Stora, stilla, tysta

På väg in i tysta veckan. På väg in i stilla veckan. 

In i stora. 

In i det stora avslöjandet. Steg för steg. In i tystnaden.

Ut ur allt noise. Allt oljud. Lätta tunna slöjor.

Som täcker våra anletsdrag. Rädslor

Rädslor för vad folk tycker 

Rädslor för att förlora i status 

Att ingenting vara – ingenting äga  

Och all denna dyrkan av berömmelse

Och rädsla för att vi ingenting är

När alla lätta tunna slöjor vikes undan

Det som är vårt liv, vårt jag, min identitet

Tysta veckan, steg för steg ut ur allt noice.

Och för varje steg.

För varje litet anletsdrag slöjan lämnar

Likt snön smälter undan

Över pannan. Jag ser tinningarna.

Jag ser kindknotorna. Och läpparna

Och jag ser blicken din när den lättad släpper taget 

om självmedvetandets alla illusioner

Hör rädslornas nojs tystnar. Det blir stilla.

Se, under slöjorna bryter anletsdragens skönhet fram

Redan vid de första stegen i Stilla veckan börjar knopparna lysa

Redan på Palmsöndagens videkvistar lyser våren.

Redan nu vet vi vad som avslöjas:

Att: ”alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild” 2 Kor 3 18

Det oskapade ljuset i din blick. 

Den gudomliga skönheten i dina anletsdrag.

Att avklädas är att förhärligas. 

” vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt”  Fil 2;5

Det är så Stilla veckan är Stora veckan.