Det är söndag – kyndelsmäss

4 oktober 1669 dog en av vår kulturs allra största konstnärer. Redan som tjugotvååring var denne mjölnarson Rembrandt van Rinj ett stort namn och målar ett beställningsverk där man ser rakt in i ett stort tempel och i centrum står en man som håller ett barn.
63 år gammal dör Rembrandt, ensam, nästan blind och utblottad.
I hans arbetsrum står en ofullbordad målning. Kvarlämnad på staffliet bland allt annat bråte.

Och målningen:
En gammal man med ett barn. Allt i bakgrunden är höljt i mörker utom profilen av den gamle mannens hustru Hanna.
Nästan slutna ögon och en halvt öppen mun, som om han sade något. Långt vitt skägg, tunt grånat hår. Nästan blind.
Men SKÅDAR ändå.
Skåda och se är inte samma sak.

Ser gör man med sitt öga. Och med sin hjärna.
Skådar gör man med sitt liv och med sitt hjärta.
Skådar gör man med alla dagar man bär på sina axlar, med alla steg man tagit för andra, med alla dessa gånger man vänt andra ryggen. Skådar gör man med alla rynkor över tinning, kind och hals. Med alla suckar och andetag. Och med pulsens uppfyllda längtan.
Så målas Symeon. Det är som om huden sjöng. Som om blicken lyste inåt. Som om hans händer ljöd av en enda sång :
Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen

Det är som om Rembrandt målat sig själv.

Eller mig.

ur boken

”Språket är gud: anteckningar om Joseph Brodsky” av Bengt Jangfeldt