Drottning Kristinas postväg

UR KOMMANDE UTGÅVA AV ”SKÄRGÅRDSSOMMAR 2018”

Drottning Kristinas postväg var inte en skrivbordprodukt tillkommen med hjälp av medeltida kartor och politiker utan följde den rutt som sedan 1200-talet använts av pilgrimsvandrare som sökte sig ut i Europa.

Postvägen mellan Stockholm och Åbo och med tiden vidare österut är en historisk färdled som uppkom under stormaktstiden då behovet av en snabb postgång inom riket blev uppenbar.

Postvägen inrättades officiellt 1638 av drottning Kristina som vid 6 års ålder blev drottning av Sverige. Då hade budet om hennes fars, Gustav II Adolfs död vid slaget i Lützen tagit över en månad att färdas från slagfältet till slottet.

Så postvägens grund består av alla de tidigare pilgrimernas fotsteg.

Postreformen innebar att särskilda postbönder utsågs för att sköta posttransporterna längst postvägen som budkavle hela vägen mellan Stockholm och Åbo. Bönderna i skärgården delades in i postrotar med så många män som behövdes för att bemanna en postrotebåt.

”Drottning Kristinas postordning bestämmer i detalj hur posten ska forslas längs särskilda poststigar. Den edsvurne postdrängen skulle springa ”igenom natt och dag, oaktandes vad väder som vara kan”.

Som ett tecken på sin viktiga uppgift hade han en vapenplåt på bröstet. Till skydd mot rövare och vilda djur fick han tjänstespjut och med posthorn skulle han signalera sin ankomst till nästa station.

Farten var inte föraktlig. Två mil i timmen skulle han ta sig fram. Om han sölade blev han avsatt och kastades i fängelse i åtta dagar på vatten och bröd.≈

För att hjälpa den löpande postiljonen skulle bönderna längs poststigen röja och bereda väg. Över bäckar och moras skulle bräder och stockar läggas ut. Stättor skulle byggas över alla gärdesgårdar – de var många vid denna tid. Och det var den rakaste vägen som gällde, inga ”krokota landsvägar” fick förekomma.” Populär historia

Då skulle alltså den medeltida pilgrimsvägen ha sträckt sig från Grisslehamn över Eckerö vidare till Bomarsund, Vårdö och med segel till Kumlinge. Efter Brändö, där kyrkan är helgad åt pilgrimernas helgon S:T Jakob, rodde man vidare till Gustafs och Töfsala Heliga korsets kyrka.

”

”Under trettio år i mitten av 1800-talet dog 24 svenska båtsmän medan de förde post och passagerare över Ålands hav. Och förhållandena på den åländska sidan var inte bättre. Eckerö kallades ”Änkornas ö” eftersom så många gårdar stod utan män.

Halshöggs av isen

Omskriven är en färd som startade den 8 februari 1847 från Signilskär. I början gick färden lätt. Havet bestod av tunn blåis. Men det blåste upp och isen brast efter halva resan. Då satte besättningen segel och de lyckades ta sig så nära kusten ”att de kunde se vattnet, som runnit ned och frusit längs bergsväggarna”.

Då mötte fast men tunn is igen och Johan Erik Göransson, en av postförarna, fick ta fånglinan och gå för om båten och dra. Plötsligt brast isen och han gick igenom. Samtidigt sköt isen ihop och han blev bokstavligt talat halshuggen. Huvudet låg kvar på isen, kroppen försvann i djupet.

Trots att det bara var några kilometer kvar till land lyckades den övriga besättningen inte ta sig dit. I en vecka låg de hjälplösa och drev i isen. På morgonen var det tjugo grader kallt. Maten tog slut. Först den 14 februari släppte isen sitt grepp och de lyckades ta sig in till närmaste land vilket var Arholma på svenska sidan. Samtliga överlevde, men en passagerare, pigan Anna Maria Eriksdotter från Hammarland, fick båda benen amputerade.

Den gräsliga historien om halshuggningen i isen har Albert Engström använt i en berättelse publicerad i Pingst år 1913. Hans kända novell ”Isbåten Pilens sista resa” handlar också om några Väddöbors kamp ute på havsisen. Engström kände Grisslehamn väl sedan han köpt hus och ateljé strax intill posthuset. Ateljén är i dag museum och en isbåt, ”Simpan”, byggd 1849, finns bevarad på Postmuseum i Stockholm.

De sista resorna med seglande svenska postbåtar genomfördes 1870. Den sista färden med isbåt sex år senare. Att den riskabla trafiken lades ner berodde på att ångbåtar vid denna tid börjat trafikera sträckan Stockholm–Åbo–Helsingfors. Åländska isbåtar gjorde dock postresor i ytterligare ett tiotal år.

Erling Matz är sjöhistoriker och författare med skärgård och båtar som specialitet.