It´s Storytime – It´s Sunday

Söndag 17 februari

Ja, it`s storytime. Det är söndag. Det är tid för att låta Ordet vandra in i oss. Vandra in i oss och väcka oss till liv. Väcka doftminnen. Väcka synminnen. Väcka muskelminnen till liv. Så att jag är där helt och fullt. Närvarande.

It`s storytime. Och om du idag har en öppen blick. Om du idag har öron att höra så att berättelsen får lov att stiga in över din tröskel, då förstår du, då vet du, du kan du, ordet nåd.

It`s storytime. Och det heliga evangeliet stiger in i oss, om dörren är öppen. Om hjärtat vill. Och då där i mig… nåd för nya världar… för minnen av naftalindoften som steg upp ur farmors klädkistor, för kåddoften i farfars händer, i tobaksdoften från fars brev från medelhavet där månadens räkneövningar fanns.

Nåd för nya världar… för minnen av alla nyponbuskarna som blommade längs med vägen ner till moster Elna, för doften av skalad apelsin då man skidade tio kilometers längan och skulle pausa på halva vägen äta, för den märkliga kaffedoften i lastbåtens korridorer, en blandning av kaffe, socker och målfärg.

Nåd för nya världar … för minnen av farmors hand som stryker mig genom håret, för sjukgymnastens rörelser över högra fotsulan för att se om den reagerade, för känslan av segelbåtens darrande iver genom vattnet när seglen fylls, för den gamla mannens utmattning i benen när några steg är för mycket utan vila.

Å, denna nåd för allt som blir och är. Visst känner vi den. Visst kan vi den. Visst vet vi den. Och den behöver inte intellektuella förklaringar som översättningar, analyser och jämförelser. Dem tror man på.

Men vi vet. Vad nåd är. It`s storytime:

Och det här är berättelsen där vi vet på nytt, kan igen, förstår med hela mig.

”Vid tiden för årsskiftet, eller strax därefter hade konungen i riket för vana att vandra genom staden tillsammans med rikets andre man. Konungen älskade att se ljusen som lyste i fönstren, folket som vandrade och pratade med varandra på gatan, butiksfönstren som var fyllda av ting mellan himmel och jord, allt som berättade om välstånd och lycka i hans rike. Men för att inte väcka uppmärksamhet gick dessa två män klädda som anonyma vandrare, resanden från fjärran land.

När de kom till utkanten av staden förvandlades miljön. Det blev mörkt, inga människor rörde sig ute på gatan, ibland hördes höga upprörda röster inifrån husen. Varje år underströk konungen för sin högra hand att det måste göras något för att lindra fattigdomen i dessa trakter. Men det var snabbt glömt.

Plötsligt hörde de musik som strömmade ut ur ett av de fattigaste husen i gränden. Huset var inget annat än ett ruckel, ljuset inifrån smög sig tillsammans med musiken ut mellan väggbrädorna . Konungen stannade och tittade in genom en av de större springorna. Och vad han då såg var ytterst obegripligt.

Han såg en gammal man som satt i en rullstol och grät. Han såg en kvinna med helt rakat huvud som dansade. Och han såg en ung sorgsen man spela på en tamburin sjungande en folksång.

Jag måste få veta vad som händer här, sade konungen. Han knackade på. Musiken upphörde och den unge mannen öppnade dörren. Konungen sade: Vi är handelsmän på resa som söker härbärge. Vi såg att ni ännu var vakna och undrar om vi kunde övernatta hos er. Nej, inne i staden finns det hotell. Vi kan inte hjälpa er. Förutom musiken så är detta hus fyllt av sorg och lidande. Får vi fråga varför? sade konungen.

Det är på grund av mig, säger mannen som sitter i rullstolen. Jag har ägnat mitt liv åt att lära min son kalligrafi, så att han en dag när skrivartjänsten vid slottet blev ledig skulle få ett fint jobb. Men åren har gått och och ingen skrivartjänst har annonserats ledig. Och till på köpet, senaste natt, hade jag en så dåraktigt galen dröm. En ängel uppenbarade sig för mig och uppmanade mig att köpa en silverbägare för konungen skulle komma förbi och då skulle jag ge honom att dricka… ur bägaren. Och efter det skulle min son få jobb i palatset. Men eftersom vi inga pengar har så erbjöd sig min svärdotter att gå till torget och sälja allt sitt vackra hår så att vi kunde köpa silverbägaren. Och nu… ja nu försöker min son och hans hustru muntra upp mig men det är inte lönt. Eländiga galna dårskap…

Konungen såg silverbägaren och bad att få något litet att dricka. Han tackade och sade innan han gick att han faktiskt talat med rikets andre man häromdagen och förstod att skrivartjänsten skulle annonseras ledig att söka. Den gamle mannen nickade och trodde inte riktigt på vad han hörde.

Men följande morgon utlystes ett konungsligt tillkännagivande som lästes upp på gatorna och fästes på anslagstavlorna. En ny tjänst som skrivare vid statens domstol förklarades ledig att sökas. På utsedd dag stora mängder av sökanden i slottet för att tävla om den mycket eftertraktade tjänsten. Rikets andre man stig in och bad var och en förbereda sig med papper och penna. Sedan sade han:

Här är temat för er uppsats: Varför gråter den gamle mannen, dansar den unga kvinnan och sjunger den sorgsne unga mannen?

Ett mummel och sorl av tvivel fyllde rummet. Ingen visste hur man skulle berätta en sådan historia…förutom den unga skabbigt klädda unga mannen som satt längst bort i hörnet. Ett leende bröt sig genom hela hans ansikte och han började skriva…”

Den nåden. Den villkorslösa. Den vi vet. Den vi drömmer om. Den vi får. Den vi kan. Det finns nåd för nya världar, mycket större. Analyserna tror man på. Nåden vet vi.

” Har jag inte rätt att göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är god?’ Så skall de sista bli först och de första sist.” Matt 20.16

Mässa i S:t Jakobs kyrka idag kl. 11