… Philokalia… kärleken till skönheten……i teologi… i geometri… i rörelse… och i sång… i poesi… i analys… i sorgen och glädjen … i det spruckna…i tillbedjan

Jag är berättelsen

rublev-treenighet

Det är torsdag i Stilla veckan.

Skärtorsdag. Traditionstyngd. Långfredagsafton.  Ödesmättad.

Vi läser det vi tycker om, vi ser på det vi gillar och lyssnar till det vi accepterar.

Vi matar vår egen världssyn. Bygger så vår värld. Alltid.

Men ibland förändras vårt sätt att se världen. Det händer när vi av någon anledning inte har något val utan tvingas ut ur värld.

Instiftande av den heliga nattvarden måste för lärjungarna ha varit ett sådant tillfälle. Då man ingenting förstod av den enkla anledningen att det som hände hade ingen plats i färdiga förklaringar.

Påskmåltiden hade alla tolv firat sedan barnsben. Det visste hur det skulle gå till. Allt var i detalj reglerat. Dukningen. Menyn. Till och med sittordningen.  Ja, replikerna som skulle sägas vid påskmåltiden var bestämda. Så hade lärjungarna gjort kanske trettio gånger, fyrtio gånger. Och så skulle man göra nu.

Men så blir det inte.

I fullständig suveränitet bryter värden mot alla regler. Säger inte de repliker som skall sägas.  Tvärtom. Säger: Tag och ät, detta är min kropp.

Det finns stunder när vårt sätt att se förändras.

Det hände på skärtorsdagen.

Berättelsens alla vindlingar, allt ifrån utvandringen ur Egypten då man skulle stryka dörrposterna med blod, fram till Johannes Döparen som säger: Skåda,Guds lamm som borttager världens synd, till påskmåltidens bord där värden vid bordet säger:

Jag är den berättelsen.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s