Varför är vi tysta?

Till och med i biskopsvalet har andliga frågor svårt att göra sig gällande. Och framför allt kyrkans spiritualitet och uppgift. 

I en debatt på Åland för ett par år sedan gällande julgudstjänster för skolor och daghem fick jag höra av en av de främsta förespråkarna för att gudstjänsterna skulle slopas, att andlighet har hen absolut inget emot, tvärtom, andlighet behövs mer än någonsin i vårt arbete med att rädda naturen och vårt liv på jorden. Men kyrkan såg hon närmast som en förvaltare av en ideologi. 

Och när jag följt med de frågor som ställts till biskopskandidaterna slår det mig att människan hade rätt, andligheten finns utanför kyrkan och vi har blivit kvar med en ideologi där olika fraktioner bryter arm med varandra. Och nu när det gäller biskopsvalet så mäter och väger vi kandidaterna med frågan: Vem av dem svarar bäst på den fraktions krav och förhoppningar som jag tillhör? Och då väger vi in saker som är livsviktiga i en ideologisk organisation. Debatten kan gå hög och jaaa? Vadå? Kyrkan är ju en ideologisk organisation som söker en ledare. Och då är vi oense vilka kvalifikationer som gäller för organisationens ledare, är det en gedigen CV, högre utbildning och en bred arbetserfarenhet eller räcker det med att man är social, lyssnande, förstående och platsar väl in i min egen fraktions ideologiska spetsfrågor?

Medan vi bryter arm i organisationens kansli frodas en andlighet utanför kyrkans murar. Och visst det är en vild flora av vidskepelse, pseudovetenskapliga frågor och parapsykologiska fenomen. Men att det inte anses alarmerande på annat sätt en på ett ideologiskt plan är kanske talande. Att vi inte tar tillfället i akt och tittar på oss själva och frågar vart har spiritualiteten i mässan, i predikan och i våra vardagsliv försvunnit? Man brukar tala om en praktiserande katolik. Varför finns inte ens begreppet en praktiserande lutheran? Varför ställer vi oss inte frågan hur vår dagliga andliga praxis skall utformas? Varför frågar vi inte hur prästernas dagliga praxis ser ut? Varför är alla tysta?

Under de andliga fördjupningsdagar som ordnades i stiftet på initiativ av Björn Vikström tilldelades föredragshållarna uppgiften att berätta: Hur gör jag? Vilken andlig praxis utövar jag? Men… föredragen svarade inte på frågan utan handlade till största delen om hur man skall se på saken, tänka på den och vilka människor som betytt mycket för en. Jag minns en enda föredragshållare som berättade: Hur gör jag? Jag minns fortfarande hur gripen och tagen jag blev av djupen i biskop Erik Vikström vittnesbörd. Tack för det.

Varför är det så här? Är det för att den andliga praxisen saknas? För att det inte finns praktiserande lutheraner?

Och med hela denna, i mina ögon katastrofalt sekulariserade situation, i åtanke undrar jag vilken av de två kandidaterna blir den bästa biskopen?

Mitt svar är Sixten Ekstrand.

Det är självklart i min värld att den med en gedigen CV, högrenutbildning och en bred arbetserfarenhet skall bli biskop och min förman. Skall bli den finlandssvenska organisationens ledare

Så gick det nu inte…..

Men trots det måste den påbörjade andliga fördjupningen bland kyrkans medarbetare fortsätta så att de i sin tur har något att erbjuda konfirmander, sörjande, sökande och nödställda. Något konkret med substans och inte bara allmänna förhoppningar.

Kyrkan måste rädda sin andlighet. En praktiserande lutheran måste få betyda något annat än en ideolog.