Folkets eller folklig – ”Hur gör man?” eller ”Hur är man?”

Folkets eller en folklig ?

”Folkets biskop” är nära släkt med begrepp som ”Folkets president” eller ” Folkets drottning”.  Det anspelar på ett ställningstagande. Att stå på folkets sida i relation till militär, kungahus eller den styrande klassen.

En av de stora andliga ledarna som fått epitetet ”Folkets biskop” är den sydafrikanske ärkebiskopen Desmond Tutu. Folkrättskämpen Desmond Tutu var sannerligen en ”Folkets biskop” som i sin kamp mot apartheid t.o.m. försökte ena svarta och vita genom att uppmana de vita att vägra vapen. Han var således Folkets biskop i relation till makthavarna. Men i centrum för Tutus engagemang och som en grund till handling står den kristna spiritualiteten:

”

Kyrkan finns först och främst för att prisa och ära Gud, och det kan inte vara annorlunda för ett kyrkornas samarbetsråd. Detta är vår högsta prioritet. […] Därför är bönen, meditationen och bibelläsningen inte något som finns vid sidan av det vi gör utan något som står i centrum för våra liv. Vi skäms inte för att sätta Gud främst. […] Vårt mönster och vår förebild är vår herre och frälsare Jesus Kristus, som kunde finnas till för andra enbart därför att han först och främst fanns till för Gud och var en bönens man.[13]

„

Spiritualiteten gjorde biskopen till folkets biskop.

Detsamma gäller till exempel allas vår Martin Lönnebo. Redan på 1970-talet skrev han boken ”Religionens fem språk” där han bl.a. redogjorde för spiritualiteten hos Johannes av Korset, skomakarmystikern Hjalmar Ekström och den då i Sverige av Hans Hof introducerade kristna djupmeditationen. Folkets biskop blev han när var och varannan sedan började bära hans ”Frälsarkrans” kring armleden.

Återigen; spiritualiteten gjorde biskopen till folkets biskop. Han vågade stå på den konkreta andliga övningens sida i relation till den allt mer utbredda sekulariseringen i samhället men även i relation till avsaknaden av andlig praxis inom kyrkan. Han blev alltså folkets biskop genom att återuppliva praxis, ett svar på den vanliga människans fråga ”Hur gör man?” i relation till hur man skall tänka, tro och föreställa sig.

I viss utsträckning gäller detta även tidigare ärkebiskop Rowan Williams av Canterbury. Bland oräkneliga unga och intellektuella blev han till en andlig fader som även han vågade stå på spiritualitetens och den andliga praxisens sida och inte bara uttrycka allmänna religiösa förhoppningar. Hans var på hur gör man eller snarare på unga människors fråga ”Hur gör du?” är: Läser tidegärden varje morgon, sitter i tyst meditation i 20 minuter och har jag tid gör jag ”Gående meditation”. Han svarar också på frågan ”Hur gör man”? Den vanliga människans fråga. Folkets biskop.

Listan kan göras lång.

Men det finns en annan sida av myntet, d.v.s. en folklig biskop och då menar man ungefär detsamma som en folklig, social och älskad präst, vilket är en stor tillgång i församlingslivet. En präst som ”är som oss alla andra”. (en förståelig hållning med tanke på att det är den moralistiska och fördömande sidan av religiositet, och alla reaktioner i förhållande till den, som överlevt sekulariseringen inom kyrkan, inte andligheten, inte andlig praktik, den frodas till stora delar utanför kyrkan).

På 1700-talet fanns det bland prästerskapet i Norden ett stort behov att ”klättra ner” till folket. Det gjorde man genom att i olika sammanhang försöka vara som alla andra. Att så vara en folkets präst. Vara folklig.

Läsmötena under den tiden var stora tillställningar som ofta räckte i tre dar. Med mat och dryck. För mycket dryck. Så tillställningarna urartade. Ofta var prästen den mest ”folkliga” och fick ledas hem. Detta resulterade i att drottning Kristina först försökte stävja tillställningarna genom ett påbud som flyttade dem in i kyrkorummet. Det hjälpte inte. Därför blev läsmötena förbjudna under en tid.

Folklig eller Folkets?

Jag väljer utan tvekan ”Folkets”, en biskop med sin grund i gedigen och djup, dokumenterad teologisk kunskap, med förmåga att se delarnas rikedom och deras betydelse i den gemensamma i helheten, men framför allt med en insikt i att kyrkans främsta uppgift är spiritualiteten och beredskapen att arbeta för en kristen praxis och trons fördjupning. Eller som Desmond Tutu, som en praktiserande kristen, formulerar det: ”Jag har så bråttom, så oerhört mycket att göra att jag klarar mig inte med mindre än två timmars bön per dag.” Ja, att bli folkets biskop är en gåva, inte en ansträngning.

En sådan ”Handlingens biskop”, behövs i vår kyrka och som ledare i vårt stift. 

Folkliga präster behöver vi i våra församlingar. Här betyder ”folklig” helt enkelt normal. Den stora framgången för Ulla-Lena Lundbergs roman Is har bland den finska delen av vårt land bland annat förklarats så: Äntligen en roman om en normal präst, inte en alkoholiserad, inte en som förlorat sin tro, inte en som gjort sig omöjlig i sin församling genom att hälsa folk välkomna till julkyrkan med orden: Nu passar det att komma… Helt enkelt bara en normal präst. En folklig präst. En troende präst. Inte bara på operans scen i Helsingfors utan i verkliga livet.

Samtidigt är det i min värld fullständigt nödvändigt att den kommande biskopen har en högre utbildning än vi vanliga, i bästa fall, folkliga präster!