… Philokalia… kärleken till skönheten……i teologi… i geometri… i rörelse… och i sång… i poesi… i analys… i sorgen och glädjen … i det spruckna…i tillbedjan

Kartan

Det fanns så mycket på kartan. Där fanns de upptrampade stigarna. Där fanns platsen för lägerelden. Där fanns området för sången och dansen. Där fanns vattenkällorna. Och jaktmarkerna. Hela området var noggrant kartlagt och skildrat i olika färger. Kartan hängde över hela kortväggen i brandkårshuset. Den var som ett fönster ut mot en helt annan värld, en värld man aldrig sett bara hört talas om. De som samlades i brandkårshuset trodde på vad som berättades och man sjöng om elden och vattnet och dansen. En gång i veckan samlades menigheten i brandkårshuset och lyssnade. Till slut glömde man bort att det var bara en karta.  Den blev en generalplan. Så här skall det se ut!

Så hade det inte alltid varit. Det var annorlunda när Upptäcktresanden själv berättade om den underbara Platsen. Hur han var med och dansade och sjöng. Hur han tillsammans med ursprungsbefolkningen satt runt lägerelden. Hur de bar upp vattnet från vattenkällorna. När Upptäcktsresanden berättade så var det som dern underbara Platsen flyttade in i brandkårshuset. Som om elden värmde hjärtat och sången visste hur stegen skulle tas.  Det var något i rösten och i blicken. Det var som om det lyste. Brandkårshuset fylldes av den underbara Platsen. Det lyste in!

Det var det omvända pespektivet.

Men nu sedan Upptäcktsresanden var död och menigheten samlat ihop allt man lärt sig och utsett efterträdaren Martin så var det sig längre inte sig likt. Det hjälpte inte att man sjöng när inte stegen fick tas. Det skulle inte längre bäras vatten. Det blev förbjudet att gå upp stigar liknande dem på kartan. Ingen tände brasan i den stora öppna spisen. ”Genom tro allena” skulle man vänta på den underbara Platsen, sade Martin. Men trots att Martin var en mycket begåvad man och en mycket kunning kartläsare så blev underbara Platsen frånvarande.  Brandkårshuset var bara ett hus och ingen underbar Plats.

Så tyckte åtminstone Theresa som i så många år gått stigarna, burit vattnet, eldat och sjungit. Det var som om platsen fanns i fotstegen. Som om horisonten lyste i tonslingorna. Som om elden brann i hjärtat.  Det var som om varje steg hon tagit längs med stigarna inte bara förde framåt utan inåt, genom rum efter rum. Ja, så var det.  Men nu, när man inte längre fick vandra stigarna…

Theresa lämnade brandkårshuset och beslöt sig för att fortsätta sjunga, elda och vandra. Varje morgon och varje kväll. Till slut fick hon möjligheten att besöka platsen där Upptäcktsresanden hade levat. Hon kände igen det mesta. Fötterna visste hon hur stigarna gick. Hjärtat visste var elden brann. Allt  var som i fotstegen och hjärtslagen men så helt annorlunda och så mycket mer.

Ja den lilla berättelsen är en variant av en berättelse jag lärde mig på en retreatledarutbildning för 30 år sedan av salige Paavo Rissanen. Den har lärt mig vad som händer när man övar sig. När man regelbundet övar sig i tystnad, i den oavlåtliga bönen, när man använder sig av radbandet, när man betraktar ikonen, när man går pilgrimsvandringen. Där sker ett perspektivskifte. Hjärtats fönster öppnar sig och in strömmar ljus. Oförtjänt. Gratis. Men faktiskt.

Ljuset som strömmar in genom det nyöppnade fönstet är en belöning för utfört arbete. Javisst är det så. Öppnar man inte upp väggen strömmar inget ljus in. Då gäller tro allena. Tro på ljuset utanför.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s