”Det som varit konstens drivkraft och myternas bränsle sedan urminnes tider.”

Så hittade jag tillbaka till ljuset

Som ung trodde Eric Schüldt att kulturlivet skulle vara som Platons akademi, men han kom att känna sig ensam.

Under en depression insåg han vad som saknades – och fann en motrörelse.Text: Eric SchüldtPublicerad 29 maj 2019 kl 18.05

ESSÄ. Jag var väldigt mörkrädd som barn. Det räckte med att jag av misstag råkade höra bitar ur en spökhistoria på ett seglarläger för att jag skulle få mardrömmar i flera veckor. Efteråt var jag tvungen att sova med lampan tänd. För det fanns något gränslöst i mörkret som skrämde mig. Var slutade jag och var började det okända? Kanske anade jag redan då att den ovissheten långt senare skulle få mig på fall.

När jag blev äldre avtog den barnsliga mörkerrädslan. Men den ersattes av något annat. Jag blev kontrollerad. Jag blev duktig. Jag gjorde inget som kunde göra någon besviken. Det var mitt sätt att hålla ljuset tänt natten igenom. Och självkontrollen blev till en lampa som brann vid sängkanten. 

Genom att inte bli arg kunde vredens mörker hållas borta. Genom att aldrig göra fel kunde skuldens mörker hållas borta. Genom att aldrig gråta kunde sorgens mörker hållas borta. Och så hade allt kunnat fortsätta om jag inte plötsligt hade blivit deprimerad.

Kanske var det en utmattningsdepression, det trodde jag först. Kanske hade jag bara jobbat för mycket och för länge. Kanske hade jag bara tagit på mig en för stor kostym. Kanske var jag allt för känslig för att vara programledare i tv och i radio, skriva kulturartiklar eller sitta i morgonsoffor. Jag hade inte blivit föremål för någon större kritik egentligen, inte jämfört med andra i samma position. Men varje hårt brev, varje argt telefonsamtal, varje kritiskt bemötande på en fest eller ett mingel gjorde mig vettskrämd. Jag fick ju inte göra fel. Jag fick ju inte misslyckas. Jag var ju duktig. 

Om hur det är att vara deprimerad finns inte så mycket att säga om förutom att det är fruktansvärt.

Mitt svar blev ännu mer kontroll. Syftet var att ta makt över varje liten känsloyttring. Genom att aldrig visa någon riktig svaghet skulle det hotfulla i världen tämjas. Men resultatet blev i stället att det allra mest skrämmande flyttade in i mig.

Om hur det är att vara deprimerad finns inte så mycket att säga förutom att det är fruktansvärt. Något mer fasansfullt kan jag nästan inte tänka mig. Ingen framtid. Ingen dåtid. Ingen glädje. Bara självhat. Bara hopplöshet. Och så den där rädslan som sprider sig till alla aspekter av livet. Rädd för precis allting. Jag hade blivit ett barn igen. Jag låg återigen där i våningsängen. Rädd, rädd, bara rädd. Men den här gången fanns det ingen lampa att tända. Jag var fast i mörkret. 

Så gick tiden. Flera år. En dag kändes det lite bättre. Orsakerna till ljusningen är flera. Att ständigt ha någon vid sin sida som inte sviker. Någon som inte är lika rädd för mörkret som du själv och som vågar fortsätta tro att allt en dag ska bli bättre. Och så alla de oväntade mötena. Det som vid en första anblick ser ut som en slump, men som efter ett tag visar sig vara en närmast magisk kedja av synkronicitet. 

Som den där gången på Expressens kulturfest på Nalen. Jag var i dåligt skick. Men så inleds ett samtal, och det hon då säger är det som jag hade behövt höra redan den där gången när spökhistorierna höll mig vaken som liten. Du måste ut i natten, berättade hon, det är inte farligt, men du måste göra det för att kunna bli vuxen på riktigt.

Och visst liknande det vad jag dagarna innan hade läst i Rebecca Solnits bok ”Gå vilse”. Att aldrig gå vilse är att inte leva, skriver hon redan i första kapitlet. Och att inte veta hur man går vilse leder till undergång. Det var därför författarens familj alltid hade dörren öppen under pesach. Den stod på glänt ifall profeten Elia skulle återvända. Men samma dörr ledde även till det okända, till mörkret. Det är därifrån de viktigaste sakerna kommer, förklarade Rebecca Solnit, det är därifrån man själv kom och dit man är på väg. 

