Reformationens märkesår 7 – VM i floskler

Så vad kan man annat vänta av ett gym där de anställda ser som sin huvuduppgift att bjuda på fastfood?

Johan Cronemans tv-krönika SVT i DN:

”Jag minns inte om det var pastor Astor Flanell i Mosebacke Monarki eller om det var pastor Jansson som på frågan om vad man skulle göra åt det faktum att det var dötrist i den svenska kyrkan svarade: ”Man skulle kunna införa en annan religion”.

Det var det första som slog mig efter söndagens gudstjänst i SVT2. Den här gången från Equmeniakyrkans konferens i Vårgårda. Är en ny religion räddningen?!

Den svenska kyrkans gudstjänster började ”moderniseras” på 70- och 80-talen – när man i dag ser barnpantomimer och elgitarrer, trummor och blåsare jazza loss i Jesu namn kan man inte inte annat än att le lite lätt ironiskt. Det var liksom så långt förändringens radikala vindar blåste. Barnpantomimer framme vid altaret är med andra ord fortfarande nästan revolutionärt.

Hade han hamnat i en svensk gudstjänst hade han dessförinnan somnat av tristess.
När jag lyssnar på vitt skilda predikningar från olika kyrkor och präster från gudstjänståret på SVT kan jag inte se någon som helst vilja till förnyelse, bara gammal skåpmat. Här och där lägger man in något om de papperslösa, något om allas lika värde. Man är med i samhällsdebatten. Herre deras skapare – har de någonsin känts längre ifrån?

Jag vet att det finns övertygade kristna som arbetar på ett helt annat vis, som radikaliseras av tiden och politiken, som viger sina liv åt att arbeta för de utsatta, de utslagna, de utslängda. Och som både vågar se sanningen och prata om vad som bör göras.

Det är förvånansvärt hur utbredda de gamla sanningarna är: Tro, förtröstan, tillit. Underkastelse. Lägg ditt liv i Jesu hand så ordnar sig det mesta. Man undrar ibland om de läst Nya testamentet, hur Jesus valde att förhålla sig till makten, till de fattiga, till de de upproriska.

Gudstjänsten från Vårgårda i söndags hade temat: ”Gud kom och gör något nytt”. Det var läpparnas bekännelse. Man blir inte särskilt omskakad av det som Lasse Svensson, dagens predikant från Vårgårda, lite senare kom att predika om. Han sade nämligen ingenting.

”Gud uppfinn nåt nytt, som gör det lätt, att härda ut, nåt för dom som väntar, dom som orkar vänta”, det är en textrad ur Olle Ljungströms geniala ”Nåt för dom som väntar”. När jag ser den utmärglade, trasige, svårt sjuke Olle Ljungström på några av de sista bilderna finns det faktiskt något Kristuslikt över honom.

Många av oss som såg och hörde honom kan nog se en del likheter med frälsaren. Han levde så där kompromisslöst och självförstörande som många av oss konstigt nog ofta sett som det enda möjliga livet – men aldrig vågat leva. Olle gjorde det i vårt ställe, precis som Kristus skall ha dött där på korset för vår skull.

Och när jag hör det floskel-VM som passerar genom årets predikningar runt om i landet tänker jag på den protestantiska prästen Paul Schneider, född och verksam i Rehnlandet, som från och med det nazistiska maktövertagandet 1933 ständigt hamnade i konflikt med den nazistiska staten – men vägrade ge vika. I fängelset i Koblenz kunde de andra fångarna varje kväll höra Paul Schneider läsa högt ur bibeln genom sitt cellfönster. Den 18 juli 1939 tröttnade nazisterna på hans vägran att böja sig. Man tog ut honom på gården och slog ihjäl honom.

Några gånger i livet har jag försökt söka tröst i kyrkan. Jag är en regelbunden bibelläsare. Ändå känner jag oftast mest igen mig i konstnären Frederick, i Woody Allens ”Hannah och hennes systrar”, när han säger: ”If Jesus came back and saw whats going on in his name, he’d never stop throwing up”.

Hade han hamnat i en svensk gudstjänst hade han dessförinnan somnat av tristess.