… Philokalia… kärleken till skönheten……i teologi… i geometri… i rörelse… och i sång… i poesi… i analys… i sorgen och glädjen … i det spruckna…i tillbedjan

Hur gör man? Om professionellas rop på hjälp

Tystnadens ängel Hesychia

När det gäller jämställdhet och mångfald ligger kyrkan tyvärr på efterkälken. 

Men frågan processas.. i arbetslag, i församlingar, i kommissioner, i utskott och kyrkomöten. I pridemässor. För att inte glömma att den processats i biskopsvalet. Och kommer ännu att ta stort och avgörande utrymme. För det är en viktig fråga. 

Arbetslagstiftning har processats i utskott, kommissioner och kommer att processas i arbetsmarknadsverkets arbetsgrupper och i fackföreningar för att till sist landa i församlingens förtroendeorgan och hos de anställda. 

Personalförvaltning och fastighetsförvaltning har kursats, senast den sista månaden på Åland. Jag kan fortsätta hur långt som helst. 

Allt detta arbetas det med på bred front. I mycket av detta har och är BG redan en del av maskineriet. Och om detta intervjuas biskopskandidaterna. Det är bra. Det handlar om organisationens uppbyggnad, uttryck och dess öppenhet för var och en som behöver att träda in i gemenskapen. De öppna dörrarna är folkkyrkans tecken. Organisationen är själva konstruktionen och fasaden.

Då är väl allt OK? Till sist förverkligas en bättre kyrka än den vi har idag. Ett stift med kvinnlig biskop.

Min liknelse om biskopen som tränare gick fel, märker jag. Jag byter ut tränaren mot en dirigent. 

En dirigent som leder en symfoniorkester av de mest skilda instrument, allt ifrån trummor, saxofoner, harpor till valthorn och tuba. Samtliga musiker inklusive dirigenten är bevandrade i musikteori. En del mer och andra mindre. De flesta intresserar sig för olika kompositioner, kan musikhistoria. Dirigenten är säkerligen förmögen att undervisa och fördjupa orkesterns teoretiska kunskap. Han gör det. Och det är oerhört intressant!  I detta fall mynnar det ut i diskussioner och fördjupade studier. Ja, det går så långt att de gemensamma övningarna utmynnar helt enkelt i föreläsningar efter föreläsningar. Scenen blir till en föreläsningsramp. Den stackars orkestern glömmer bort sina enskilda instrument och framför allt det gemensamma framförandet. Man blir helt enkelt ett institut för musikteori. Framstående sådant. Men musikteorins yttersta syfte är väl ändå praxis.

 Jag efterlyser en biskop som säger… nu sätter vi oss vid instrumenten. Nu börjar vi öva. Så att vi lär oss hur man skall göra, inte bara prata och teoretisera. Nu sätter vi oss vid instrumenten, övar oss enskilt, hemma varje dag, tillsammans under veckan. Kanske någon till och med föreslår att vi bildar en arbetsgemenskap för andlig fördjupning som förutom daglig övning har regelbunden kontakt. Till sist hör vi vilka univers våra instrument skapar tillsammans.

Då får vi en helt ny syn på teorin. Träder in i traditionen med nya ögon, förundrade, fascinerade och tacksamma.

Överraskade! Tänk att vi inte förstod tidigare!

MEN…

… det är ett vanmäktigt rop på hjälp då blivande och nya präster säger att teorin kan vi men….. HUR GÖR MAN. DET ÄR KYRKANS ROP. Har vi instrument? Hur spelar man ? Hur ODLAR MAN ETT ANDLIGT LIV? Vilka verktyg finns det, annat än teoriernas teori? Ingen svarar. Är det nån som vet? 

Ja! Det våras mellan kommissioner och nämnder, mellan arbetsmarknadsverk och jämställdhetsdokument, mellan protokoll och besvärsanvisningar: SE, nya gröna skott. 

Den ena efter den andra förstår att KYRKAN handlar inte om teori utan om andlig verklighet. Den verkligheten har konkreta stigar. De stigarna går man genom praktiska övningar i jesusbön, i meditation, i lectio Divina, i kontemplation, i kroppsnärvaro, fysisk fasta, tystnadsarbete, i kärleksgärningar, meditativ gång och sång och så är det detta: Se Guds lamm, den heliga nattvarden.

Är det inte märkligt att kyrkans ödesfråga, prästernas andliga liv, saknar kommissioner, nämnder och arbetsgrupper ? Ja, men inte helt, biskop Björn Vikström startade ett arbete i andlig fördjupning som räckte i flera år och som nu behöver en utvidgning och en fortsättning. BG:s uppskattade och mycket värdefulla arbete i kyrkomöte och i stiftet behöver få fortsätta.

Jag sätter mitt hopp till att någon vågar ta dirigentpinnen. Föra instrumenten tillbaka i våra liv. Och spiritualiteten tillbaka i gudstjänsten . 

Därför röstar jag på Sixten Ekstrand.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s