Att lämna dörren på glänt. Jag hade alltid varit rädd att något skrämmande skulle komma in. Aldrig hade jag tänkt att jag själv faktiskt kunde använda samma glipa för att fly i väg. Men nu hade jag hört samma sak sägas från två olika håll under ett och samma dygn. Det måste vara ett tecken, och det var det också.

Allt det här hade givetvis redan Rilke förstått när han skrev sina brev till den unge poeten. Om din vardag känns för fattig, anklaga inte vardagen; anklaga dig själv, erkänn att du inte är poet nog för att upptäcka dess rikedomar, för det existerar ingen fattigdom för den som skapar. Ja, jag hade anklagat min vardag, jag hade varit besviken på kulturredaktionerna och kultursidorna. 

Jag hade hoppats så mycket på kulturlivet när jag var yngre. Jag trodde det ju skulle vara som Platons akademi, att vi skulle prata om skönheten och döden, att vi aldrig skulle gå hem från jobbet, att vi skulle fastna i långa diskussioner om bruket av de hemliga namnen i Ursula K. Le Guins böcker om trollkarlarna från övärlden. 

Jag hade slutat berätta om det jag var med om, för jag trodde inte att någon skulle förstå.

Jag trodde att en kulturredaktion var som ett kapitel i Anaïs Nins dagbok, att allt som skulle intressera oss var surrealisterna och psykoanalys. Istället hade jag känt mig allt mer ensam. Jag hade isolerat mig. Jag hade slutat berätta om det jag var med om, för jag trodde inte att någon skulle förstå. Jag trodde att det skulle uppfattas som naivt eller allt för känslosamt, för sentimentalt eller allt för världsfrånvänt. Men inget av det där var förstås sant. Jag hade bara hållit mig på fel sida av den där dörren som alltid står på glänt. 

Det krävdes bara ett litet steg, även om det för mig tog halva livet att förstå att det faktiskt var möjligt. Plötsligt kunde jag prata om tystnaden innan mässan i kyrkan vid Kungsträdgården. Om den enorma skönheten i nattvarden där, den som bara växer och växer, för visst finns det inte någon gräns för skönheten på samma sätt som det inte finns någon gräns för smärtan. Och mitt ansikte blev där till det ansikte som Bernini gav den helige Teresa på skulpturen i den lilla kyrkan i Rom. Samma ansikte som sen Jacques Lacan ansåg vara orgasmens ansikte, men som lika gärna kunde vara den rena extasens ansikte, det som döljer sig inuti både erotiken och uppenbarelsen. 

Allt det här var för mig mörkret, för det var det okontrollerade och vilda, det var vad jag hade varit rädd för, men nu insåg jag att det inte var något farligt mörker för det liknande bara den stora katedralens mörker, det som behövs för att ljuset från rosettfönstret ska bli synligt.

I grunden finns här det som varit konstens drivkraft och myternas bränsle sedan urminnes tider.

Jag trodde länge att jag var ensam, men det visade sig att vi var så många fler än jag någonsin kunnat ana. På fest efter fest hamnade jag nu i deras hörn. 

Vi är månens sällskap, sa vi. Vi är en motrörelse. Vi går ut i skogen för att tända eldar och rökelse. Det doftar iris och jord och mysk. Det handlade om det förbjudna, men inte den förbjudna handlingen, utan den förbjudna känslan, den som ändå är och därför måste gestaltas för att inte bli farlig. 

I grunden finns här det som varit konstens drivkraft och myternas bränsle sedan urminnes tider. 

Det är samma kraft som genomsyrar operakonsten. Det är Nina Stemme i slutet av Richard Strauss ”Salome” på den där inspelningen från Barcelona. Det som helt enkelt är duende, den termen som Federico García Lorca använde, ordet som är synonymt med den mörka livsenergin, det som enligt Lorca måste finnas i konsten, musiken eller litteraturen för att vi ska kunna bli berörda. Det är kraften i flamencon, det är energin som uppstår i passion och lidelse. Som en sång av PJ Harvey ellerLana Del Rey.