Mysteriet med ansiktet

Det stora mysteriet. Så svårt att förstå. Begripa. ”Men vi vet ändå” som poeten säger.

I S:ta Anna kyrka, Kumlinge, finns en bild av Ansiktet. Det sanna ansiktet. Det ansikte som kvinnan fick se invid korsvägen. I Sta Anna är den bilden utbruten ur korsvägsskildringen och målad på den södra väggen intill altaret. Det finns en historiskt förklaring. Men först berättelsen om Ansiktet.

Invid korsvägen står en kvinna förundrad över vad som sker. Soldater. Skränande folkmassor. Och i centrum av det skeendet en man. En man som hon känner igen. Honom har hon träffat en gång tidigare och då smugit sig på honom bakifrån i förhoppningen om att bli botad ifrån den sjukdom som stängde henne ute från allt normalt liv. Den sjukdom som berövade henne hennes liv. Hon sträckte fram handen och rörde vid manens mantel, och SE. Hon blev frisk. Hon fick livet tillbaka. Han kände att en kraft gick ut ur honom, vände sig om och såg kvinnan.

Nu, år efteråt ser hon honom igen. Och nu finns det nog ingen kraft kvar i de trasor han bär. Nu finns det nog ingen kraft kvar i de händer som helat, botat och välsignat. Kvinnan vill göra honom en kärlekstjänst, bryter sig fram genom folkmängden, förbi soldaterna, tar sin duk och torkar mannen i ansiktet blod, svett, smuts. Torkar det med ömma händer tills hon blir bortföst. Och när hon står där ensam ser hon i duken… ansiktet. Kristi ansikte. Det sanna ansiktet. Vera Icona. Och den okända kvinnan fick heta Veronica.

Men varför har bilden flyttats till altarets närhet. För att där pågår fortfarande berättelsen om duken. Vid varje nattvardsgång torkar prästen av kalken med den vita duken, torkar bort vinet, torkar Kristi närvaro.

Men berättelsen om Veronica är också berättelsen om mitt sanna ansikte. Som framträder när all ansträngning torkats bort, när allt högmod sugits in i duken, när all självhävdelsen försvunnit in i vecken, när all sorg, all sorg, all sorg, med ömhet vikits in, när all anletsdrag av hunger och törst torkats bort och när min inre fattigdom bara får synas och torkas av, smekas bort… då får jag se mitt sanna ansikte i duken.

Att låta allt eget bli avtorkat –

att höra orden för dig utgjutet och sedan se duken torka kalken, torka vinet och allt som är mitt.

Saliga är de renhjärtade -de skall se Gud.

Det är skärtorsdag.

Mässa i S:ta Anna kl 18

Mässan avslutas med … den kenotiska meditationen: avklädandet av altaret.

”God’s nature is self-outpouring (kenotic); this is his glory, his presence.”

Utdrag från: Maggie Ross. ”Silence- A User’s Guide, Volume Two”.