… Philokalia… kärleken till skönheten……i teologi… i geometri… i rörelse… och i sång… i poesi… i analys… i sorgen och glädjen … i det spruckna…i tillbedjan

Första advent

Man ser honom stå där på en sluttning. En fåraherde med sin hund. Han håller upp ena armen för att skydda sig för det bländande skenet av en ängel som fyller upp hela den värld som vanligtvis är mörk, torr betesmark. Den andra handen är fullt upptagen att med en käpp försöka hålla hunden i styr. Hunden som här inte begriper den innevarande stundens vikt utan står och skäller hejdlöst. På det främmande. På ängeln och hela dess härlighet.
Stackars herde, inte ser han och inte hör han. Men han vet ändå att det är en Herrens ängel som uppenbarar sig. Han vet att det är nåt på gång.
Bilden finns som en illustration i en av vår världs stora litterära skattkistor, Vernon manuskriptet i Bodleian Libraries vid Oxfords universitet.

image

När man öppnar den skattkistan glimmar 370 vackert snidade texter på engelska fram, texterna är medeltida poesi och prosa om vartannat, om änglar, om Moder Maria, om lärjungarna och vår Herre, om helgon och martyrer. I marginalerna på sidorna av kalvskinn klättrar gröna smäckra stjälkar fram och sträcker ut sig i blad av olika former och brister fram i knoppar likt smultron.
De mycket högtstående illustrationerna, som är målade huvudsakligen i guld, rosa och blått, är inplacerade i den löpande texten och klängväxterna visar sig även gömma sig i illustrationernas ramar för att där bryta sig fram och lägga sig varsamt mellan de vackra orden.
Illustrationen gavs ut som ett vykort för något år sedan av Bodleian Libraries.
Hur träffande är inte bilden av ängeln, herden och den skällande hunden! Är inte vår frenetiska aktivitet i våra liv, i våra hörlurar och skärmar, i våra kyrkliga verksamheter, bara ett sätt att skydda oss, att likt hunden stå och skälla på det annorlunda som väntar vid tröskeln, det främmande skrämmande. Hur mycket av allt det vi tänker, grubblar och högt proklamerar är bara ett sätt vakta det liv vi bestämt oss för? Hur mycket av vårt liv ägnar vi åt att skälla på änglar? Och så missa den oskuldsfullhet som är levande liv i varje skimrande ögonblick. Som är lycka och närvaro. Som är den plats där barnens skratt porlar fram.

Öva tystnad. Varje dag.
Så slutar hundarna skälla.
”Sannerligen om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket.” Matteus 18

”Image 362 The image is surrounded by a green and gold frame, enclosing a border of blue dots. Above the frame, written in red is an indication of the image’s subject matter ‘Angelus ad pastores dicit Annunctio nobis gaudium magnum—‘. The tall, powerful, masculine angel in robes of blue and pink, with large blue and green wings, is holding a scroll without words; one of the shepherds reaches out to catch the scroll, or move it to one side. The background is rich gold/brown, with grassy hillocks on which the shepherds stand. The shepherds are shown, according to tradition, as one in his youth, one middle-aged, and one as an old man. The old man, barefoot, wearing black leggings and a hood, glares at the angel; the younger man looks back at him gesturing to him to behold the angel. The middle aged shepherd points to the angel, shielding his eyes. They are each roughly dressed and carry sticks or crooks. They are accompanied by a mongrel dog looking up and barking, by goats (painted blue) looking up towards the angel, and by sheep grazing alongside a boar.”

I dina händer vill jag
Öppen,ny, varje dag

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s