… Philokalia… kärleken till skönheten……i teologi… i geometri… i rörelse… och i sång… i poesi… i analys… i sorgen och glädjen … i det spruckna…i tillbedjan

Paradisfågeln – en berättelse

Våga ta steget in i centrum, ut ur periferiernas hägringar av lycka och framgång.

Våga ta steget in i ditt centrum, in i den skapelse jag är, in i det liv som springer fram i mig, in i den värld som är här och flödar .

Kallelsen till Guds rike är kallelsen till centrum.

…sade han och fortsatte med att berätta berättelsen om

TZIDIKEL PARADISFÅGELN

Så här lyder berättelsen:

Varje morgon före soluppgången samlades alla varelser i skogen omkring trädet med Paradisfågeln. När solen nått så högt att solstrålarna träffade trädkronan och sökte sig in mellan löven och grenarna då öppnade paradisfågeln sin vingar i full prakt. Ett panorama av färger glittrade och gnistrade i fjädrarna, dansade i solljuset som magiska stjärnor och älvor och underhöll publiken som såg på. Den ena morgonen var härligare skådespel än den andra . och varelserna runtomkring bara sade åååh,,,  aaaaahhkk . All detta pågick varje dag tills ett år då en ny fågel kom till skogen. Och snart satt den underbara fågeln i trädet ensam alla varelserna hade börjat samlas runt den Nya fågeln..

”Är hon då härligare än jag?” frågade paradisfågeln Tzidikel av sina få kvarvarande trogna? ”Hur kan detta vara så ? Det finns inga färger i universum som jag inte har i mina vingars bredd! ”

”Men hon, den Nya fågeln ” svarade hennes trogna  muttrade, med huvudet hängande , ”hon har inga färger. Hon är svart. ”


Och Tzidikel visste i sin vanmakt inga gränser. Hon var ju konstens fulländning, skönhetens fullkomning, så om svart var att vara vacker, så då fanns det ingen skönhet alls. Hon slet sig från sin gren och flög bort för att se sin rival.


Där stod de skogsvarelserna i tyst förundran. Kanske var den svarta fågelns liksom oljade fjädrar som bröt  ljuset från solen till  ett prisma av otaliga  regnbågar. Kanske var det mysteriet med hennes absoluta svärta ,”  Svart är jag, dock är jag täck ” som bibeln säger i Höga visan.  

Allt som kan sägas är att det var en överjordisk skönhet, inte något som kunde målas, eller beskrivas i ord, eller gestaltas på något sätt. 

Det var en skönhet så odefinierbart som svart är mörkt.

Sade läraren och fortsatte och berättade: Tzidikel skrek

”Är hon då härligare än jag?!!”  
”Vi kan inte säga,”  svarade varelserna, darrande på rösten. ” Det är inte längre gryning.”

”Vad bra då,” ropade Tzidikel. ”Vi möts i en tävling nästa gryning! 

Vem ställer upp som domare?

Ingen vågade anmäla sig frivillig till en sådan uppgift. Inte heller kunde de två fåglarna själva komma till ett samförstånd. Så det beslöts att de två skulle mötas i gryningen på en plats som bara de kände till, och den första varelsen som kom förbi skulle avgöra.

Hela natten de förberett sina fjädrar och repeterat sina rörelser, hela natten på deras hemliga  plats i skogen. Och när solen började stiga, ordnade de sina  fjädrar och sedan, med en dramatisk swoosh, vecklade de ut sina vingar  i den mest underbara pose som någonsin synts till i denna skog. Ändå fanns det inget vittne till den scenen, ingen utom de två fåglarna själva.

Men, bakom buskarna nedan, hördes ett ljud som fick Tzidikel att nästa falla ner från sitt träd i skräck. Det var ljudet av ett vildsvin.

Täckt av lera och luktade av sin egen avföring, dök vildsvinet fram, och ja, även han var mycket nöjd med den skönhet som mötte honom. Och de två fåglarna sprider både sina fjädrar och vänder elegant, visar sin stolthet för grisen nedan.

Han grymtade, han fnös, han hostade. Han bad om en repris om och om igen. Och efter en timme eller så, kom han slutligen fram sin motivering: Den svarta fågeln var den vackraste av dem alla.

”Om så är fallet,” ropade Tzidikel, ”är min skönhet ingen skönhet. Det finns ingen plats kvar för mig.”

Och hon flög iväg bort från skogen, för att aldrig höras av igen.” sade läraren och förklarade att:

grisen det är vardagslivet av slit och kamp, av arbete och vila, av sorg och övergivenhet, av lycka och kärlek, av sjukdom och besvikelser. Och det är det vardagslivet som är den slutliga domaren av vad som är skönhet och sanning är.

Och


Sanning  är det som fungerar i vår värld. 

Skönhet är det som ger oss mening .

Sade läraren.

Så när det gäller den svarta fågeln, är svärtan hela vår världs materialitet och grova kroppslighet, det  som härbärgerar de gudomliga ljuset som ger oss liv, om sedan vår kroppslighet och  materialitet ibland snedvrider det gudomliga ljuset och urartar till ren ondska så när mörkret förvandlas och vänder sig till skönhet, är det en skönhet så stor att allt ljus är nedtonas genom sin intensitet.
På det sättet är den svarta fågeln den som har syndat och återvänt, den som hört kallelsen till Guds rike och låtit mörkret omvandlas till ljus. Och så säger de visa lärarna , den plats som den svarta fågeln nått kan aldrig den mest perfekta och felfria nå, bara den som omvänt sig

Så det kommer att bli, Rabbi Zwiebel konstaterade, i tid framöver, när ”G-d gör mörkret ljus,” och sedan ”allt kött skall se”- Ja, då kommer även den fysiska köttet att se skönheten i mörkret.

Eftersom när mörkret skiner, finns det bara ljus.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s