan Ikonen och Ideologen del 1

Tänk att i mänskors sätt att tänka finns fortfarande ett sorts minne av ett annat perspektiv. När jag var ny präst och kom till Kumlinge 1981 blev jag ibland ganska olycklig över mörka stormiga senhöstdagar då risken för mässfall var övergripande. Valdemar Nyman sade åt mig att ”Fira mässa med änglarna!” Ja, uppmaningen var ju trevlig och muralmålningarna i Sta Anna  kyrka är fyllda av en märklig närvaro.

Men att jag då faktiskt skulle ha firat mässa med änglarna … nej… uppmaningen var och förblev ett inspirerande och lite trösterikt sätt att prata.  När jag gick in i den vackra kyrkan och ställde mig i gången under mittersta valvet var det ju min blick som var centrum. Det var jag som stod där.Jag var närvarande.Det var jag som såg. Och förstod. Och jag log åt,  som jag uppfattade det, de tafatta perspektiven i målningarna. Här hade inte renässansens skickliga måleri med sitt centralperspektiv lämnat några som helst spår. Kyrkan är målad i början av 1500-talet samtidigt som Michelangelo målade i Sixtinska kapellet enligt den tidens alla konstnärliga knep.

Men poängen är att Valdemar Nymans uppmaning till mig är rotad i ett helt annat sätt att vara, än den jag, som den individualistiske nyvigde prästen hade tillgång till. För honom var änglarna redan där när mänskan steg in. De hade varit där i 500 år. Sjungande i takvalven. Det fanns någon där före jag kom. Närvarande. Det är det som korstecknet vid ingången markerar.  Jag hälsar dig, du som är här, du högt benådade, människosonen och änglarnas skara.. Närvaron. Och när jag sedan står där är det jag som blir sedd.

Det omvända perspektivet. Ikonens perspektiv.

På riktigt.

”Are these images intended to open us up to something else? And that of course affects how we think about the making of images. The icon painter undergoes a formidable experience of spiritual preparation and askesis. There are prayers that have to be said if you want to paint a genuine icon and when it is painted of course, it is not hung in the gallery,it may be hung on the wall of a private home, but it’s essential usage is in church. It is a presence in a church, a member of the gathering in church. It is often said that the icon screen in an Orthodox church reminds you that however many people there are in the church, the holy figures represented on screen are there with you and indeed they’re there when you’re not.   So how is an image made and for what is i to be used? Is it essentially decorative? Is it liturgical? If liturgical are we taking seriously the fact that like all aspects of liturgy it intends to transform the person who sees it and reflects upon it and if it is intended to transform then the production of that image has to have something to do with a transformed practice and a transformed person.” ROWAN WILLIAMS