… Philokalia… kärleken till skönheten……i teologi… i geometri… i rörelse… och i sång… i poesi… i analys… i sorgen och glädjen … i det spruckna…i tillbedjan

Måndagen i stilla veckan.

agonia-ist2010

Berättelsen skapar oss. Berättelsens förklarar oss. Berättelsen bär oss.

Och ”The greatest Story Ever Told” berättar om en brinnande buske. Om en man som ser den brinna. Hur den inte förtärs. Hur han tar av sig sandalerna. Ställer en fråga genom buskens grenar. Genom skenet av eld. Trotsande det oförklarliga.  Hör han eller ser han? Han frågar efter  det oförklarligas namn. Han vill ha det heliga i ett ord. Önskar mysteriets etikett. Han får det inte.

Han hör: Jag är den jag är. Eller bara JAG ÄR.

Och berättelsen vandrar vidare. Skapar mening och djup. ”JAG ÄR” är det oskapade ljusets bortom alla namn. Är ett icke namn. Är ett fingervisning utanför språket, begreppen, bortom alla namn. En fingervisning mot det som är… innan det sägs. Utanför begreppen. Utanför tanken. Och därför användes det namnet aldrig som namn, som ord, som begrepp. Det fick helt enkelt inte användas i den judiska traditionen. Ja, förutom av översteprästen en gång om året i det allra heligaste.

Det utomspråkliga får inte trivialiseras. Skall inte avsakraliseras. Det heliga skall inte intill fördumning förklaras och sekulariseras.

Därför… tystnad… istället för ORD.

Så går berättelsen. Så vet man. I berättelsen blir man till. Ända tills man står i en trädgård måndagen i Stilla veckan.

Då hörs en fråga i en trädgård. Trädgården heter Getsemane. Någon frågar ”Vem söker ni?” Någon svarar: ”Jesus från Nasaret.”

Och då. Utanför seendets gränser brinner en eld. Utanför intellektets rågränser hörs mysteriets andetag. Skådandet har svar. Busken brinner.  Jesus svarar… ett ickesvar:

Ἐγώ εἰμι. Jag är.

Utanför tankens geografer… mysteriet ÄR. Och berättelsen är konsekvent. Inför detta. Inför VARAT. Inför det som står och stampar utanför intellektets alla frenetisk stängda dörrar.

Stackars människa. Om jag bara kunde göra något för dig. Älskade Judas, hur kunde det bli så här? Om jag bara kunde så stoppade jag berättelsen nu. Men du är berättelsen. Du har berättelsen i din ryggrad. Var är du någonstans? I alla tankeloopars babeltorn?

Du ser inte busken brinna. Och nu hör du det du minst av allt ville höra:

Ἐγώ εἰμι. Jag är. Babeltornen rasar.

Och sedan ” vek de tillbaka och föll till marken.”

Föll till marken inför det oskapade Ljuset som brinner i busken.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s