Att tänka och tycka

Jag lärde mig tänkandets koreografi av professorn i filosofi i slutet av 1970-talet. Fascinerad följde jag med hans rörelser i rummet, blicken vilade på honom när han stannade upp, kliade sig i skägget och strök det bångstyriga håret från pannan medan han sade, ”kanske om man skulle tänka så här?”, ”Eller så här?”. Och till slut var problemet borta. Knuten upplöst.

Tyckandet saknar koreografi. Tyckandet är ofta en samling enögda åsikter som älskar att samlas under samma tak och lyssna på varandras föredrag. Som ibland låter sig provoceras av berättelsens perspektiv och utbrister:

Kryp ner under din sten! 

Det överraskar mig inte att den världskända psykologiprofessorn Jordan Peterson fick höra de orden när han på sin föreläsningsturné i slutet av 2018 besökte Sverige och Finland. Tvärtom är det helt följdriktigt eftersom Jordan Peterson osannolika popularitet över hela världen grundar sig på hans föreläsningar om arketypiska berättelser, dvs berättelser som fångar grundläggande, omedvetna mönster i människans sätt att leva och som lockar människan att tänka med hela sitt väsen.

Djupseende

Dessa berättelser, sagor, liknelser och myter har i årtusenden förmedlat kunskap, visdom och mening på ett sätt som inga objektiva analyser, vetenskapliga fakta eller nykter information någonsin kan. Berättas inte berättelserna om och om igen så förlorar vi den kunskap de bär på och vi förlorar det djupseende som präglar berättelserna.

Mikroberättelsen: ”Kryp ner under din sten” är oerhört träffande. Den säger: Kryp du ner i underjorden till alla de berättelser som väntar på dig där medan vi här uppe ovanför markytan får fortsätta med våra opinioner och ideologier, kollektiv och konsensustänkande. Med andra ord: kryp ner under sten med ditt tänkande och låt oss tycka ifred.

Kryper inte ner utan vänder på sten efter sten

Men Jordan Peterson kröp inte ner utan han fortsätte att vända på sten efter sten. Hans föreläser i timmar utan koncept. Och han utövar samma tänkandets koreografi som min filosofiprofessor. Han tänker genom att vandra av och an, gestikulera, ställa frågor i berättelsen, han tystnar, gestikulerar, skrattar, berättar, går fram till talarstolen endast av en orsak, för att dricka vatten. Det är som han söker sig fram till något han ännu inte vet, något som berättelserna har kvar att förklara. Med ett språk som fungerar i stunden, otillgjort och fri från klichéer. Publiken följer hänfört med. Det är som om han dansade på lina utan skyddsnät när han vandrar genom berättelsen om Pinocchio, om Josef i gamla testamentet, om liknelserna i det i nya och det berättas mening, det berättas identitet och resning. Det berättas mål och moral.

Unga människor som växer upp i ett samhälle där utgångspunkten är att livet i grunden är meningslöst reser på ryggen under vägen. Lovar sig själva att skärpa sig, ta ansvar och kämpa. Att man måste städa sitt rum innan man åtgärdar världen.

Enögda tyckanden

Stundvis förlorar Jordan Petersen balansen, håller på att falla, uttalar sig i obalanserat och enögt om feminism och patriarkat, postmodernism och radikalvänster. Han är strålande på att tänka, mindre lyckad på att tycka. Och hans tyckanden fastnar självklart i opinionsbildarnas och det politiska tyckandets spindelväv. Stundvis till och med i de lutherska tyckarnas spindelvävar. Så förminskas tänkandets svindlande väg genom berättelsernas geografier till enögda tyckanden om än det ena och än det andra. 

Här pågår en kamp mellan att tänka och att tycka. För dem som går vägen genom berättelsernas och andra konstarters landskap klarnar ett inneboende mönster i livet, en struktur som vi inte har skapat. En mening.  Opinionerna tycker. Berättelserna tänker. Och upptäcker.

Religionsundervisningen

Jag hade förmånen att under en period undervisa i religion vid Ålands Lyceum. Jag blev bestört över de läroböcker som då användes. Böcker skrivna och tryckta av den lutherska kyrkan, fullpackade med objektiva fakta kring utvalda områden i kyrka och religion. Och jag tänkte: Här finns inget utrymme för reflektion, inget utrymme för djupt tänkande, inget utrymme för djupseende. Här vilar hela ansvaret på lärarens djupseende.

När religionsundervisningen nu frigörs från sina konfessionella bindningar hoppas jag att berättelserna och myterna får sträcka ut sina brospann så eleverna kan vandra in i olika religiösa och kulturella traditioner och se det överraskande, att de förmedlar en inriktning, de ruvar på mening och visdom, de står för moral. Och att den kunskapen inte finns någon annanstans och inte går att förmedla på något annat sätt. Med andra ord önskar jag att den konfessionslösa religionsundervisningen i skola och i barndagvård äntligen kan bli det tänkandets äventyr som berättelserna alltid inbjudit till.  Men fortfarande är det läraren som är i absoluta centrum. Och det är inte alltid lätt att finna lärare med djupseende. Med berättelsernas insikt.