Det är söndag 10 februari

med himmelriket är det som när det snöar….

Snöflinga på snöflinga dalar ner på min gård. Skikt efter skikt över äppelträdens kala grenar. Vita breda band följer mjukt grenarnas arm.

Och där ligger barnet och gör snöängel under armarnas vita valv.

Mellan böjda vita äppelträdsgrenar. Mellan dem flinga efter flinga landar snöstjärna på barnets kind och panna.

Med himmelriket är det som när snöflingan dalar ner mellan träden och smälter på kinden. På min. I mig. i mitt liv. I barnets snöängel. Hela tiden den vägen. Landar hos oss. Om vi är på plats. I vår trädgård. I vårt liv.

Ett annat perspektiv. Omvänt. Det är bara att ta emot. Bara vara stilla och låta hända.

Tänk att det är så.

Att bara vara under kyrkvalvet. Följa kyrkvalvens välvning, alla ringlande växter och blomstänglar som sjunger Edens lustgård och ovanför Guds änglar sjunger i kör.

Det finns ingenstans att gå. Det finns inget att uppnå. Allt blir till. Skaparorden smälter på min kind. Mörkrens ogräs växer i mitt sinn.

Det finns ingenstans att gå. Det finns ingenting att uppnå. Allt är här. Allt.

Jag gör en snöängel under trädet, under grenarna som sträcker sig över min sista viloplats. En snöängel på S:ta Anna kyrkogård. Under den ljusnande söndagshimlen. Med allt det mörka i mitt sinne.

”När skördetiden kommer skall jag säga till dem som skall skörda: Rensa först bort ogräset och bind ihop det i knippen att eldas upp.

Men vetet skall ni samla i min lada.”

Mässa i Sta Anna imorgon kl. 11