Dansa med änglar

Åter igen två dagar i min älskade Anna

Och denna gång under ansiktet vid de främre södra fönstret. Kristusansiktet. Som man , utan att tveka, lyft ur bildprogrammets föreskrifter och låtit målas i altarets närhet istället för som den sjätte station på norra väggens korsväg.

Och visst… någon konfirmand som lyssnat måste ha skrivit texten till infopärmen om bildserien i kyrkan, för där står i anslutning till Kristusansiktet ” därför använder prästen torkduk” vid nattvarden. Så rätt, så rätt… vem du än må vara som skrivit texten. Endast ett litet förtydligande. Ansiktet är antagligen en variant av Veronicas svetteduk. Veronica var den okända kvinnan som led av ”blodgång” och som satte sitt hopp om att bli botad om hon bara fick röra vid Jesus.

”Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år, 26och som hade lidit mycket hos många läkare och kostat på sig allt vad hon ägde, utan att det hade varit henne till något gagn; snarare hade det blivit värre med henne.…” 

Och hon trängde sig fram och rörde vid manteln… ”Och strax uttorkade hennes blods källa, och hon kände i sin kropp att hon var botad från sin plåga.…”

Ja, jag älskar den här texten ur Markus evangeliums femte kapitel, som får sin klimax i dessa underbara formuleringar: ”Men strax då Jesus inom sig förnam vilken kraft som hade gått ut ifrån honom, vände han sig om i folkhopen och frågade: »Vem rörde vid mina kläder?»…

Denna okända kvinna befinner invid Jesu väg till korset, frisk och helt upptagen av det liv som tidigare varit henne förnekat. När hon ser mannen, smutsig, blodig. orkeslös rusar hon fram till honom.

Men vad gör man när ingeting finns att göra? När världen har sin gång. När maktens orubbliga beslut verkställs. När död och lidande inte går att undvika? Hon tar fram en duk, torkar Kristi ansikte, torkar bort smutsen, blodet, svetten och när hon sedan avlägsnar sig och ser i duken ser hon Vera icona, det sanna ansiktet. Därav ger man kvinnan namnet Veronica. Det finns ytterligare en östlig variant av legenden om duken men det som intresserar oss här är varför bröt man ut bilden ur den norra väggens skildring av korsvägen och flyttade den intill altaret? Av den neka anledningen att vid altare blir bilden till berättelse gång på gång. Var gång celebranten torkar av kalken är den handlingen samtidigt en symbolisk diakonal handling, man torkar Kristi ansikte, människans ansikte, den lidande människans anletsdrag. Veronicas svetten duk blir till en ny berättelse var gång nattvardsgästerna böjer knä och tar emot mysteriet, någon torkar människans ansikte, torkar tårar, torkar lidande och bestörtning. Torkar svetten från barnets panna, läser sagan, berättar om mormor för barnet som ligger i sjukbädden.

Det är vad man gör när ingeting finns att göra.

I Tom Sandqvists bok Helig Helig är bilden finns legenderna återgivna i konsthistorisk kontext. Jag läser dem om och om igen. Och jag läser när hans helt otroliga text som utgör ett avslut till  konstnären Ann Edholms stora svit ” 14 föreställningar – Tango d´Amour”, en svit med direkta hänvisningar till korsvägen. Sandqvist skriver: ”Kristus trycker duken mot sitt ansikte och låter bilden träda fram. Så avtecknas första målningen, avtrycket som blir bild, bilden som bildas i själva botttan mellan bildens orsak och dess underlag”.

Texten fortsätter: ” Här, på korset, i den. nionde timmens svarta mörker, ges löftet om det passionerade kärleksmötet med den Andre, ansikte mot ansikte, kropp mot kropp i tango d´amour. En rytmisk dans , en svepande, virvlande kärleksdans där varje steg, varje element varje bild bygger berättelsens syntaktiska förlopp i station efter station, i föreställning efter föreställning…” (Tom Sandqvist Helig, helig är bilden sid 140s)

Ja, i nattvardsgång efter nattvardsgång, tackar jag.

Och i St Anna kyrka blir berättelsen om Veronica kött och blod.

http://www.mariastenfors.com/exhibitions/ann-edholm-exhibition/