Det omvända perspektivet – stig av scen och bli sedd.

Återvänder dag igen till det omvända perspektivet och spiritualitet.

”Skönheten sitter i betraktarens öga!”  är en centralperspektivistisk slogan som upprepats inom vår kulturkrets så många gånger att den nära på blivit en definition på vår världsbild. Och när den anammas av vår kyrka så säger man inget mindre än att: Världens mittpunkt är det JAG som betraktar världen. Den inställningen är inte bara vår narcissistiska tidsålders huvudperspektiv utan även det styrande perspektivet för  humanism och naturalism. Men centralperspektivet är bara en metod för tekniskt ritande, för skapande av teckningar i skolans första klasser där betraktaren står i början av en gata och byggnadernas storlek bara minskar ju längre bort från betraktaren de befinner sig. Och det tekniska tänkandet har haft sin givna plats i scenografi och annan illusionskonst som söker efter att ersätta verkligheten ”med dess sken”.

Pavel Florenskij, ortodox präst, religionsfilosof och matematiker avrättad 1937 skriver: ”Dekoren är en skärm som skymmer varats ljus, medan rent måleri är ett fönster som är vidöppet mot verkligheten.”

För Florenskij är kunskapens subjekt inte en betraktare av värden (som vi ofta antar när det gäller vetenskaplig forskning) utan en aktör i den.

Centralperspektivet har alltså ifrån att ha varit en teknisk metod blivit till världsåskådning. Och det är inte bara skönhet som relativiseras och sägs vara beroende av betraktaren. Även godhet, ondska, sanning och rätt finns inte där ute i centralperspektivets värld utan i betraktarens hjärna, hjärta eller själ. I känslovärlden och i det subjektiva upplevelsen av världen.

För att inte tala om spiritualitet. Det är väl upp till var och en men där ute i verkligheten finns det ingen täckning för något sådant. Det finns helt enkelt inte verkliga referenser till vad de andliga traditionerna talar om. Så enögd har vår tid blivit.

Det är inte jag som är betraktaren!

Jag är betraktad.

Kyrkorummet är inte en scen för religiöst program! På centralperspektivets scen förlorar all liturgi sin mening. På centralperspektivets scen blir bön och tillbedjan vidskeplighet. På centralperspektivets scen står ateisten och drar ut perspektivlinjerna ut i rymden, uti kosmos alla parallellunivers och säger: Det finns ingen gud. Nej inte på scen, inte någon som drar i trådarna. Det är bara en illusion. Och tack gode Gud för att där inte finns en Fader.

 

Det finns en motrörelse. Det omvända perspektivet.

Det är inte jag som är betraktaren! Jag är nere vid altaret.

Och fönstret bär vidöppet.

 

 

”Stories are told as much in what is not said as what is, and the storyteller always conveys far more than she knows or or may intend. The process of listening to a story is itself instructive: it requires us to break from our habitual heedlessness, our half-crazed running after the phantoms of wealth, power and manufactured experience; it invites us to be still, to be aware, to imagine, to listen, to open the ears of the heart, to lose our selves in another narrative that will expand our sensibility beyond the limits we have imposed on our selves.

Stories that are written down add another element: solitude, a solitude that draws the reader so deeply into himself that he can become deaf to what is happening around him, aware only of what is leaping into his mind from the page. Written stories have much of the ineffable about them, for the words floating on a white background, and their tantalizing inexactness pulls us into a space where anything can happen, and Silence becomes the teacher. It is a world in which we lose our preoccupation with our selves, in which the eye that seems constantly to observe is focused elsewhere and our haunted sense of separateness dissolves for a time.

We have no language adequate to convey this integrative attention, any more than we have language that conveys a sense that we are an integral part of ‘nature’ and not separate from it. In fact, it is telling that we have no language to convey any relationship with the meta-human but this language of apartness, of alienation.” Maggie Ross