Den ortodoxa kyrkans munkar jämför ofta kyrkoåret med solens bana över jorden. Vid jul stiger solen upp över horisonten, vid påsk dansar solen förmiddagsglädje och vid pingst står solen i absolut Zenit.

Inga skuggor, allt är i sig, var bit har fallit på plats i sin egen omedelbarhet.

Inga ord kastar långa skuggor.

Inga planer har baktankar.

Inga handlingar har dolda syften.

Allt är ett. Solen står i zenit.

” Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig.”

Det är pingst. Alla bitar fallit på plats. Och på den platsen är det lätt att förstå.

Och lätt att bli till sig.

Men i vår kyrka är pingsten ofta ett problem

Visst sägs det ofta till konfirmander och till församling att pingsten är Kyrkans födelsedag. Jag har alltid varit undrande inför en sådan tanke. Snarare skulle väl kyrkans födelse sägas vara när Jesus föddes i Betlehem. Eller när kvinnorna vid graven ser att den är tom.

Att uppståndelsen inte blivit att betraktas som kyrkans födelsedag utan pingst, det tycks mig synnerligen märkligt.

Pingst är ett problem som man tror har fått en lösning i att man säger att det är kyrkans födelsedag.

Pingst är ett problem så länge helgen handlar om hänryckning, extas och omvändelse. Att sammankoppla kyrkans födelse med sådana känslostormar är att bygga kyrka på lösan sand.

Rowan Williams pekar i några få visa ord på samma sak. Och han låter sig inte fångas av känslostormarna i pingstens eld utan pekar på konsekvenserna. (vem drabbas inte av känslostormar när man upptäcker att det går att kommunicera, att förstå)

Konsekvenser vi ropar efter på arbetsplatser, i familjer, i byapolitik och på världsarenor. Det vill säga kommunicera så att alla förstår.

Lärjungarna ser sig förmögna att bygga broar till människor de aldrig sett, hört och förstått. Det går att kommunicera så att mänskor oberoende av kultur, nation, språk och historia kan förstå. Ty det handlar om människan i sin grund, bortom färg, språk och kultur. Att kommunicera på den rotnivån det är sannerligen kroppsspråk (tungotal som kroppsspråk?)