… Philokalia… kärleken till skönheten……i teologi… i geometri… i rörelse… och i sång… i poesi… i analys… i sorgen och glädjen … i det spruckna…i tillbedjan

Gamla kyrkan i Taizé

taizéklostret

Längtar hit… hur många gånger har jag inte suttit här!

 

Det är söndag

Han är ensam kvar. Den gamle prästmunken i det övergivna klostret.
Klostret hade en gång i tiden varit ett centrum för kultur och bildning. Kvar är nu bara de krattade gångarna, den klippta häcken som ingärdar trädgården, en liten odlad trädgårdstäppa med en välvårdad kryddträdgård alldeles intill klosterväggen.

Ensam krattar han sandgångarnas vindlingar, klipper häcken och rensar kryddträdgården. Det är han som i biblioteket plockar fram en bok, låter den ligga uppslagen på läspulpeten så att dagen kan spegla sig i bokens illuminationer.

Det är han som skördar grönsakerna och vindruvorna.
Varje morgon vid fyra vaknar han och går till kapellet, tänder ljusen.
Klostret är hela hans värld. Med långsamma målmedvetna steg går han de invanda stigarna.
Det är söndag. Han gör korstecknet inför sakramentskåpet i kapellet, går fram till altaret, dukar fram vinkalken och tar fram oblaten, lägger den på patenen.
Och så hör jag honom sjunga ”Himlarna och jorden är fulla av din härlighet.”

Vad jag beundrar den munken. Han har ännu inte sett mig som sitter här längst bak i det mörka kapellet och bara betraktar. Andas och förundras.
Skulle vilja vara brödet på patenen. Vinet i kalken. I hans händers rörelser. Så vackra. Så närvarande. Och jag kanske är det.

Jag hör munken säga: ” Av vinrankans frukt och människans arbete bereder du åt oss Frälsningens kalk”
Det är jag som finns på altaret. Det är munken. Det är vi. Det är ett mysterium. Det brutna och söndervärkta, det krossade och övergivna blir helat, heligt.

Jag sitter tyst. Vill bara se och höra. Så sjunger han ”O Guds lamm, som bortager världens synd…” samtidigt som han bryter brödet…

Jag vill vara den munken. Som firar det stora mysteriet för mysteriets skull. Som inte går därifrån för att ingen annan är där. Ingen annan har varit där på femton år. Ändå har ljusen tänts, altaret dukats och brödet brutits.

Det är söndag. Och snart får jag fira mysteriet. Och jag går inte därifrån.

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s