Kyrkans ödesfråga

Kyrkans ödesfråga är spiritualiteten. 

Framför allt den kreativa andlighet som gror i det tysta, det levande gröna som spirar mellan arbetstidslagstiftning och partnerskapslagar.

Min fråga är då: Vad vill jag att skall stödas, näras och synligt lyftas fram av en kommande biskop?

Vem har förmåga att i samtal, undervisning och initiativ leda ett arbete så att präster, kantorer, diakoner, ungdomsledare och andra ges konkreta verktyg för daglig andlig praxis? 

Kanske till och med samla alla som söker andlig fördjupning till en konkret, i verkligheten synlig arbetsgemenskap där man stöder varandra och inspirerar varandra, delar med sig av sina egna erfarenheter och rutiner.

Folkets biskop i all ära! Det bär bra med en socialt kompetent biskop. Det är trevligt med ett vackert paket och framför allt med en snitsig stor rosett. Men om paketet är tomt?

Biskopen är prästernas förman. Andliga ledare. Prästerna och andra medarbetare är fotbollslaget. Biskopen tränaren. Det är inte folket han skall träna.

Sixten Ekstrand har uppmärksammat andlighetens kris i Borgå stift. Nyvigda präster, diakoner ropar efter hjälp. Det ropet är samtidigt en hel kyrkas rop på hjälp. Kan ni tänka er?! Hur det har blivit!

Arbetstidslagar, dokument för trakasserier, etiska fonder, människorättsfrågor, dataadministration och strukturförändringar är självklart oerhört viktiga saker. Absolut nödvändiga. Men de frågorna sköts redan av kompetenta kommittéer, arbetsgrupper, utskott och kommissioner.  

Kyrkans kreativa andlighet med sina rötter i en lång kristen tradition saknar konkret stöd. Vi behöver en biskop som vågar stiga fram ur paragraferna och tillsammans med andra svara på kyrkans rop efter hjälp.

Därför röstar jag på (min ev. femte biskop) på Sixten Ekstrand.