Det är söndag den 24 februari

Och jag är den plats och jorden är öde och tom

Jag är den plats och åkern ligger svart och kall

Jag är den plats och över mig, ner till mig . faller stjärnvärldar av frön av ljus och värme, frön av sol och landar på min jord, himmel gror, sparkar i mina ord

Över allt faller solen, ner i allt landar fröna, i hela mig

I det av mig jag förkastat, fördömt och ratat, i det av mig som inte är min väg… utanför det som jag vill vara faller fröna av sol och där slocknar solen, där finns ingen, bara dom och självförakt.

Över allt regnar solens frön, över den tunnaste och ytligaste yta, över spegelytan i vilken egot speglar mig. Där i spegeln landar solen, i skärmen, i rutan, men ytan har inget djup, speglar bara skönhet från ett annat liv, visar bara sorg i en annan värld, målar en längtan i ett annat hjärta, har inget eget och solens frö bländar till som solkatter gör och dör

Över hela mig faller solens frön, ner bland bångstyriga tankar, ner bland rädslornas höga tistlar, ner bland mindervärdesmållorna, ner bland alla urskulder och bortförklaringar och en kort stund ser det ut som om solen lyste, som om ogräsdjungeln fick ett annat liv… men det var för tätt, det var för tjockt och ljuset slocknar och kvar är mållorna och den fräna doften av dött mörker.

Över hela mig faller solens frön och när de faller, i denna fröstorm om något enda flandar i mitt odelade hjärta, i mitt öppna uppmärksamhet, flandar i hjärtats ordlösa närvaro

Något endaste enda frö av hela det gigantiska yrväder av utsäde som slösas ut över allt utan urskiljning, utan kostnadsberäkning, ett endaste enda frö och ljusblommans kalk öppnar sig och visar oblygt himmelrikets oskyddade kärlek. I mig. Genom. Trots allt. Värt allt. Och runt omkring mig fortfarande tistlar, mållor och stensamlingar… eländiga liv….men i min mitt… i det ordlösa öppna hela… himmel öppnat sig och solen lyser över både död och liv.