Enkelhet, försoning och ödmjukhet

Den heliga Treenighet skall inte förstås.

Den skall betraktas, skådas med ens inre Öga.

Den heliga Treenighet skall inte förklaras.

Den skall tillbedjas.

Det visste Andrei Rublev. Ikonmålaren som nyss hade sandpapprat björkbiten som han hade framför sig. I eldstaden knastrade och smällde barrveden, tillsammans med lukten från de krossade enbären som kokade i grytan fylldes det lilla rummet av en märklig doftblandning. 

Och Andrei tänkte: Så här måste skogen ha doftat när klostergrundaren Sergei kom hit, björk, enbär och barrträd. 

Rublev tänkte ofta på Sergei som grundat den heliga Treenighetens kloster där Rublev nu levde. När den nya kyrkan skulle byggas fick Rublev i uppgift att måla en ikon av den Heliga treenigheten. 

Nu hade han slipat björkskivan. Sedan skall duken limmas på skivan, grundas och torka. Och så skall skissen göras upp och först därefter är det färgernas, pigmentens tur.

Rublev tittade på den blankslipade björkplattan, och mumlade: Den allra Heligaste Treenighet! Den allra Heligaste Treenighet! Den allra Heligaste Treenighet!

Den gudomliga kärlekens hemlighet. 

Hur i hela världen skall jag kunna måla ett mysterium?

Han satte sig i klosterfönstret och slog upp livsberättelsen om klostergrundren Sergei (som på 1300-talet kom till den plats ,70 km norr om Moskva, där klostret byggdes) och läste:

”Sergei hade vandrat djupt in i hjärtat av den djupa skogen för att fälla träd till klosterbyggnaden. Månader gick och det enda sällskap han hade var den svarta björn som han tämjde med bröd och honung.”

Rublev kunde nästa känna doften skog, bröd och honung och han fortsatte att läsa:

Sergei älskade känslan och doften av trä, han täljde ut leksaker som han gav åt gäster som besökte honom, som en gåva åt deras barn. 

Och Andrei, mumlade…ENKELHET.

Sergei var en enkel människa, han skulle vilja att ikonen av Den gudomliga kärlekens hemlighet var ENKEL.

Och Rublev läste hur Sergei gick mil efter mil till fots för att försöka försona makthavarna i det ryska riket med varandra och hur han försökte med  ord och röst stilla maktens vrede.

Rublev tänkte, ja samma sak skulle Sergei önska sig av ikonen av Guds kärleks mysterium, att den skänkte FÖRSONING.

Det hade redan börjat ljusna men Rublev kunde inte sluta att läsa. Han läser hur klostergrundaren Sergei kallades till Moskva för att bli andlig ledare för hela Ryssland. Ett gyllene kors klätt med rubiner lades i hans hand men han svarade: jag valde fattigdom istället för rikedom i min ungdom. Detsamma gör jag som gammal man.

Och Andrei tänkte   ÖDMJUKHET måste ikonen av Guds heliga Treenighet utstråla. Guds ödmjukhet.

Rublev sökte i sitt inre efter ikonens form och färg men hans ögon såg bara den blankslipade björkskivan.

Och när solen hade gått upp tog munken Rublev en brödskiva, bredde på ett tjockt lager med honung för att sedan gå ut i skogen. Där satt han ifrån sig brödskivan på en stubbe. Rublev satte sig ned en bit bort på den fällda trädstammen. Inom några minuter dök björnen upp. Den trängde sig fram genom buskagen och gick rakt fram mot stubben.

Och när munken Andrei satt där och tittade när björnen slickade i sig honungen och åt upp brödet önskade han sig att han någon gång skulle få annat sällskap än björnen. Han önskade att änglarna skull komma och besöka honom som de besökte Sergei inte bara i skogen utan även vid kyrkan altare.

Rublev gick tillbaka in klostercellen och djupt försjunken i kontemplation skissade hans hand tre enkla änglar på björkbiten medan han mumlade Fader, Son och helig And. Den allra Heligaste Treenighet!

Och han mindes hur det berättades att när klostergrundaren Sergei hade nattvardskalken i handen kunde den lysa och glöda som av eld.

Och hans hand tecknade konturerna av en nattvardskalk i centrum av bordsskivan. Och han såg för sitt inre, röd av vin, röd av Kristi blod, röd av eld.

Handen  tecknade  

ENKELHET i änglars form

FÖRSONING i ansiktsdrag

ÖDMJUKHET i kroppshållning

Rublev insåg att när klostergrundaren hade sagt nej till det gyllene korset sade han ja till det inre sken som kommer från den heliga Treenighet.

och nu: Rublev ögon öppnades vida i förundran:  björkplankan var inte längre blank och tom.

Han hade skissat utkastet till det som i kristenheten brukar kallas 

Ikonernas Ikon! 

Nu var det bara att limma på duken, låta torka och måla.