… Philokalia… kärleken till skönheten……i teologi… i geometri… i rörelse… och i sång… i poesi… i analys… i sorgen och glädjen … i det spruckna…i tillbedjan

Skrivbordsperspektiv och blixtnedslag

Χριστὸς ἀνέστη! Ἀληθῶς ἀνέστη!

När jag gick i skola fick jag i uppgift att rita en väg från nedre delen av pappret till den övre delen. Längs med vägen skulle jag rita hus.  Jag ritade höghus som minskade i storlek ju längre bort längs med vägen de stod. Högst upp på pappret, vid vägen slut syntes inga hus. Där låg horisonten, där solen går upp.  

Så lärde jag mig perspektivläran i det värdsliga.

Och om jag tänker på samma sätt när det gäller den kristna tron? 

Var på pappret sätter jag HIMMELRIK? 

Och var placerar jag mig själv? 

Jag tror att de flesta placerar himmelrik högst upp på pappret.

Oss själva placerar vi lägst ner. 

Från den nedre delen av pappret till den övre går sedan TRONS VÄG.

På sidorna om Trons väg finns kanske upplevelser, men framför allt, kyrkans undervisning, bibelns liknelser och varje söndags TEMA, som alla påstås peka mot och undervisa om vägens slut och verkligheten på andra sidan….pappret. 

Bortom vägens slut, på andra sidan himmel och jord sitter, enligt det här perspektivet, Kristus på Faderns högra sida. Att vandra Trons väg är ur det perspektivet en övertygelse om att det förhåller sig så ”där borta” som  berättelserna berättar. Och längs med samma väg finns ju tvivlarna , ateisterna, agnostikerna som har en annan syn på vägs ände. Som säger att det inte alls förhåller sig på det viset.

Den första allvarliga slaget mot detta SKRIVBORDSPERSPEKTIV ägde rum julnatten.

Nu handlade det inte längre om något där långt borta vid vägs ände, vid horisonten.

Nu blandas fårens bräkande med en kvinnas nynnande röst och ett nyfött barns gråt. Och vallhundarna skäller ikapp inför det lysande okända som sänker sig ner i nuet.

Herdarna överraskas mitt i sitt förvärv.

Så att de tappar andan.

Så att hjärtat hoppar över ett slag.

Skrivbordsperspektivet bryts sönder av ett blixtnedslag. Ett vulkanutbrott.

Det var plötsligt som om vägen slutar i mig. Som om ”Här har stjärnan stannat

Här jag står. Här. Som om alla skrivbordslösningar när det gäller Gud och mig rasat och kvar ät VÄRLDEN och i världen andas ett nyfött barn.

Men så börjar idevärldar resa sig på nytt. Skrivbordsläror. Som hus växer de upp längs med sträckan till vägs ände. Och folk står längs med vägen och tänker: Den som lever får se! Tro det den som vill. Inte vet jag, inte vet du. Till och med de stora kristna katedralerna började byggas så … att där längst bort, vid vägs ände, fanns nattvardsbordet och mysteriet.

Men lärjungarna som följt Jesus hade anat ett helt annat innehåll. Det hade djupt i sina hjärtan anat betydelsen av orden: Gud rike är inte av denna världen…. Finns inte på pappret. ”om ni inte blir som barn… kommer ni inte in i himmelrik. 

Och man anade att Jesu ord Se, jag er med er varje dag intill tidens slut inte var ett löfte, inte var en from förhoppning, Men att det var en verklighet som man kan andas, som man kan vila i, som man kan växa i.

Långfredag. Var det bara idéer till slut? Var det bara nya läror att tro på. Var det bara drömmar att trösta sig med? Så ensamt det kan bli. Och om det bara är ett skrivbordsperspektiv… vem orkar bry sig?

Men man går ändå till graven.

De grusade förhoppningarnas grav.

De brustna drömmarnas grav.

Ja, himmelrikets grav….

Och då händer den andra jordbävningen.

Alla skrivbordens vägar ställer sig på kant.

Alla perspektiv rullar ihop sig.

Det enda som finns:

Pulsen slår i tinningen.

Munnen är halvt öppen.

Ögonen vidöppna.

Och öronen vet inte vad de skall…

Kristus är uppstånden.

Han har inte gått vidare.

Han har inte gått över gränsen.

Han har inte smitit och lämnat oss.

Skrivbordsperspektivet krossas för alltid.

Han har uppstått.

I din puls. I den närvaro din andning hinkar upp andetag för andetag.

I den närvaro detta ögonblick är. Han är här.

Under desssa valv. Hos oss.

I den närvaron,

Där.

Jag är.

Med er.

Alla dagar.

Intill tidens slut.

Kristus är uppstånden Han är sannerligen uppstånden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s